Hur har ni det?

 

Fin bild.
Tänkvärt budskap.
Jag frågade på facebook hur många i min bekantskapskrets som upplever sej leva i en "äldre" relation (... säg minst 15 år gammal) och som fortfarande är kär.
Jag fick inga svar...
Tystnad är oxå ett svar, kanske får jag ett annat svar här.

Jag tycker det är så vackert med äldre människor som fortfarande visar varandra fysisk kärlek, Som fortfarande håller handen, smeker den andras kind, pussas.
Jag blir glad och känner mej hoppfull när jag ser sådant.
Tyvärr har jag inte många i min vän och bekantskapskrets irl som jag tycker verkar särskilt lyckliga i sina relationer.
De flesta tjafsar, husfridssexar och mest "står ut" för att de inte ids något annat.
Längtar efter nåt annat eller har stängt av.
Klagar eller har tystnat.
Jag känner några få som efter många år tillsammans har en vital relation med gemensamma intressen, ett rikt sexliv och en ömhet gentemot varandra.

Å det är inte lätt det där med tvåsamhet.
Det har nog aldrig varit enkelt, men det är det verkligen inte numera när män och kvinnor lever mer utåtriktade liv tillsammans med andra och när möjligheterna... både till att bli förälskad i någon ny och till att ekonomiskt överleva en separation är så mycket större.

Det där med att nyfikenheten tar slut, man kan redan varandra utan å innan, det finns ingenting att överraskas av är svårt att göra någonting åt.
Det är svårt att inte övermannas av tristessen, av slentrianet, av alla de där småsakerna som blir så sjukt irriterande.
Det är svårt att inte ta varandra för givna.
Och i tider vi lever i numera där allt ska vara nya kickar, självförverkligande och passionerat så faller så många av oss för missnöjet. Längtan efter något annat, någon annan kanske.

En långvarig relation får sina pluspoäng och sin charm.
Efter att själv ha levt med samma man i över 30 år så kan jag helt klart se båda delar. Det beror lite på mej, på mitt humör, huruvida jag uppskattar det eller ej.
Tryggheten i att man kan varandra utan å innan, en tillit som tar många år att förtjäna.
Gemensamma ideal och värderingar.
Barn som vuxit upp, barnbarn som kommer och en glädje i det som man aldrig skulle kunna dela lika fullständigt med någon annan. Eller själv.
Å vad kan man egentligen begära i lust å passionsväg efter så många år tillsammans?
Är det ens rimligt att bli besviken över att hisnandet i magen uteblir om man nu skulle få för sej att kyssas?
Som sagt, jag resonerar olika olika dagar, utefter humör å balans.
Utefter hur mycket maken har retat upp mej.

Vad tycker du? Hur har ni det? Hur jobbar ni på er relation?
Vad är värt att behålla och när ska man ge upp?
Skriv till mej om långa relationer.

Puss/ Asta