Olika.

 

Jag har en vän... eller en bekant... vill inte vara mer precis än så som är i min ålder och har utflugna barn. Ett långt äktenskap bakom sej.
Hon bor själv och hon har en man som hon träffar då å då. Även innan skilsmässan.
En man hon haft ett av å på förhållande med i massor av år.
Han kommer hem till henne. De äter gott, har intressanta samtal, han hjälper henne med lite "karlgöra" å de har tydligen makalöst bra sex.
Mer än så vill hon inte ha just nu.
Säger hon... och jag tror henne.
Den här karln hon träffar, älskar, särbo lever tillsammans med har familj.
Han är gift. Har små barn.
Min vän säger att han inte älskar sin fru, att de inte har något gemensamt.
Å stilla undrar jag... hur blir det barn då?
Han vill inte splittra familjen, göra sina barn till skilsmässobarn, sälja sitt hus.
Nå väl. Hon vill inte ha mer. Säger sej "ha gjort familjegrejen."
Hon är lycklig. Han är lycklig.
Jag tänker på det här paret ibland.
Är de verkligen moraliskt fel?
Gör HON något fel?
Vad tycker ni?
Jag vet inte, jag tänker att det är inte min sak att döma.

Med åren har jag blivit så där.
Mindre tvärsäker.
Mer grå i mina åsikter. Inser att livet är inte svart ELLER vitt.
Människor är inte underbara ELLER förkastliga.
De flesta människor gör så gott de kan, försöker klara av sina liv.
Å en familj eller en kärlekshistoria kan väl se ut på olika sätt?

Jag tänker att om jag skiljer mej nån gång så skulle inte jag vilja ha en ny man.
Å i synnerhet inte på heltid. Tveksamt om jag ens vill ha nån på timmar :)
Men vill jag bo för alltid själv?
Jag vet inte... det kanske blir ensamt?
Jag skulle mycket väl kunna tänka mej att vara kompissambo.
Ha nån där vid sin sida men ändå bestämma själv över sitt eget liv.

Idag skrattade jag gott med Mini när jag var på ICA.
Vi talade om den där arga unga kvinnan som för några månader(?) sen blev så arg när jag parkerade på "familjeparkering" och ilsket ropade efter mej "Hallå, detta är en familjeparkering." :)
Aldrig finner man sej i stunden.
För idag kom jag på att jag argt skulle gått fram till henne, plockat fram min bitskaste tantmin, hutt med fingret och sagt:
"Vad är du för en människa? Är du en sån där kristdemokratmänniska?
En sån som tycker att "en familj" bara kan se ut på ett sätt? Mamma, pappa, två små barn. Fy dej! Fy på dej. Min bror är homosexuell, jag kan anmäla dej för hatbrott. Jag har visst en familj även om den inte ser ut som din familj fröken pingstvän..."
Haha, undra vad hon skulle sagt DÅ?

Puss/ Asta