Vad är oförlåtligt?

Jag läser i Aftonbladet om pappan som körde till jobbet utan att passera dagis och glömde sin lilla 2 åring i bilen hela dagen. När det väl uppdagades var allt för sent och den lilla pojken död.
Fy fan vad fruktansvärt!
Jag funderar...
Vad är möjligt att förlåta?
Andra och sej själv?

Det är omöjligt att föreställa sej, men jag tror inte att jag skulle kunna förlåta om det var min man. Jag tror inte jag någonsin förlåtit mej själv.
Å ändå var det så klart inte meningen.
Vi har ingen anledning att misstro att det som skedde var en ren olycka.
En tragedi.

Jag har själv haft tankarna på annat.
Jag kan själv uppträda väldigt förvirrat.
En gång glömde jag min gamla hund Baron bunden utanför affären i strålande solsken och kom inte på det för än dottern hittat honom och ringde hem.
En annan gång glömde jag samma hund ute över natten, den första riktigt kalla vinternatten det året, och när en granne ringde tidigt på morgonen och sa att hunden stod utanför honom och jag fick ropat hem min hund hade han istappar i skägget.
Sånt ska inte få hända. Ändå har det hänt mej.
Det är inte allt för länge sen maken ringde mej till jobbet och frågade "Vad fan jag sysslade med."
Då hade jag lämnat bilen på med motorn igång på parkeringsplatsen på jobbet och polisen hade ringt maken (bilens ägare.)
Ja herre gud.

Jag "känner till" flera tragiska fall där barn omkommit pga slarv.
En pappa som lämnade nycklarna å ungen kvar i bilen som rullade ner i vatten.
En morfar som backade över sitt barnbarn med traktor.
En kvinna som körde över en tågräls och fick tåget i sidan.
En deprimerad mamma hoppar med sitt barn från en bro... och överlever själv.
Fruktansvärt.
Mänskligt.
Förlåtligt?
Jag vet inte...

Det är svårt innan något hänt att veta hur man kommer att reagera.
Hur många kvinnor har inte sagt "Jag skulle gå efter första slaget" men ändå stannat. För att de redan är delvis nedbrutna, har dålig självkänsla, tycker synd om, kan se sin egen del i, vill ge ännu en chans osv.
Hur många har inte sagt att "Är han otrogen så är det slut direkt" men ändå kämpat på. Ibland lyckosamt, ibland förgäves.
Det är svårt att i förväg veta vad som går att förlåta.
Vad som bör förlåtas.

Själv är jag både långsint och förlåtande som person.
I många fall har jag "i stort sätt" förlåtit ganska rejäla övertramp av andra men en liten tagg sitter alltid kvar.
Det gäller i lika hög grad mej själv, att inte fullt ut förlåta.
Jag skulle aldrig förlåta den som medvetet gjorde mina barn illa.
Jag skulle aldrig ta stryk.
Det är nästan allt jag vet nu...
Resten?
Ingen aning.

Vad väcker min text för tankar hos dej?

Puss/ Asta