Något som man garanterat inte kan förstå när man inte är förälder är denna oro som man känner för sina barn.
(Det blev en jäkla massa "man" här nu men jag törs säga att jag inte är ensam utan att det gäller i princip alla
Oron... och att den inte ger med sej. Att den inte har någon 18 årsgräns.
Den är livslång.
Så länge jag lever så kommer jag att oroa mej över mina barn.
Men det man inte vet har man heller inte ont av.
Jag funderar väldigt sällan på vad mina vuxna ungar gör på kvällarna, om de är ute osv. Inte när jag inte vet om något.
Så fort jag vet oroar jag mej.
Så fort sonen tex sover hemma å är ute på natten så finns den där lilla taggen där.
Trots att han är ute (i storstan!!!) flera gånger i veckan när han är hos sej.
Nyss talade jag med dotter nr II i telefon. Hon på bilden.
Vi hade inte hörts på flera veckor, hon hade inte uppdaterat sin blogg el skrivit nåt på facebook. Inte svarat på sms. Då oroade jag mej.
En del tänker vet jag att "hör man ingenting är allt bra."
Så tänker inte jag.
Hon var i alla fall högst välmående.
På en förfest i Marias stad och skulle sen ut å dansa.
Därefter skulle hon ta nattbussen hem och GÅ från stan till sin bostad vilket är en rejäl bit.
Jag uttryckte min skeptism till detta (skulle själv aldrig göra det utan hund) men hon skrattade bara å sa att "det gör hon ofta."
Va?! Gör hon?!
Ja men vilken jäkla tur att jag inte vet det då.
Jag är inte å har aldrig varit en kycklingmamma.
Jag har nog oroat mej för färre saker än de flesta föräldrar.
Men just det här med att de ska drabbas av våld eller sexbrott ängslas jag över.
Att de ska träffa män som inte är snälla.
Saker jag inte rår över helt enkelt. Å lite mer oro för tjejerna.
Hur är du?
Oroar du dej mycket?
Idag har jag varit utomhus mycket.
Gick en lång runda med Gottfrid och Mini och laserade sedan utemöbeln pappa snickrade för nån månad sen.
Å så grillade vi på det (men åt inne.) Mumma.
Känner mej nästan febrig. Frusen å trött.
Tidig sänggång med bokcirkelboken.
Puss/ Asta
0 comments:
Post a Comment