Ett svårt inlägg

 

Jag har ett svårt ämne i mitt huvud att skriva om.
Svårt för att jag inte vet hur jag ska formulera mej, svårt för att jag tar in "egenförbjudna" tankar i mitt huvud, svårt för att det är ett tragiskt inlägg.

Vi människor är i grunden alla lika. Det rinner samma röda blod i våra vener, våra organ ser lika dana ut, vårt behov av kärlek, mat och trygghet är den samma.
Varje människa föds med ljus och mörker inom sej å beroende på vilken kraft som matas växer den ena eller andra sidan.
Ingenting av detta påverkas av hudfärg eller ögonfärg.

Ändå är det stor skillnad. Det är stor skillnad på var du föds, särskilt om du är kvinna.
Det finns länder där det är farligare att vara kvinna än soldat i krig.
Det finns oändligt antal länder där flickor och kvinnor inte är någonting värda... alls.
Rädda barnen och UNICEF rankar Afghanistan som det värsta landet i världen att födas i för en flicka.
Kvinnor behandlas långt sämre än vad vi behandlar våra djur, nästan sämre än vi behandlar skadedjur.
Om en kvinna i Afghanistan inte dör av krig, i barnsäng eller i våld i hemmet blir hon i genomsnitt 49 år gammal står i dag att läsa i en utmärkt men skrämmande artikel i Aftonbladet av den alltid lika lysande Carina Bergfeldt.
Fem år äldre än mej. Om hon har "tur."
En överväldigande majoritet av kvinnorna misshandlas av sina män, nästan 90 %.
Tre hedersmord om dagen sker.
De allra flesta kvinnor är analfabeter, ingenting värda, gifts bort som unga flickor, behandlas som slavar av män.
Deras att äga. Deras att slå. Deras att ta livet av.
Idag... 2013... ser världen ut så för många kvinnor runt om i världen, i synnerhet i Afghanistan.

Det finns en naiv syn på fred.
Amerika har fått utstå hård kritik för kriget i Afghanistan. Ett krig som varat i 13 år.
Det sägs ofta att humanitära insatser alltid är att föredra.
Men hur då undrar jag?
Som Ebba Grön en gång sjung... Är det verkligen fred vi vill ha? Till varje tänkbart pris? Är vi verkligen säkra på det, att det värsta av allt är krig?
USA's och FN's uppdrag i Afghanistan var hopplöst från början.
Det är ett land som härjats av olika krigsherrar sen evigheter tillbaka.
När vi kritiserar USA ska vi komma ihåg Talibanerna.
Si och så många civila har dödats.
Sant. Människor dör i krig.
Men människor och i synnerhet kvinnor dör utan inblandning av väst också.
Vi skall komma ihåg människornas livsvillkor med dem... kvinnornas livsvillkor.
Många i landet är trötta på att se internationella soldater men många... och troligen fler... räds vad som skall hända sen.
När soldaterna försvinner. När världens ögon drar sej bort.
"De här människorna männen" respekterar inte humanitära insatser aldrig hur fint det låter. De vill inte ha någon skola för flickor. De vill inte ha nåt bjäffs om demokrati. De vill styra, vinna makt och fruktan och fortsätta hålla sina kvinnor som slavar.
Det gör ont att säga det. Det beror självklart inte på blod, organ och dna kedjor.
Det beror på kultur, traditioner, brist på bildning och integration med omvärlden.
Sjukvård och humanitära hjälporgan är inte längre heliga. Det gäller många länder.
I Somalia togs relativt nyligen ett smärtsamt beslut av Läkare utan gränser att lämna landet. Det var för farligt helt enkelt, personalen utsattes för allt för stora risker.
I länder som Somalia, som Afghanistan, som Syrien med flera tas ingen hänsyn till människoliv. Där måste vård, mat, mediciner, sjukvård och beskydd krängas med hjälp av soldater.

Jag drog vinstlotten i livets tombola. Jag har alla skäl i världen att vara happy, happy, happy.
Men ibland värker privilegiet i själen.

Puss/ Asta