Ikväll ska jag gråta

 

Ikväll ska jag gråta.
Jag har redan det inplanerat.
Jag skall gråta för Christian Gidlunds skull. För cancer. För orättvisan att föräldrar får begrava sina barn. Jag ska gråta för livet.
Gråta för att livet är så härligt, så värdefullt, just för sin bräcklighet skull.

Jag läste aldrig Gidlunds blogg "I kroppen min." Jag hörde aldrig på hans sommarprat.
Men jag har så klart hört talas om Christian Gidlund, om vilken klok å begåvad ung människa han var, och vilket öde... obotlig magsäckscancer... som drabbat honom.
Jag har länge tänkt lyssna på det där sommarpratet. Alla säger att det var så fint.
Velat men inte riktigt orkat.
Igår dog så Gidlund, idag har hyllningarna om honom haglat och på radion har jag hört korta, korta snuttar av sommarpratet som bara de har fått det att stocka sej i halsen.
Ikväll skall jag lyssna.
Jag vet att jag kommer gråta. Jag tror att jag behöver gråta. Jag har så mycket spänningar i mitt system.

Idag har jag gjort en kranskärls CT och jag är en erfarenhet rikare.
Jag vet hur den grövsta nålen känns i armvecket. Jag vet hur det känns som om man kissar på sej när konstrasten går genom kroppen. Jag vet hur man mår när blodtrycket är 90 systoliskt och pulsen strax över 40. Lite klen.
Framför allt vet jag hur det känns att behöva vänta på ett sånt besked.
Jag ringde nyss till jobbet och fick svaret uppläst...
Jag är frisk!
Mitt hjärta ser helt normalt och starkt ut. Kranskärlen är rena och friska.
Jag är helt otroligt lättad!
Tack alla snälla människor som ringt, sms'at, brytt er på facebook.

Ett friskt starkt hjärta.
Men ändå... ett hjärta som gör ont.
Kanske får jag helt enkelt acceptera att det är stressen?
Trots att det inte känns som stress.
Kanske får jag försöka lyssna, tänka mer på vad jag fixar än på vad jag vill fixa eller borde fixa.
För livet är skört.
Livet är här å nu, det är allt vi vet.
Jag har tänkt att "jag kan inte vara kranskärlssjuk, jag har ju precis blivit mormor. Jag är bara 44 år, det finns så mycket kvar att göra, se, känna."
Men livet tar inte hänsyn till sånt.
Det vet jag ju sedan tidigare. Det finns ingen rättvisa, ingen turordning.
När döden kommer så kommer han.
Oavsett om man är 94 år eller inte ens 30 som Christian Gidlund.
Just det är meningen med livet.
Inte att vara rädd. Men att ta vara på.
Skynda att älska, skynda att känna.
Livet.

Så ikväll ska jag gråta. Gråta för Christian och gråta för mej.
Säkert gråta för mormor, för Lena, för Märta, för svärfar som jag mist.
Säkert gråta för att min bror är sämre än någonsin och för att jag är frisk och får finnas.
Å hösten... hösten är alldeles underbar!

Puss/ Asta