De stackars obekräftade ungarna

 

Jag lyssnade en sväng på Karlavagnen på väg hem från jobbet idag.
(Jo jag vet att jag börjar många inlägg så, men det är ju sant, det är ett himla bra program.)

Idag talade de om "smartphone beroende."
Det har kommit larmrapporter från alla möjliga håll och nu senast från Bris som menar att dagens barn far illa av att föräldrarna inte är närvarande, att de hela tiden tittar ner i sina telefoner. Dagens förälder lägger 17 aktiva minuter om dagen på sina barn och 74 minuter på facebook.

Alltså, jag vet inte...
Visst har vi människor verkligen förändrat vårt sätt att vara och umgås genom smarta telefoners stora utbredning.
Vi är ständigt uppkopplade, ständigt nåbara, vi söker allt mer bekräftelser på sociala medier och det är inte längre ett etikettsbrott att snegla ner på sin iphone medan man fikar eller sitter på en parmiddag.
Jag går själv runt med telefonen i näven för jämnan.
Kollar av facebook, kommentarer från bloggen, spelar nåt drag i wordfeud, drar iväg ett sms, kollar nyheterna, checkar vädret imorgon... ja, ni vet själva.
Jag gör det hemma, på jobbet, i bilen, bland vänner... eller ja, skulle ha gjort om jag nu umgicks med någon. :)
Men alltså, var tid har väl sitt?
Ett tag för länge sedan pratade man om att alla såg på tv jämt.
Glodde på den där jäkla dumburken.
Å sen kom datorerna. Å laptoparna. Å nu då telefonerna. Paddorna.

Barn blir inte längre sedda och bekräftade?!
Jag tycker att barn blir sedda, bekräftade och får höras SOM FAN nu för tiden.
När jag var liten på -70 talet så var barn skuggfigurer till de vuxna.
Vi skulle leka för oss själva och helst utomhus.
Vi var ute hela dagen och kom hem när det blev mörkt.
Eller så lekte vi på våra rum.
Våra föräldrar gick inte runt och bekräftade oss.
Å när mina föräldrar var små...
Vilka föräldrar hade tid att sitta och se på ungarna när de lekte?
Eller lust?
Jag tror att föräldrar, i alla generationer, generellt sätt har tyckt att det är svintråkigt att hänga på en lekplats en ruggig februariförmiddag och se på när ungarna gungar... i evighet.

Nej, tvärtom. Alla smarta telefoner till trots så tror jag att barn och omyndiga personer aldrig blivit så sedda, bekräftade, beundrade när de pärlar pärlplattor som de blir här å nu.
Ett barn behöver inte bli stirrad på och underhållen 24/7.
Jag tycker det är trams.

Vad tycker du?

Puss/ Asta