Hårda vs mjuka skolan

 

Gottfrid är ett år.
En del hundar, av mindre sort, är vuxna då.
De flesta halvvuxna. En Dogue de Bordeaux på ett år är en valp i en stor kropp.
En mycket omogen unghund som tar stapplande kliv ut i stora världen och som precis som barn ibland är kaxig å kavat och ibland rätt så liten å lättskrämd.

Jag har haft hund hela mitt vuxna liv. Jag har umgåtts och tränat hund mycket längre än så.
Jag har läst om hund, pratat hund, utbildat mej kring hund.
Jag har gått ett oändligt antal kurser med mina hundar... för olika skolor och även privatlektioner.
Framför allt har jag i hela mitt liv haft ett gediget hundintresse å tittat på mycket hund.
Sett på dem hur de kommunicerar, leker, agerar i olika situationer.
Försökt lära mej deras språk.
Där blir man som människa aldrig fullärd.

Jag har valt att fostra Gottfrid, liksom Märta, enligt den sk mjuka skolan.
Kort sagt går det ut på att uppmuntra och belöna rätt beteende och att ignorera eller avvärja det man inte gillar.
Forskningen visar att de "hårda metoderna" och de "mjuka metoderna" är ungefär lika effektiva... det handlar om hur du som ägare vill vara med din hund å vad du vill ha för relation till den.
Jag har prövad båda på olika hundar och föredrar helt enkelt när lydnaden kanske inte är av kadaverkaraktär men bygger på respekt.
Från mina händer kommer bara godis å kärlek, aldrig smärta.

Gottfrid är en fantastisk liten kille.
Öppen, nyfiken och positiv.
Han tigger gärna, klättrar upp i knät på mej när jag äter osv.
Det är inte olydnad, jag har inte lärt honom annat, för mej är det inget problem.
Människor som kommer hit får helt enkelt acceptera att Gotte bor här, de gör det inte.
Däremot gör han en del som han inte borde, och som han innerst inne vet att han inte ska. (Å som jag kan bli hjärtligt trött på.)
Jagar rådjur, hoppar, bits hårt när han leker.
Jag ser inget "ont" i det, han är ung, impulsiv och omedveten om hur stark han är.
Å så är han pojk och vill vara lite kaxig.
Jag har gott hopp om att bitandet å hoppandet ska gå över.
Jag tränar avvärjande å jag tror det är en unghundsgrej. Precis som när han var valp å ville bli buren. Det är inget som han kommer att hålla på med i evigheter.
Jagandet är svårare.
Min senaste instruktör lärde mej att när en hund koncentrerar sej hårt på något riktigt lustfyllt, som att följa ett rådjur med blicken, då stängs andra sinnen av för att koncentreras till blick och lukt.
Så faktiskt... "han hör inte" är på riktigt. Alldeles oavsett hur mycket jag ropar så är de sinnena att ta till sej det avstängda.
Intressant.

Ett år som sagt. Från nu och kanske ett år framåt är den jobbigaste tiden i ett hundägarliv. Det är då flest hundar säljs på blocket "av familjeskäl" eller "allergi."
Och mitt i denna tid går det inte en dag utan att jag tänker på hur BRA han är, hur FINT han agerar i en viss situation, hur STOLT jag är över honom.
Det bådar gott tycker jag.

Puss/ Asta