Denna dagen, ett liv

 

Hej finaste läsarna.

Är på tok för trött för att uppbåda nån tankeverksamhet för att komma på nåt tänkvärt blogginlägg så det får bli ett om min dag helt enkelt. Kanske med ett eller annat sidospår.

Förkylningen börjar så sakteliga släppa sitt tag om mej för istället... så fruktansvärt förutsägbart vad det gäller mej... gå över i ett astma/ bronkitliknande tillstånd.
Segt slem, tungt att andas, tätt i bröstet, skakig, trött.
Jag har glatt inhalerat hela dagen utan resultat så nu ikväll tog jag mej en rejäl dos kortison. Har inga större förhoppningar om att det ska hjälpa snabbt.
Har haft detta lilla efterspel till förkylningar så länge jag kan minnas och det brukar alltid ta en jävla tid.
Gamla läsare minns kanske att jag fick söka akuten så här års i fjol oxå efter flera veckor med allt mer hosta. En överläkare öppnade alla dörrar för mej sedan vårdcentralen och sjukvårdsupplysningen sagt att jag skulle "avvakta."

Jag har ju min andra trötthet i botten sedan innan och hela dagen har jag varit på ett sjukt dåligt humör.
Jag har varit ledig men inne i grannstaden för att träffa en psykolog.
Har träffat henne en gång tidigare för länge sedan och hon är väldigt klok och behaglig att prata med.
Vi gjorde ett antal tester som visade på att jag fortfarande går med väldigt hög stressnivå och stort adrenalinpåslag. Vi hann tala helt kort om hur och varför jag själv tror att jag mår som jag mår.
Ska till henne i maj igen någongång. Lite länge att vänta men...

"Unnade" mej en klänning oxå. Se bilden (som inte är särskilt bra.)
Har "unnat" mej en hel del som jag inte har råd med det sista och det känns inte helt bra. Liksom med mat kan jag göra så där... shoppa av andra anledningar än behov och lust. Som någon slags tröst och ersättning för annat, ett tillfälligt rus.
Har legat lågt med shopping länge så den senaste månaden har varit ett dumt bakslag. Ska ta tag i det igen.
Å i linje med att "vara min egen bästa kompis" (se inlägget innan) nu inte banna mej mer för klänningen utan glädjas över den och hålla emot nästa gång.
Klänningen fanns i vitt oxå och var egentligen sötare.
Men (om vi nu ska vara snälla) så var den svarta mer klädsam. Hmm.
Svart slankar av, vitt förstorar. Å vitt är hur opraktiskt som helst om man lever med en Prins Gottfrid.
Modellen är fin med underklänning som är kortare än klänningen så det blir som en spetskant nederst... det syns inte riktigt på bilden.

På tal om Gottfrid så passade han på att riktigt skämma ut mej idag.
Han fick syn på några ungar (i 7-8 års åldern) som lekte i en dunge.
Han såg dem före mej, blev nyfiken och drog dit.
Han har tidigare aldrig direkt intresserat sej för människor på avstånd.
Barnen blev rädda och började springa, varpå han sprang efter.
Helt döv.
"Stanna" ropade jag till både ungar och hund men inte lyssnade nån av dem.
Tillslut hann vi ikapp, jag fick be om ursäkt, förklara att han egentligen är valp och att han ville leka men att jag förstod att dee blev rädda.
Gottfrid fick vara kopplad resten av rundan.
När jag kom hem frågade maken syrligt "om det hänt något spännande"
Då hade förstås pappan (en granne) till barnen varit här. Han hade varit trevlig (de ÄR väldigt rara människor) men...
Usch, jag skäms!
Å det är så tråkigt. För bara 3-4 veckor sen var inkallningen 100% ig.
Han kom VARENDA gång och jag var så stolt över honom. Nu gör han lite som han vill mest hela tiden och kan... uppenbarligen inte längre vara lös om vi inte är någonstans där jag har koll åt alla håll.
Jag som sett fram emot att kunna gå å bada med min hund i sommar utan att han bryr sej om andra folk å fä.
Tonårsslyngel!

Hur har ni det?

Puss/ Asta