En lycklig stad

 

Åsa skriver idag ett intressant inlägg (ja, hon skriver rätt ofta tänkvärt) och jag tänkte spinna vidare på det.

Bor jag i en lycklig stad? Är jag mitt lyckligaste här?
Nja.
Jag bor i en liten stad på västkusten. En håla skulle man nästan kunna säga.
Jag är född och uppvuxen i Sveriges näst största stad, Göteborg, och trots att jag flyttade därifrån när jag var 22 år och således har bott här lika länge så känns det ofta påtagligt.
Att det inte, helt och hållet, är min stad.

När jag, som ung trebarnsmamma, en gång flyttade hit reagerade jag hårt på några fenomen som jag inte föreställt mej innan.
Alla här känner varandra på ett eller annat sätt, hör ihop, hänger ihop med varandra.
De har gått i samma klass, varit ihop med varandras bröder, bott grannar, gått på samma öppna förskola, är kusiner eller bryllingar eller... ja, på nåt vis hör de ihop.
Det i sin tur gjorde att det var väldigt svårt att som utböling finna en plats.
Alla hade redan de vänner de behövde.
Det fanns, och finns väl fortfarande, en betydligt lägre tolerans för det som är annorlunda och avviker.
Det var på den tiden mycket prat om "alla dessa invandrare" (som var en bråkdel av vad jag var van vid och som jag aldrig tänkt på som något problem i förorten) men oxå mot oss som avvek från gängse mönster.
Trasig gammal volvo, massor av barfotabarn, stor lurvig hund och högljudda äktenskapsgräl... oj så weird man betraktas då.
Ytterligare en sak som verkligen påverkade mej var hur folktomt centrum var och är.
En kvart efter att affärerna stängt och man kan tro att giftgas släppts ut över staden. Det är helt tomt!
Ödsligt.

Ändå blev jag kvar.
Till sist fick jag ändå vänner. Till sist slutade jag att längta hem.
Till sist så uppvägde andra saker det jag förlorat.
Men "min stad" kommer det nog aldrig att bli och kännas som.

Vad är en lycklig stad? Vart blir jag lycklig?
Jag älskar omgivningarna här. Åkrar och ängar.
Det är barn och djurvänligt. Det är tryggt. Det är vackert.
Jag älskar den omedelbara närheten till havet. Doften av salt och tång.
Havet är en livsnödvändighet för mej.
Men jag skulle lika gärna kunna bo någon annanstans på Västkusten.
Staden är liten men inte alls lika pittoresk och myllrande som grannstaden där jag arbetar. Grannstaden som har havet ända in i stadskärnan och ett folkligt och välbesökt torg.
Men för all del, min stad har oxå sin skönhet med "gamla stan" och med Ätran som rinner igenom.
Det finns en del affärer (och en enorm mängd frisörsalonger, pizzerior och gym) och cafét/krogen mitt i stan samlar en hel del folk på uteserveringen så fort solen kikar fram.
Det sägs att min stad är starkt expanderande. Det sägs även att befolkningen här i Halland är lyckligare än på många platser, även om min stad ligger lågt i "Hallandsligan." Detta förklarade en snubbe på radion med att min stad har en befolkning med sämre ekonomi än grannstäderna, att det bor en större mängd invandrare och människor med psykosociala problem här.
Fördelarna jämfört med grannstäderna är att huspriserna är lägre och företagandet på frammarch.

Jag skulle önska att min stad tog bättre vara på ungdomen.
Att de fick vettiga saker att pyssla med. Att de fick en stolthet för staden och inte bara "vill dra härifrån" när de slutar skolan.
Jag skulle önska mej en mer myllrande stad. Där småbutiker inte kursade ständigt och jämt, där det fanns naturliga mötesplatser för människor i blandade åldrar.
Jag skulle önska att jag (och andra) inte efter dryga 20 år såg på oss själva som utbölingar och inflyttade.

Bor du i en stad som gör dej lycklig?
Puss/ Asta