Det fria valet

 

Jag minns när jag var liten.
(På den tiden förstår ni flickor och pojkar så fanns det bara två tv kanaler.
1:an och 2:an. Barnprogram en gång om dagen. Tecknat så sällan att vi svältfödda barn tyckte om att se inledningen på "Anslagstavlan" som eg var ett informationsprogram för vuxna men som inleddes med nåt tecknat intro.)
Hur som helst, jag minns när jag var liten och tittade på det numera lika beryktade som kultförklarade barnprogrammet "Vilse i pannkakan."
Där var det någon som ropade "Vilja. Vilja. Ho ho Vilja, vilja var är du?" En mörk och dov röst svarade " Vilja. Ha! Din vilja sitter ute i skogen." 

Det där gjorde stort intryck på mej som barn. (Jo, jag vet... ko koo.)
Å jag funderade redan då rätt mycket på begrepp som val och att välja.
Att välja vem man vill vara. Det fria valet. Alla kan bara de vill.
Ja, ni vet.
En liten filosof redan på den tiden.

Jag funderar på sånt där rätt så mycket ännu. På min vilja. Mina val.
På mina barns val. Mina föräldrars. Okända människors.
Varför livet blir som de blir. Varför vi gör de val vi gör.

Ni som läst inlägget under från dagens datum i fjol eller ni som följt mej en längre tid vet att jag hamnade i mitt liv av en slump.
Jag växte upp i en förort med en ensamstående ung mamma och en lillebror.
Jag var som barn den drömmande, den filosoferande, den ängsliga, den flickiga, den försiktiga och rädda.
Min lillebror var den kavata. Solskenpojken. Han som lärde sej cykla bara genom att sätta sej på cykeln i en nedförsbacke. Den som hade kompisar, som var modig, som var duktig i skolan.
Jag var den som från början trasslade till det för mej.
Som skolkade. Som berusade mej. Som gjorde uppror. Som drog till mej socialtanternas uppmärksamhet.
Den som vuxna människor skakade på huvudet åt och som alla tog för givet att det skulle gå åt fanders för. Inte minst jag själv.

Istället så lyckades jag, genom från början slumpmässiga val, ta en annan väg i livet.
Medan min bror... han som mamma trodde skulle bli nåt stort, allra minst läkare... började missbruka, ådrog sej psykisk sjukdom, förstörde sina möjligheter till ett värdigt liv.
Vilka valde?
Varken han eller jag. Det är jag övertygad om. Det bara... blev.

Det fria valet. Det finns inte.
Via arv, gener, uppväxt och en egen personlighet har vi fått en mall, en kompass och en karta som jag inte vet om det är möjligt att vika av ifrån.
Vi föds och utvecklar styrkor och svagheter.
Inom samma syskonskara finns barn med liknande uppväxtvillkor som ändå upplever sin barndom helt olika därför att de har olika resurser. 

Puss/ Asta