Komplimanger... hiss el diss på det?

 

Lady Dahmer och Cissi Wallin utmanar via LD's blogg och Cissis's radioprogram läsare och lyssnare med en utmaning. Att under en veckas tid vägra ge eller ta emot komplimanger. Att inte ge kan vara enklare... där får man bita sej i tungan.
Att inte acceptera att få svårare... där föreslås man svara typ "jaha" eller "tycker du?"
Är ni på? Med på utmaningen?

Det är verkligen inte jag!
Jag förstår poängen... I do... jag förstår och det är beklagligt att vi flickor/ kvinnor/ tanter i så hög mån lever efter andras människors åsikter och bekräftelse av vårt yttre men jag känner mej lixom redan körd i det här.
Jag tycker om att få komplimanger.
Komplimanger av alla sorter.
Det är roligt att höra att "jag blivit smal" nu när jag ändå varit rätt ihärdig i att gå ner i vikt. Jag blir glad av att höra att jag är söt/ fin/ har en vacker blus.
Precis som jag blir glad över att någon säger "Åhh ska du jobba ikväll, va kul!" eller "Asta, du som kan allt...hur gör man det här."
Förr hade jag ett sämre självförtroende och kunde inte riktigt hantera komplimanger. Det är förvånansvärt många som har problem med det.
Som rodnar, som argumenterar emot, som säger "äsch, den här gamla trasan" osv.
Själv säger jag oftast "Tack" och ler stort för att visa att jag blir glad.
För det blir jag ju.

Jag tycker det är roligt att ge komplimanger. Jag tycker att man ska säga det högt när man ändå tänker nåt snällt. Jag gör det ibland till främlingar. Anhöriga kan få höra att de har vackra örhängen. Nån i kassakön att hon har en fantastisk hårfärg.
Å generellt sätt blir folk glada.

Glädje och snällhet. Positiva tankar. Dela med sej. Det är väl bra.
Även om jag som sagt FÖRSTÅR problematiken med att finnas för att behaga.
Bli bedömd för det yttre och negligerad för sina färdigheter.

Jag kan verkligen, med fyra vuxna barn... varav tre döttrar... och med facit i hand känna att ett av de största fel jag gjort i min föräldraroll är att föra över mina komplex och min viktnoja på barnen.
Genom att själv eller med väninnor inför ungarna prata och sucka över min kropp.
Över valkar och över häng. Över kläder som sitter för tajt och över sånt jag inte kan bära för att jag är för tjock.
De har sett mej skaka dietshaker och leva på morötter å vatten.
Jag förstår inte riktigt själv hur jag kunde låta det hända?!
Jag har ju på andra plan, som tex att stå självständig, att skaffa sej en utbildning, att inte ta skit av någon karl, att ifrågasätta sina egna tankar osv osv försökt vara ett föredöme för att hjälpa dem att bli starka kvinnor.
Men just detta med vikten och denna överföring av matnoja har jag... tyvärr... matat dem med ganska ogenomtänkt.

Vad känner ni kring komplimanger... att ge å ta.
Skulle ni vilja hoppa på Cissis och Natashas utmaning eller är komplimanger nåt positivt för er?
Skriv gärna och berätta.

Puss/ Asta