Jag hade inte tänkt skriva om Husby. Jag blir ibland trött på min egen "röst."
Men så läser jag/ hör på nyheterna om att stadsministern inte tänker åka dit "för det löses bäst av människor som bor där" och en helig vrede flammar upp inom mej!
Två nätter i rad har det varit kravaller i Husby.
Stenkastande ungdomar som sparkar, slår, förstör allt i deras väg.
Alla är inte från Husby. Många är ditresta från andra närliggande och också utsatta förorter.
Bilar sätts i brand. Brandkåren tvingas backa från att sköta sitt jobb.
Poliser som tar i med hårdhandskar. Skällande polishundar. Okvädningsord.
Och Fredrik Reinfeldt anser att "människor på plats bäst löser situationen."
Man kan tycka vad man vill om de stenkastade ungdomarna. Om den förstörelse de orsakar.
Man kan som Sd's representanter på twitter uttrycker sej skadeglatt flinande anse att "nu får kulturivrarna vad de förtjänar", "se hur barbarerna uppför sej."
Eller man kan mer nyanserat se det som att det är människor som lämnats i sticket bland fattigdom, arbetslöshet och förtvivlan som sånt här kan gro.
Oavsett... och alla nyanser däremellan... det rör sej om en begränsad grupp ungdomar. Tillhörande i Husby och ditresta, och en hel förort drabbas.
De allra flesta i Husby kastar inte sten. Slåss inte med polisen. Förstör inte affärer.
Sätter inte bilar i brand.
De allra flesta i Husby ser med oro, sorg och rädsla på vad som sker.
Jag hörde en ung kvinna som sa att hon inte vågade sova av rädsla för att få in sten genom fönstret eller brand.
Jag hörde en man säga att barnen inte kunde gå ut.
Alldeles oavsett vad man anser om frustrationen och ilskan dessa ungdomar har, och vilken förmåga man har att leva sej in i orsakerna, så hålls en hel förort som gisslan.
Å stadsministern tycker alltså att det inte är hans sak.
De stenkastande ungdomarna har ju rätt även om jag inte försvarar deras uttryck.
Samhället skiter i dom. Samhället lämnar dem åt sitt öde.
Regeringen önskar sej ett klassamhälle... well, varsegod.
Föreställ er detta krigsliknande tillstånd någon annanstans i Stockholm.
Innanför tullarna, på Söder, på Östermalm.
Föreställ er att "krigarna" inte var mörkhåriga och med konstiga namn.
Att det var Anders å Niklas å Tobbe som härjade runt på "mammas gata"... tror ni att stadsministern tyckt att "det löser de bäst själva."
Jag säger det igen, det är skillnad på att misslyckas och att arbeta för något.
Det är skillnad på att inte ha räckt till vad det gäller politiken och på att sträva åt andra hållet.
Skillnader på att fattiga finns... trots... och på att aktivt arbeta för klasskillnader.
Det tål att upprepas för många tror att det inte är nån skillnad på blocket.
"Det är samma skit" säger dom. "Sossarna är de nya Moderaterna och Moderaterna är som Socialdemokraterna."
Ehhh... nej.
Av OECD's 32 länder är Sverige det land där klasskillnaderna växer snabbast och där skillnaden mellan fattig och rik nuär störst.
1995 hade Sverige den lägsta fattigdomen av samtliga 32 länder. Den låg då på 4%.
2010 var siffran fattiga uppe i 9%. Sedan dess fortsätter den att öka även om jag inte har siffror på det.
Socialdemokraternas ekonomiska talesperson Magdalena Andersson anser att denna utveckling är både farlig och förfärlig. Dessutom bromsar den utvecklingen och skapar inga nya jobb!
Folkpartiets talesperson svarar på samma fråga att det är bra och att de ville se ökade klasskillnader i samhället.
Där är en oerhörd skillnad. Tänk på det i september nästa år gott folk.
