Upp som en sol å ner som en pannkaka.
Om igår var en strålande underbar dag så är idag inte fullt lika underbar.
Hör ni, egentligen vet jag inte om jag vill skriva om det.
Det känns så oerhört privat trots att jag redan dragit det i var å vart annat inlägg sista tiden, men det är väl mer känslan idag som känns privat.
Jag skulle arbetsträna mitt näst sista pass idag.
Jag gick till jobbet och det kändes ganska mycket som vanligt.
Lyssnade på P4 och Lotta Bromé på vägen som hade Petter som gäst.
Är ju lite förälskad i dom båda sedan gammalt.
Jag och sköterskan som skulle "stötta upp" mej fick rapport.
Sjuksköterskan som lämnade över är en a de nyaste och hon rapporterade så gott hon kunde men med mycket stress. Dels var det en hel del hon inte hade hunnit med, inte visste och dels hade hon bråttom iväg till en utbildning.
Redan där kände jag hur det liksom "smittade av sej" på mej lite grann.
Ändå kändes allt ok. Vi fick tillslut vår rapport. Jag gick å tog en fika.
Sen blev det lixom en rörig start.
Så där som det ofta blir på min avdelning.
Patienter som skulle flyttas till andra avdelningar, andra patienter som skulle byta rum, patienter som var på väg upp från akuten.
På ronden var det en del ordinationer på saker som skulle göras.
Inget dramatiskt eller ovanligt alls, men lite rörigt...
En vårdsamordnare var uppe å ville mitt i allt rapportera att det skulle komma en patient. Här kände jag första ruset när jag blev irriterad på hennes attityd.
Jag gick å delade mediciner. Läkemedelsvagnen var i kaos. Där saknades vissa läkemedel, där låg läkemedel patienten inte hade.
Vi har ett relativt nytt system där läkemedel inte längre står i bokstavsordning utan i ATC ordning, dvs utefter den effekt det har i kroppen, och jag har inte lärt mej hitta allt ännu.
Nu började det bli jobbigt. Tiden rann iväg.
Det i sej var inget problem, vi var gott om folk och jag hade ju min back upp, men så är det ju det där... "kan själv"... bevisa både för sej själv å andra att man har kontroll.
Hjärtat började banka helt galet. Lätt upp mot en 120-140 slag/ minut.
Jag kände mej matt, andades först högt upp i bröstet och senare hyperventilerade jag utan kontroll.
Jag var ensam i medicinrummet mestadels, jag försökte "andas i fyrkant" och djupt ner i magen.
Det snurrade i huvudet, jag kände mej svag i benen och jag började skaka.
Tappade fokus på vad jag gjorde. Fick kolla om, å kolla om, å kolla om de mediciner jag delat.
Så brast det inför en kollega.
Jag började gråta.
Sedan brast det för ytterligare en, min vän Mi.
Högljutt. Kippande.
Jag beslöt att gå hem.
Ge upp.
Kapitulera.
Det brast inför min back up sköterska. Inför hennes student.
Jag kände mej så fruktansvärt liten, misslyckad, fånig, utlämnad, löjlig, dum, svag, idiotisk.
I omklädningsrummet var jag... tack å lov ensam... och där satt jag en lång stund och bara storbölade. Ni vet, högt jämrande med tårar å snor som väter ner hela ansiktet.
Snor i håret, mascara på kinderna.
När jag körde hem kände jag flera gånger att "nej, det här går inte."
Det kändes som om jag var helt off. Helt bortkopplad. Som om jag skulle krocka eller köra av vägen när som helst.
Men jag kom hem.
Åt, kramade min hund och gick å la mej.
Orkar inte prata om det här.
(Men skriva så hela världens cyberinvånare kan läsa går bra. Bha!)
Nu efteråt har jag (nästan) släppt att jag började grina inför kollegor å studenter.
(Själv skulle jag nog som student blivit livrädd om en erfaren sköterska bar sej åt så.)
Men känslan av ett GIGANTISKT misslyckande är kvar.
Frustration över att inte bli bra. Rädsla över hur lite som behövdes för att tippa mej. Jag menar, i praktiken kunde jag ju bara sagt "jag går å vilar en stund" vid första symtomen. Jag var ju på inget sätt oersättlig idag, tvärt om... jag var utöver, helt på mina egna villkor.
Hur blev jag så här? Varför? När ska jag bli bra? BLIR jag någonsin bra?
Det är en vidrig känsla.
Å även om alla är snälla på jobbet så vill jag inte bli sedd på som "henne, den stackars klena. Kan hon verkligen vara kvar?"
Jag är van vid att vara den erfarna, tryggheten, en del av stadgan på avdelningen som de nya kan vända sej till.
Nu får de nya ta över efter mej medan jag hulkande och stukad åker hem.
Det känns... för jävligt på ren svenska.
Usch, usch, usch.
Å nu ska ungarna äta pizza och jag tackade nej (!!!) för den där jävla dieten.
Jag skulle behöva en mugg sprit. Och pizza.
