Att inte vara hemma...

 

Sitter i köket med färg i håret och ska kamouflera över de stackars grå.
Jag är 44 år. Jag har bott här i den här lilla hålan sedan jag var 22 år.
Halva mitt liv.
Jag ser ut genom fönstret och småhänger på facebooks grupp "Du vet att du är från Falkenberg om..."
Jag läser deras anekdoter om platser, händelser, människor och känner knappt igen ett dugg. 
Jag har efter dryga tjugo år med nöd å näppe lärt mej ha en ungefärlig koll på stadsdelarna. Var Västra gärdet, Slätten, Skogstorp osv ligger.
Å jag funderar över... var är hemma? Vad är det som gör att man känner sej hemma?

Det där kan man så klart se på lite olika sätt, ur olika perspektiv och på olika nivåer.
Hemma kan vara där ens hus/ lägenhet är.
Hemma kan vara där man talar sitt eget språk och förstår alla outtalade koder.
Hemma kan vara där familjen finns. Där vännerna bor.

Självklart känner jag mej hemma här på många sätt.
Jag är från Göteborg, bara 10 mil bort, men ändå väldigt annorlunda.
Det är en storstad och detta är en småstad.
Det gör större skillnad än man tror.
Att inte ha barndomsminnen från en plats spelar roll.
Att "alla" känner varann å jag inte spelar roll.
Inte så att jag liiiiider precis men det påverkar "hemmakänslan."

Jag tänker att om det påverkar mej... som delar språk, kultur, sociala koder and so on ändå känner ett slags utanförskap så hur är det då inte när du kommer från ett annat land med en helt annan kultur.
Hur är det att komma från Bosnien? Från Somalia? Iran?
Hur lätt är det att känna sej hemma då?
Att komma falkenbergarna nära?
Bli en del?

Integration handlar om så mycket mer än att invandrare som kommer hit ska lära sej svenska och få ett jobb.
Det handlar lika mycket om att vi svenskar ska integrera.
Släppa in, vara nyfikna, bejaka det nya.
Hur många invandrare har du i din bekantskapskrets?
Hur nyfiken är du på att lära dej mer om andra kulturer med ett öppet sinne?

Bevisligen så råder det stor rasism i Sverige.
Inte bara den öppna och fientliga.
Inte bara det som uttalas. Om blattar å svartskallar å ångest över en stackars minaret utan oxå om det diffusa.
Att inte inkluderas.
Att inte få jobb för att man bryter på ett annat språk, att inte kallas till anställningsintervju för att man har ett utländskt efternamn, att inte bjudas in i gemenskapen.

Nu blev det ett brett inlägg. Om att känna ett litet utanförskap och att känna ett stort.
Mitt inlägg i gruppen löd...

Förlåt om jag är lite fr ämnet här å nu men när jag läser denna tråd där alla vet vilka alla är å känner varenda gatsten så slår det mej att Fbg efter 22 år inte är min stad. Att jag inte tillhör. Å då är jag fr Göteborg. Tänk alla som kommer fr andra länder. Hur svårt det är att känna sej inkluderad. Hmm, bara en tanke. Trevlig lörd på er

Jag fick ett sånt här svar (bland många betydligt trevligare måste jag säga.)

Ska vi glömma hela vårt kulturarv för att det flyttar in nytt folk i stan? Nä, du. Nu är du ute och reser, och inte är det i Falkenberg du är...

Men attityden säger en del...
Blir som en essens av vad jag försöker säga.
Det handlar inte om att jag inte tycker om falkenbergare eller staden i sej.
Jag älskar att bo här, med doft av hav och ängar å åkrar.
Det är bara en tanke om tillhörighet och motsatsen.

Puss/ Asta