Skyffla kol hos Hom-Per

 

Så sa alltid min morfar. Jag minns att han tidigt talade om döden.
Så där lite skämtsamt. Först som vuxen förstod jag att alla de där skämten var en katalysator för rädsla. Dödsångest. Som morfar brottades med redan i min ålder.
Morfar var inte religiös det allra minsta. Han tyckte bibeln var "sagor."
Mormor har alltid närt en barndomskristenhet.
Inte så att hon sprang i kyrkan eller läste bibeln men hon talade om Gud ibland och framför allt om synd. Det var mycket min mormor tyckte var en synd.
Nästan allt hade med sex att göra. Att vara gift fler än en gång. Att klä sej utmanande. Lill-Babs var en slampa som haft så många karlar.
En annan synd var den morfar stod för.
Att förneka Gud.
Å morfar skojade med både henne och mej.
Pratade ofta om att han skulle hamna i helvetet.
Om att i evigheter skyffla kol hos Hom-Per.

När jag var barn och morfar sa så där tyckte jag han var tokig.
Min morfar? I helvetet?
Min morfar som var världens snällaste.
Som vuxen har jag tänkt på det där. Undrat om det var något han var rädd för på riktigt. Om han oroade sej för någon form av "straff" efter döden eller om den bara gjorde honom ängslig i största allmänhet.

Min morfar står för ljuset i min barndom. Inte bara han men han till största delen.
Jag var från att jag var nyfödd tills demensen tog honom "morfars prinsessa."
Han talade alltid om mej som sin egen tös.
Han lärde mej cykla. Lärde mej gå. Han lärde mej simma och var stolt som få.
Det var han som köpte min röda fina lackdockvagn och min första cykel.
Det var han som tog med mej utomlands många, många gånger.
Han badade mej när jag var liten. Svepte in mej i varma handdukar som luktade trygghet.
Jag hade en godislåda hos morfar. En byrålåda med godis som han alltid såg till att hålla påfylld.
Han älskade mej oändligt och jag älskade honom lika högt.

Men som pappa var han sämre.
Slog barnen. Framför allt mamma och hennes syster.
Med starka knytnävar. I huvudet och där det inte skulle synas.
Riktigt rejält med stryk fick dom.
Ofta påhejad av mormor.
Mormor som sa "Vänta bara till pappa kommer hem."
Mamma har berättat att det pågick från att hon var så liten att hon knappt minns till hon blev gravid med mej.

Vi talade aldrig om det, jag och mina morföräldrar.
Jag försökte nog några gånger men det var som om de inte mindes.
Eller så ville de inte minnas.
De kallade det för "struntprat."
Nån dask kanske. Inte mer.
Jag har väldigt svårt att få bitarna av min morfar att gå ihop.
Själv växte jag ju upp hos mina morföräldrar. Jag var långt trotsigare än vad deras barn varit. Jag fick aldrig så mycket som en örfil av morfar.

Men jag tänker... kanske funderade morfar på det där ändå.
Som en synd som var oförlåtlig.
Kanske var han ändå rädd för att den där "sagogubben" eventuellt, möjligtvis skulle finnas och ställa honom till svars?
Jag vet inte...

Mammas strid med morfar får vara hennes egen.
Även om det gör ont i mej.
Jag har ju mina minnen och min kärlek till morfar.
Å jag tror att mormor och morfar är tillsammans i livet efter detta.
Och inte skyfflar kol. Jag tror inte ens på att han finns.
Hom-Per

Puss/ Asta