Nästan dan före dan

 

Det är nu nästan så att jag kan räkna "dan före dan före..." om resan.
Tidigt måndag morgon lyfter vi i ett flygplan, bryter genom molnen,  på väg mot Cypern och en vecka i värmen.
27 grader i vattnet.
Det låter säkert bortskämt att säga... jag är medveten om att det finns många som aldrig har råd att resa någonstans...men jag är inte lika förväntansfullt lyckligt som jag brukar vara inför resor.
Av diverse olika anledningar.
Faktiskt tar det emot rätt rejält. Men även om jag har stark intuition så har jag aldrig haft någon övernaturlig förmåga att i förväg vädra faror. Tvärtom, kroppen å psyket larmar ofta helt i onödan.
Men jag känner mej orolig... över en mängd saker... det kan jag inte göra så mycket åt.

Fast jag behöver verkligen vara ledig.
Jag behöver sol å bad. Jag behöver sova i en riktig säng. Jag behöver slippa från jobbet. Jag behöver avkopplingen som bara en charterresa kan ge. Jag behöver miljöombyte. Jag behöver lyxen av att äta på restaurang varje kväll och dricka en god drink en helt vanlig tisdag. Å onsdag.
Jag vet att det är så.
Jag behöver sova ut. Tänka nya tankar. Se nya vyer. Bli visslad på när jag går förbi en taverna. Smaka på medelhavets sälta. Bli brun.
Jag tänker att bara på grund av mina låga förväntningar så kanske det blir jättebra.
Underbart rent av.

Vi åker som sagt mitt i natten här ifrån, tidigt tidigt på måndag morgon.
Maken är snäll å kör oss. Trots att han ska jobba på måndagen.
Han knorrar missnöjt men han gör det. På såna vis är han guld.
Jag är ledig helgen och kan packa å fundera i lugn å ro.
Välja klänningar med omsorg. Välja skor.
Triviala i-landsproblem.
Ta lite i taget.
Imorgon lösa ut recept. Färga håret.
På lördag packa. Noppa ögonbryn.
På söndag, raka benen. Måla naglarna. Skriva bokrecensionen.
Hålla ångesten armlängd avstånd.

Puss/ Asta