Detta jäkla tjat om sex

 
Det var ett jävla tjat om sex. Nu senast i Aftonbladets serie "Sverigeligger."
Nej, men jag menar allvar. Jag blir stressad. Jag får prestationsångest. Jag känner mej som en halv kvinna. En tokig människa med min bristande lust.

Debatten i blogg Sverige har ju gått om huruvida man skall skriva om träning, vikt och dieter i sina bloggar. Att det finns nog med sånt ändå och att det bidrar till en kroppsångest och en känsla av misslyckande hos somliga av alla oss som inte är jätte vältränade eller har kämpat på gymmet hela vintern.
Ibland pågår det lyckodebatter på facebook. Användare som "skryter" om sina vinkvällar med världens bästa väninna, äter hängmörat ekologiskt kött på en altan som slår världen med häpnad medans deras vackra barn å omtänskamma, snygga man står i bakgrunden med en gigantisk blombukett inköpt till frun (som givetvis är vacker som en dag hon oxå.)

Men detta tjat om sex då?
Hur ofta medelsvensson gör det? Hur ofta vi byter partners. Vilka spännande ställen vi får våra multipla fontänorgasmer på. Hur pensionärer gökar på. Hur Gittan 86 år njuter av att köra loss en dogystyle osv osv osv.

Min lust har aldrig varit något att skryta med.
Jag debuterade tidigt, jag har haft många sexpartners under mina unga år, haft massor av sex men så där vansinnigt förtjust har jag aldrig varit.
Vi hade småbarn länge. Jag ammade, var gravid, var trött och jag längtade efter den där "Stora kåtheten" som skulle komma vid 40 men som aldrig kom.
Visst, något mer än under småbarnsåren men inte så där uuuuunderbart.

Sedan jag för två år sedan började med mina antidepressiva som funkar ypperligt mot depression och ångest verkar min sexlust ha fått nådastöten.
Jag å maken har knappt aldrig sex och det problemet är äldre än Gottfrid så vi kan inte skylla på något madrassovande på golvet här.
Jag leker så gott som aldrig med mej själv heller.
Jag har helt enkelt ingen lust.
När jag ändå har det... enstaka gånger om året... så känns det mindre, tar längre tid att jobba sej fram till en orgasm som i princip känns som en nysning med ett litet kill på slutet.
Alltså väldigt blekt.
Farmakologiska bieffekter av Cipralex.

Tycker ni att jag blev FÖR personlig? Privat rent av?
Tycker ni inte att man skall skriva om bristande lust, ett obefintligt sexliv, onani och orgasmer så kollegor å grannar kan läsa?
Varför inte i så fall?
Det är ju uppenbart inga som helst problem att skriva om motsatsen till olust.
LUST, LUST, LUST... det talas om det överallt. Skrivs om det överallt.
Men med tanke på hur stor del av befolkningen som äter antidepressiv medicin så är jag knappast ensam om problemet. Det finns dessutom en mängd andra läkemedel som sätter ner libidon.

Jag skulle faktiskt ge rätt mycket för att få lust.
Det verkar ju jätte härligt att vara så där sensuell och sugen.
Det är dessutom bra för lite allt möjligt. Kropp, själ, relationen, sömnen osv osv.
Men faktum är att jag har lika svårt att ta tag i det som någon som är ordentligt överviktig har att banta, en inbiten rökare har att fimpa.
Jag vet inte hur man gör?!
Det råder ju spridda teorier om det där.
En del säger "aldrig tvinga sej själv, aldrig ha husfridssex."
Andra säger att ffa kvinnor behöver öva, lusten dör utan träning så att säga.
Män blir kåtare av avhållsamhet. Kvinnor får mindre lust.
Jag vet inte...
Jag överväger att sluta med mina mediciner men ångest å depression är inte heller någon jättebra bädd att bädda för lust.

Hur har du det med lusten?

Puss/ Asta