Dagen är verkligen piss!
Ni vet en sån där dag när man undrar om det egentligen finns någon mening överhuvudtaget! När den där boktiteln, "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" känns jävligt träffande.
Jag är inte ledsen egentligen. (Jo det är jag kanske, bakom alltihop.) Jag är mer... trött. Så in i dödens trött!
Jag känner mej som ett stort fult pms monster utan att ha pms.
Hunden är odräglig, vädret är jävligt, ekonomin äter sönder mej, huvudvärken går aldrig över, hjärtrusningen sitter där det sitter osv.
Stekte pannkakor och värmde ärtsoppa till familjen, efter ett mindre tjafs som jag normalt skulle ryckt på axlarna åt så blev det bara too much.
Jag gick upp å la mej en stund.
Å väl där, i dunklet, i tystnaden funderade jag över...
Vem skulle jag ha varit om jag bara haft lite jävla stöd i livet?
Om det fanns någon jag kunde luta mej mot, vara liten inför.
Någon som kunde ta över rodret, styra upp, låta mej sitta på däck med benen över kanten.
Någon som omslöt mej, som lovade att allt kommer att bli bra.
Om det fanns nån där, som inte ständigt förlitade sej på att jag skulle städa, laga mat, fixa, släta över, orka. Som gjorde det för mej.
Vem skulle jag ha varit om jag fått en annan grundtrygghet med mej från start?
Om jag varit älskad, omhuldad, uppmuntrad?
Ovillkorligt och alltid.
Vem skulle jag ha blivit då?
Och varför... varför i hela Hälsingland... är det så svårt att vara människa trots att jag är snart 44 år.
Varför är det en sån kamp... ännu... med allt från ekonomi till mod.
Varför kan jag inte bara bestämma mej? Spotta i nävarna och ge mej fan på att "nu är det bra, nu räcker det med undergångstankar och tillkortakommanden."
Jag ÄR en duktig sjuksköterska. Jag vet att jag kan.
Å jag HAR tur att ha världens bästa kollegor, att vara omtyckt och stöttad.
Jag arbetstränar bara... några ynka timmar... utan krav och press och vips så är jag tillbaka på ruta ett?!
Varför kan jag inte bara... lägga av!
Puss/ Asta
0 comments:
Post a Comment