Jo, men så är det...
Kan JAG då kan ta med tusan ALLA!
Jag är helt ny inom löperiet.
Jag har aldrig varit en motionstjej.
Under alla mina hundår har jag kommit upp i en hyfsad grundkondition vad det gäller att GÅ. Jag har gått mellan 45-60 minuter i någolunda tempo dagligen i åratal.
Men där ifrån till att springa. Eller att "jogga det saktaste man kan" är steget väldigt stort.
Jag överdriver inte... det är verkligen helt sant... när jag säger att jag från början kanske orkade springa hundra meter, alldeles oavsett hur långsamt jag sprang.
Sen tog andan slut. Å jag skylde på astman.
Men så började jag då att springa det jag orkade. Kanske 100 meter.
Så gick jag tills jag lugnat mej. Sprang igen. Gick. Sprang.
På en 4 kilometersrunda kanske jag sprang sammanlagt femhundra meter.
Eller lufsade, för jag hade "springmönstret" men tog det lika långsamt som om jag gick.
Ganska snart kunde jag springa dubbelt så långt. Behövde hämta andan kortare stunder.
Det är inte många veckor sen jag sprang 3 km I STRÄCK och var så jäkla stolt över mej själv.
Det där med konditionsökning, det går fort i början.
Å idag nådde jag alltså målet som jag satt upp för mej själv att nå i mitten av juni... fem kilometer. En halv fucking mil!
Det är inte mycket jämfört med kollegor som springer stadslopp och Göteborgsvarv och annat... men jämfört med mej... jag som hade springkondition som en 75 åring är det FANTASTISKT!!!!
Gud, jag är så stolt över mej själv.
Kan jag så kan garanterat du. Om du vill!
Gå-lufs-gå-lufsa några veckor och ge dej sen fan på att du fixar springa fem minuter i sträck, en låt i sträck eller vad det nu kan vara.
Att springa är verkligen härligt när man väl kommer igång.
Det är tillgängligt, bara att snöra på ett par skor.
Det är enkelt. Det kräver inte en massa tid eller utrustning.
Det går fort att utföra och det bästa av allt (som jag själv inte trodde ett skit på innan jag kom igång) endorfiner sprutar ut i kroppen.
Man får ett slags glädjefnatt av det.
Blir hög på sej själv!
Puss/ Asta
0 comments:
Post a Comment