Fjantar för minsta lilla

 

Jag har ju glömt att tacka er.
För allt ert engagemang, allt pepp och alla era tankar kring det här med att starta eget och öppna hunddagis.
Att jag glömt beror inte på att jag är otacksam.
Nej, det har med min utbrändhet att göra.
Efter att ha läst alla era svar, funderat, vänt och vridit så kom den här utmattande tröttheten å ångesten smygande på mej och jag stängde av allt som hade med det att göra. Så även allt det fina ni skrev.
Jag ska spara det och tänka mer på det när jag orkar.
Just nu är jag tyvärr inte i form för stora projekt.

Ja, jag är inte ens i form för små projekt.
Min mamma kommer ärva lite pengar efter att mormor gick bort.
Det är inga enorma summor men ändå en hacka.
Mamma har aldrig varit utomlands och nu vill hon bjuda mej å Mini i höst.
Som ett minne för oss att spara på, för att hon vill ge oss det här å för att hon själv ska våga se nåt annat än sina vanliga kvarter.

Jag älskar ju normalt att resa.
Vi var inte iväg förra sommaren. Vi skaffade ju valp, Märta var gammal osv.
Mini tyckte det var skittrist och nu är hon eld å lågor.
Igår höll vi på att titta runt på olika resesajter och Mini tjatade, läste, frågade tills jag fick sån ångest att jag var tvungen att gå och lägga mej.
För nåt som är kul egentligen.
Som jag bara ser problem med.

För det första har min mamma... utan att lämna ut henne för mycket här... en del allvarliga problem, däribland panikångest som ibland uppstår bara hon åker bil.
Jag tänker... i ett flygplan? Hon har ju aldrig flugit för.
För det andra känns det inte helt rättvist att hon lägger ner såna pengar mamma på ett av sina fyra barnbarn. Att hon lägger ner pengar på mej har jag inga problem med, jag är hennes dotter, och har alltid stått tillbaka för brorsan.
Å sen är det den tredje anledningen... kanske den största men samtidigt den som jag misstänker att folk har svårast att första... hur ska jag kunna vara utan Gottfrid en vecka? Å lita på att han har det bra nog här hemma?

Jo, jag vet... människor åker på semester utan sina barn. Människobarn.
En vecka är en vecka.
Å ja, jag lämnade ju Märta för att åka.
DET var svårt och jag saknade henne hemskt på fjärde- femte dagen men Gottfrid... han är liten på ett annat sätt. Han är en bebis som jag sover ihop med, som saknar mej när jag går å duschar, som ska fjompas med maten.
Jag tvivlar på att maken och svärsonen som i så fall kommer att dela på det prestigefulla uppdraget kommer att sova här nere och pjåska så han äter.
Han lär väl överleva...
Men hur mycket kommer vi inte sakna varann? Kommer det ens att vara värt det?
Usch, nu känner jag hur hjärtat börjar banka igen.

Bilden ovan kommer från Cypern.
Jag har aldrig varit där. Det är ett fint hotell och ligger i Larnaka(?) inte långt från Ayia napa där det är liv å rörelse. Precis vid stranden. Med jätte vackra poolområden.

Vi får se...

Puss/ Asta