Jag är en ond människa

 

Idag bekände jag en synd på facebook.
Nämligen den att en bloggare jag läser lite då å då har så fula barn.
Jag vill inte tänka så om barn men jag kan ändå inte låta bli varenda gång jag ser en bild på dem.
Jag är inte superduper barnkär, har aldrig varit, kanske blivit mer på senare år.
Jag är inte typen som far ner med nyllet i varenda barnvagn och jollrar eller som tycker att alla människor under 18 år är bedårande.
Det är som med övriga människor. Vissa gillar man, andra inte.

Precis som en facebookvän skrev är det där med tycke å smak delat och hon har rätt i att det finns säkert många som tycker att jag är en riktig fuling när de ser bilder på mej eller som tycker att Gottfrid är allt utom fager.
Så klart.
Själv hittar jag aldrig på komplimanger som jag inte står för.
Jag säger aldrig att nån unge är söt eller att en vän blev snygg i håret om jag inte tycker det. Jag skulle aldrig få för mej att säga att jag tycker om nån om jag inte menar det.
Å andra sidan så behöver jag inte berätta "sanningar" heller.
Jag behöver inte säga "oj vilken ful hund" eller "de där byxorna var riktigt oklädsamma på dej." Jag kan bara vara tyst, eller berömma nåt som jag faktiskt tycker, att hunden är lydig eller att nagellacket var riktigt läckert. 

Men det är märkligt det där. Att det är så tabu att inte gilla alla ungar eller att inte tycka alla barn är söta. Till å med inför sej själv är det tabu.
Usch, jag känner mej som ett riktigt freak när jag tänker att ett barn inte är sött.
Eller ännu värre, att ett barn är riktigt olidligt.
Nej, jag tar tillbaka... att tänka att ett barn är fult är nog det värsta.
Olidliga kan faktiskt alla barn vara emellanåt. Inte mina så klart, men alla andras :)
Vem är jag att tänka så om ett oskyldigt litet barn lixom?
Men vi tänker ju alla knäppa tankar. Långt knäppare än det där faktiskt.

Jag kan tänka allt från att jag ska skälla ut grannar å använda riktigt fula ord som slyna å slampa. Jag kan tänka att jag vill förstöra saker å ting för människor jag känner, att jag ska köra in i långtradare, sätta dit folk för saker jag inte har med att göra å så där å annat tokigt som jag så klart inte GÖR.
Min vanligaste sådan tvångstanke är att jag vill ropa KUK när det är som mest opassande. På jobbmöten å annat.
Men just det här med fula barn... det är tydligen det allra värsta.

Hur har ni det med sånt här?

Puss/ Asta