Jag är rädd

God morgon älsklingar!

Det är fredag. Jag tänker ha en lugn dag utan större förpliktelser.
Lulla runt, ta ut hunden, se på hockey ikväll.
Sista dagarna ledig å hemma nu.
Jag märker att jag är mer spänd. Att jag biter ihop käkarna igen, drar upp axlarna.
Innan jag klev upp låg jag på madrassen och försökte slappna av.
Jag försökte nollställa tankarna och bli tung i kroppen.
Gissa vad som hände då?
Nej, inget jätte konstigt... jag kissade inte på mej eller nåt sånt men plötsligt tänker jag lååååångsamt och booookstaverande och aaaaaaartikulerande AGNEEETA FÄÄÄLTSKOG!
Bara så där. Ur ingenting. Utan att tänka på henne egentligen. Bara hennes namn vääääldigt tydligt.
Ja, men hur märklig ÄR inte min hjärna?!

Jag undrar hur det ska gå med jobbet.
Jag VILL verkligen att det ska gå bra.
Samtidigt sitter känslan av misslyckandet från när jag prövade sist efter bara några veckors sjukskrivning kvar i kroppen å tanken.
Den här helt otippade känslan av "Noll koll." Av att vara helt lost.
Att 11 års erfarenhet bara försvann och jag blev tafatt och osäker inför det allra mest basala.
Det var så oväntat... då.
Jag trodde verkligen att jag hade rutinen i ryggraden.
Nu vet jag att jag inte kan lita på den.
Å hur härligt det än var att se kollegorna igår så var känslan av utanförskap så stor.
Som om jag var där med en kaka.
Inte längre hörde till.
Så mycket nytt vi sjuksköterskor ska göra, tänka på, hålla ordning på... och jag minns inte ens det gamla. Jag tror knappt jag kommer ihåg mina lösenord.

Hur ska jag göra för att hitta lusten igen?
Orken? Kärleken till yrket? Tempot?
Det känns som bortblåst.
Det känns som om det aldrig varit där.
Tänk om jag är en av alla dom "som inte längre pallar akutsjukvårdens tempo."
Som måste placeras om. Till nåt lugnare. Till nån skyddad verkstad.
Det är som att jag först nu faktiskt förstår att jag inte bara "varit lite trött."
Att nåt är mer fel. Djupare.

Jag är rädd. På riktigt.

Puss/ Asta