Puss/ Asta
Men så läser jag/ hör på nyheterna om att stadsministern inte tänker åka dit "för det löses bäst av människor som bor där" och en helig vrede flammar upp inom mej!
Två nätter i rad har det varit kravaller i Husby.
Stenkastande ungdomar som sparkar, slår, förstör allt i deras väg.
Alla är inte från Husby. Många är ditresta från andra närliggande och också utsatta förorter.
Bilar sätts i brand. Brandkåren tvingas backa från att sköta sitt jobb.
Poliser som tar i med hårdhandskar. Skällande polishundar. Okvädningsord.
Och Fredrik Reinfeldt anser att "människor på plats bäst löser situationen."
Man kan tycka vad man vill om de stenkastade ungdomarna. Om den förstörelse de orsakar.
Man kan som Sd's representanter på twitter uttrycker sej skadeglatt flinande anse att "nu får kulturivrarna vad de förtjänar", "se hur barbarerna uppför sej."
Eller man kan mer nyanserat se det som att det är människor som lämnats i sticket bland fattigdom, arbetslöshet och förtvivlan som sånt här kan gro.
Oavsett... och alla nyanser däremellan... det rör sej om en begränsad grupp ungdomar. Tillhörande i Husby och ditresta, och en hel förort drabbas.
De allra flesta i Husby kastar inte sten. Slåss inte med polisen. Förstör inte affärer.
Sätter inte bilar i brand.
De allra flesta i Husby ser med oro, sorg och rädsla på vad som sker.
Jag hörde en ung kvinna som sa att hon inte vågade sova av rädsla för att få in sten genom fönstret eller brand.
Jag hörde en man säga att barnen inte kunde gå ut.
Alldeles oavsett vad man anser om frustrationen och ilskan dessa ungdomar har, och vilken förmåga man har att leva sej in i orsakerna, så hålls en hel förort som gisslan.
Å stadsministern tycker alltså att det inte är hans sak.
De stenkastande ungdomarna har ju rätt även om jag inte försvarar deras uttryck.
Samhället skiter i dom. Samhället lämnar dem åt sitt öde.
Regeringen önskar sej ett klassamhälle... well, varsegod.
Föreställ er detta krigsliknande tillstånd någon annanstans i Stockholm.
Innanför tullarna, på Söder, på Östermalm.
Föreställ er att "krigarna" inte var mörkhåriga och med konstiga namn.
Att det var Anders å Niklas å Tobbe som härjade runt på "mammas gata"... tror ni att stadsministern tyckt att "det löser de bäst själva."
Jag säger det igen, det är skillnad på att misslyckas och att arbeta för något.
Det är skillnad på att inte ha räckt till vad det gäller politiken och på att sträva åt andra hållet.
Skillnader på att fattiga finns... trots... och på att aktivt arbeta för klasskillnader.
Det tål att upprepas för många tror att det inte är nån skillnad på blocket.
"Det är samma skit" säger dom. "Sossarna är de nya Moderaterna och Moderaterna är som Socialdemokraterna."
Ehhh... nej.
Av OECD's 32 länder är Sverige det land där klasskillnaderna växer snabbast och där skillnaden mellan fattig och rik nuär störst.
1995 hade Sverige den lägsta fattigdomen av samtliga 32 länder. Den låg då på 4%.
2010 var siffran fattiga uppe i 9%. Sedan dess fortsätter den att öka även om jag inte har siffror på det.
Socialdemokraternas ekonomiska talesperson Magdalena Andersson anser att denna utveckling är både farlig och förfärlig. Dessutom bromsar den utvecklingen och skapar inga nya jobb!
Folkpartiets talesperson svarar på samma fråga att det är bra och att de ville se ökade klasskillnader i samhället.
Där är en oerhörd skillnad. Tänk på det i september nästa år gott folk.
Puss/ Asta
0 comments:
Post a Comment