Vänskap

 

Hör ni, ni suger på att kommentera och ännu mer på att önska inlägg.
Här viger jag ett helt inlägg åt att tala om hur mycket jag älskar er och att jag tänker på er 24/7 och vad möts jag av... jo största möjliga tyyyyyyssssssssnad.
Fy skäms på er! :)

Jag ställde en fråga tidigare idag på facebook:
"Hur många nära vänner skulle du säga att du har??? Såna där vänner man kan ringa mitt i natten typ"
16 personer svarade. 15 kvinnor å en man.
De flesta hade mellan 1-3 som de kunde ringa mitt i natten. Någon fler. Några färre.
Med mej själv vet jag inte riktigt...
Jag skulle nog säga noll.
Det beror inte på att jag har kassa vänner, det beror mer på mej själv.
Jag menar...
"Ringa mitt i natten..." då förutsätter jag att det inte är nåt urakut som inbrott/ att maken går bananas och slår mej eller att huset börjar att brinna.
I så fall skulle jag kunna ringa vem som helst.
Till och med grannarna, vilket ju vore utomordentligt lämpligt i de fallen eftersom den ena är brandchef och den andra polis.
Nej jag tänker mej snarare subakuta kriser... så som äktenskapligt storgräl, djup ångest, stopp på motorvägen och då vet jag inte... om det finns någon jag faktiskt skulle störa mitt i natten. Trots att jag med 3-4 stycken vet att det skulle vara okej, trots att jag själv skulle sett det som ett hedersbevis om JAG var den som någon ringde mitt i natten.
Jag är nog typen som inte vill störa, inte vill besvära ( framför allt inte vännernas sambos å äkta hälfter.)

Ibland gör den känslan att jag känner mej ensam. Oändligt ensam.
Jag menar, jag HAR satt mej storgråtande i bilen flera gånger efter bråk med maken eller nåt annat småbanalt som just då känns hopplöst och känt att "jag har ingen att vända mej till, inte en käft att åka till i det här tillståndet. Inte ens mina föräldrar."
Den känslan är avgrundsdjup.
Vart ska jag bli av? lixom.
Nä det är bara att traska in igen.
Men jag tror att det är många som känner så.
Trots att flertalet i min lilla facebookundersökning svarade på motsatsen.
Å som sagt, jag tror det hänger på MIN känsla.
Att jag inte vill vara till besvär. Jag inte vill sitta å storböla inför andra.
Well... då får man stå sitt kast.

Djupa tankar en torsdag kväll.
Jag har varit så himla trött hela dagen.
Misskött mat å annat. Mått lite sämre.
Nu ikväll har jag i alla fall färgat över de grå stråna, rakat här å där och noppat ögonbrynen.
Druckit ett glas vin å ska lägga mej med bokcirkelboken.

Hoppas ni har det gott.

Puss/ Asta