Kvällstankar så här före Tallin...

 

Det är en lugn skön kväll.
Jag har ännu inte börjat hispa upp mej över att jag ska ut å köra motorväg och villa mej in i en främmande stad imorgon.
Jag tänker att det kommer ordna sej... eller oxå blir det som Maria skrev i en kommentar, att jag kör vilse, hamnar i Tallins allra skummaste kvarter och blir indragen i någon slags människohandel.
DET vore ju helt förfärligt.
Kanske borde jag vara oroligare än vad jag är?
Jag menar... människohandel?! Hur käckt låter det?!
Somliga kanske tycker att jag är fånig som ens reflekterar över att jag ska ut å åka typ 5 mil hemifrån?
Jo det är nog lite fånigt... men ni förstår, jag kör väldigt sällan å ogärna bil där jag inte brukar vara. Till å från jobbet kan jag köra som en biltjuv.
Så tro det eller ej, jag utmanar mej själv nu.
Även om det är världens baggis för 99,96% av mänskligheten så är det inte det för mej och därför är det gott nog.
Stort nog.

Jag har duschat. Jag har lackat naglarna och sen inte haft tålamod å vänta så nu är de helt kladdiga å fula. Nåväl, det blir väl en erfarenhet för snobbiga Halmstad att se kladdigt lackade naglar.
Det är minsann inte bara jag som upplever äventyr imorgon.
Jag tror Maria struntar lika mkt i min nagellackskvalitet som jag i om hon har dammsugit bakom soffan. Zipp å nada med andra ord.
Nu sitter jag här med sista skvätten vin, ett litet glas blev det, och en chokladbit som jag unnar mej med gott samvete.
Det ÄR lördag och jag är övertygad om att det en dag som denna finns dom som är busigare än vad jag är.
Jag har varit ute på två långrundor idag.
Den sista joggade/ lufsade jag en stor del av.
Ni som tränar...
Kommer den där lyckoeffekten direkt?
Har ju hållit på med lufsandet en knapp vecka men tycker redan att jag MÅR betydligt bättre psykiskt.
Är det möjligt... eller är det en ren tillfällighet?

Nu ska jag skriva nåt som jag tror kan väcka ilska hos många läsare.
Det är inte meningen.
Men... när jag läser om de här fruktansvärda terrordåden som drabbat Boston så känner jag så klart med invånarna, offren, deras familjer osv.
Självklart. Det är alldeles fruktansvärt.
Men när jag ser in i ögonen på den yngste av terroristbröderna, han som greps skadad men levande, så känner jag oxå nån slags... sorg.
Herre gud, det är ju bara en tonåring.
Han har begått ett fruktansvärt brott, ja det är sant.
Men vad får en så ung man... nästan ett barn... att göra något sånt?
Min son ser jag på som "ung"... han fyller 23 i år.
Den här killen som antingen kommer dömas till livstids fängelse eller döden... han är nästan lika gammal som min Mini. Ett år äldre.
Det är sånt slöseri med människoliv... oxå för hans del.

Nej men hör ni... Vi hörs imorgon. Om vi alla lever, har hälsan och inte befinner oss ofrivilligt på nån baltisk bordell.

Puss/ Asta