Puss/ Asta
Om igår var en strålande underbar dag så är idag inte fullt lika underbar.
Hör ni, egentligen vet jag inte om jag vill skriva om det.
Det känns så oerhört privat trots att jag redan dragit det i var å vart annat inlägg sista tiden, men det är väl mer känslan idag som känns privat.
Jag skulle arbetsträna mitt näst sista pass idag.
Jag gick till jobbet och det kändes ganska mycket som vanligt.
Lyssnade på P4 och Lotta Bromé på vägen som hade Petter som gäst.
Är ju lite förälskad i dom båda sedan gammalt.
Jag och sköterskan som skulle "stötta upp" mej fick rapport.
Sjuksköterskan som lämnade över är en a de nyaste och hon rapporterade så gott hon kunde men med mycket stress. Dels var det en hel del hon inte hade hunnit med, inte visste och dels hade hon bråttom iväg till en utbildning.
Redan där kände jag hur det liksom "smittade av sej" på mej lite grann.
Ändå kändes allt ok. Vi fick tillslut vår rapport. Jag gick å tog en fika.
Sen blev det lixom en rörig start.
Så där som det ofta blir på min avdelning.
Patienter som skulle flyttas till andra avdelningar, andra patienter som skulle byta rum, patienter som var på väg upp från akuten.
På ronden var det en del ordinationer på saker som skulle göras.
Inget dramatiskt eller ovanligt alls, men lite rörigt...
En vårdsamordnare var uppe å ville mitt i allt rapportera att det skulle komma en patient. Här kände jag första ruset när jag blev irriterad på hennes attityd.
Jag gick å delade mediciner. Läkemedelsvagnen var i kaos. Där saknades vissa läkemedel, där låg läkemedel patienten inte hade.
Vi har ett relativt nytt system där läkemedel inte längre står i bokstavsordning utan i ATC ordning, dvs utefter den effekt det har i kroppen, och jag har inte lärt mej hitta allt ännu.
Nu började det bli jobbigt. Tiden rann iväg.
Det i sej var inget problem, vi var gott om folk och jag hade ju min back upp, men så är det ju det där... "kan själv"... bevisa både för sej själv å andra att man har kontroll.
Hjärtat började banka helt galet. Lätt upp mot en 120-140 slag/ minut.
Jag kände mej matt, andades först högt upp i bröstet och senare hyperventilerade jag utan kontroll.
Jag var ensam i medicinrummet mestadels, jag försökte "andas i fyrkant" och djupt ner i magen.
Det snurrade i huvudet, jag kände mej svag i benen och jag började skaka.
Tappade fokus på vad jag gjorde. Fick kolla om, å kolla om, å kolla om de mediciner jag delat.
Så brast det inför en kollega.
Jag började gråta.
Sedan brast det för ytterligare en, min vän Mi.
Högljutt. Kippande.
Jag beslöt att gå hem.
Ge upp.
Kapitulera.
Det brast inför min back up sköterska. Inför hennes student.
Jag kände mej så fruktansvärt liten, misslyckad, fånig, utlämnad, löjlig, dum, svag, idiotisk.
I omklädningsrummet var jag... tack å lov ensam... och där satt jag en lång stund och bara storbölade. Ni vet, högt jämrande med tårar å snor som väter ner hela ansiktet.
Snor i håret, mascara på kinderna.
När jag körde hem kände jag flera gånger att "nej, det här går inte."
Det kändes som om jag var helt off. Helt bortkopplad. Som om jag skulle krocka eller köra av vägen när som helst.
Men jag kom hem.
Åt, kramade min hund och gick å la mej.
Orkar inte prata om det här.
(Men skriva så hela världens cyberinvånare kan läsa går bra. Bha!)
Nu efteråt har jag (nästan) släppt att jag började grina inför kollegor å studenter.
(Själv skulle jag nog som student blivit livrädd om en erfaren sköterska bar sej åt så.)
Men känslan av ett GIGANTISKT misslyckande är kvar.
Frustration över att inte bli bra. Rädsla över hur lite som behövdes för att tippa mej. Jag menar, i praktiken kunde jag ju bara sagt "jag går å vilar en stund" vid första symtomen. Jag var ju på inget sätt oersättlig idag, tvärt om... jag var utöver, helt på mina egna villkor.
Hur blev jag så här? Varför? När ska jag bli bra? BLIR jag någonsin bra?
Det är en vidrig känsla.
Å även om alla är snälla på jobbet så vill jag inte bli sedd på som "henne, den stackars klena. Kan hon verkligen vara kvar?"
Jag är van vid att vara den erfarna, tryggheten, en del av stadgan på avdelningen som de nya kan vända sej till.
Nu får de nya ta över efter mej medan jag hulkande och stukad åker hem.
Det känns... för jävligt på ren svenska.
Usch, usch, usch.
Å nu ska ungarna äta pizza och jag tackade nej (!!!) för den där jävla dieten.
Jag skulle behöva en mugg sprit. Och pizza.
Puss/ Asta
0 comments:
Post a Comment