Jag skrev ett inlägg igår kväll "Slutgnällt på bloggen" men tog bort det i morse.
Det lät gnälligare å surare än vad jag tänkt mej.
Ibland är skriven text svårt. Det där med ironi kan vara klurigt. Mottagaren av texten reagerar efter eget sinneslag osv.
Kanske var jag trött igår kväll och den skribent som jag kan vara.
Det är oxå känsligt att skriva om ett ämne som kan tolkas som kritik mot enskilda människor som man bryr sej om i sin närhet när det som jag egentligen vill skriva om är fenomenet.
Min utbrändhet är absolut en nyttig läxa. Jag tror inte att jag riktigt förstod mej på vad det innebar innan det hände mej själv. Lite så kan jag känna bland en del närstående oxå.
Det är lite som om jag hittar på. Som om jag tycker det är gott att vara hemma å lalla med hunden. En nära vän å kollega sa i början av min sjukskrivning att jag "skulle må bäst av att börja jobba igen å att det fanns massor av luckor så jag kunde jobba över och tjäna en massa pengar."
När jag protesterade och försökte förklara mina trötthetssymtom så fnös hon lite och jämförde med sej själv. Som nyligen mist både sin pappa å sin svåger, som hade en sjuk mamma och andra bekymmer men som ändå kunde jobba heltid å en massa extrapass.
Då kommer den här känslan av att inte vara trodd. Av att simulera. Eller av att helt enkelt behöva rycka upp sej.
Jag vet att hon tycker om mej och menar väl, men hon förstår inte. Hon tror inte på mej alt. hon tror jag är en riktigt klen typ.
Igår på jobbet var "Mammi" där. En av mina absoluta favoritkollegor.
Hon var lite tuff mot mej. Sa typ "Men är du här? Orkar du verkligen det? Du som skriver och gnäller på bloggen om hur trött du är o hur mycket ångest du har varenda dag. Borde du inte sluta här? Jobba med nåt lugnare. Kanske sitta i någon telefonrådgivning eller vad du nu kan orka" med ironisk röst.
Jag vet att hon tycker om mej med. Men uppenbarligen inte förstår.
Det kan man inte hjälpa, att man inte förstår, men lite provocerad blev jag ändå.
Å kanske lite ledsen. För det tangerar de egna rädslorna jag har... att inte kunna komma tillbaka. Eller hur folk ser på mej... i tysthet.
Jag jobbade igår å det gick bra.
Jag tog hand om en hel grupp patienter och tror inte att jag missade något av värde.
Jag kände mej ganska naturlig i min roll och jag förmådde prioritera på rätt sätt.
Hela tiden hade jag "Lillebror" som back upp.
I slutet av arbetspasset lovade jag Mammi att det skulle vara slutgnällt på bloggen.
Det löftet vet jag inte om jag kommer hålla men jag kanske minskar den typen av inlägg.
Om den typen av inlägg får människor att se på mej som svag/ simulant/ psyksjuk/ förbrukad inom akutsjukvården/ smålat/ dramqueensaktig eller vad det nu må vara så blir det kontraproduktivt för mej och min rehabilitering.
Jag vill att människor skall se på mej som en duktig och erfaren sjuksköterska som under lång tid utsattes för fler käftsmällar och mer belastning än vad hon klarade av och därför råkade ut för något fullständigt naturligt... att kroppen sa stopp.
Något som kan hända alla människor som typ inte badat i kryptonit och egentligen är superhjältar.
Jag vill ses på som en kvinna med både styrkor och svagheter som försöker så gott hon kan parera sina yrkesmässiga och privata svårigheter för att sedan kunna komma tillbaka, ytterligare lite mer kompetent och med ännu en erfarenhet i livets ryggsäck.
Puss/ Asta
Det lät gnälligare å surare än vad jag tänkt mej.
Ibland är skriven text svårt. Det där med ironi kan vara klurigt. Mottagaren av texten reagerar efter eget sinneslag osv.
Kanske var jag trött igår kväll och den skribent som jag kan vara.
Det är oxå känsligt att skriva om ett ämne som kan tolkas som kritik mot enskilda människor som man bryr sej om i sin närhet när det som jag egentligen vill skriva om är fenomenet.
Min utbrändhet är absolut en nyttig läxa. Jag tror inte att jag riktigt förstod mej på vad det innebar innan det hände mej själv. Lite så kan jag känna bland en del närstående oxå.
Det är lite som om jag hittar på. Som om jag tycker det är gott att vara hemma å lalla med hunden. En nära vän å kollega sa i början av min sjukskrivning att jag "skulle må bäst av att börja jobba igen å att det fanns massor av luckor så jag kunde jobba över och tjäna en massa pengar."
När jag protesterade och försökte förklara mina trötthetssymtom så fnös hon lite och jämförde med sej själv. Som nyligen mist både sin pappa å sin svåger, som hade en sjuk mamma och andra bekymmer men som ändå kunde jobba heltid å en massa extrapass.
Då kommer den här känslan av att inte vara trodd. Av att simulera. Eller av att helt enkelt behöva rycka upp sej.
Jag vet att hon tycker om mej och menar väl, men hon förstår inte. Hon tror inte på mej alt. hon tror jag är en riktigt klen typ.
Igår på jobbet var "Mammi" där. En av mina absoluta favoritkollegor.
Hon var lite tuff mot mej. Sa typ "Men är du här? Orkar du verkligen det? Du som skriver och gnäller på bloggen om hur trött du är o hur mycket ångest du har varenda dag. Borde du inte sluta här? Jobba med nåt lugnare. Kanske sitta i någon telefonrådgivning eller vad du nu kan orka" med ironisk röst.
Jag vet att hon tycker om mej med. Men uppenbarligen inte förstår.
Det kan man inte hjälpa, att man inte förstår, men lite provocerad blev jag ändå.
Å kanske lite ledsen. För det tangerar de egna rädslorna jag har... att inte kunna komma tillbaka. Eller hur folk ser på mej... i tysthet.
Jag jobbade igår å det gick bra.
Jag tog hand om en hel grupp patienter och tror inte att jag missade något av värde.
Jag kände mej ganska naturlig i min roll och jag förmådde prioritera på rätt sätt.
Hela tiden hade jag "Lillebror" som back upp.
I slutet av arbetspasset lovade jag Mammi att det skulle vara slutgnällt på bloggen.
Det löftet vet jag inte om jag kommer hålla men jag kanske minskar den typen av inlägg.
Om den typen av inlägg får människor att se på mej som svag/ simulant/ psyksjuk/ förbrukad inom akutsjukvården/ smålat/ dramqueensaktig eller vad det nu må vara så blir det kontraproduktivt för mej och min rehabilitering.
Jag vill att människor skall se på mej som en duktig och erfaren sjuksköterska som under lång tid utsattes för fler käftsmällar och mer belastning än vad hon klarade av och därför råkade ut för något fullständigt naturligt... att kroppen sa stopp.
Något som kan hända alla människor som typ inte badat i kryptonit och egentligen är superhjältar.
Jag vill ses på som en kvinna med både styrkor och svagheter som försöker så gott hon kan parera sina yrkesmässiga och privata svårigheter för att sedan kunna komma tillbaka, ytterligare lite mer kompetent och med ännu en erfarenhet i livets ryggsäck.
Puss/ Asta
0 comments:
Post a Comment