Jag är helt kass på konflikter. Konflikter utanför familjen.
Jag vet inte varför... jag tror det är olika anledningar... men jag har varit det i hela mitt liv.
Jag önskar mej att jag kunde vara mer... rak.
När jag blir irriterad biter jag oftast ihop.
Jag biter ihop å biter ihop å biter ihop tills jag till slut är skitförbannad.
Å då... antingen överreagerar jag och ilskan blir helt oproportionerlig eller oxå (vanligare) så blir jag bara sur. Sur så det märks.
Kort i tonen. Ryckig i mina rörelser. Drar mej undan. Ser sammanbiten ut.
Att "vara irriterad" är ju egentligen inte snällare än att "säga ifrån."
Tvärtom faktiskt. Jag skulle själv föredra att någon berättade för mej att jag gjorde fel istället för att försöka tolka å gissa.
Det tror jag de flesta skulle.
Så varför är jag konflikträdd då?
Olika anledningar som sagt.
Med människor som står mej nära så är jag rädd att förlora dem.
Att ilska/ besvikelse skall kosta mej relationen.
Jag är uppfostrad så. Det är en lång tradition i min släkt att lösa konflikter genom avstånd. Genom att be människor "fara åt helvete" och verkligen mena det.
Min morfar och mormor sa dessutom så ofta till mej genom barndomen...
"Nähäpp! Men då behöver vi ju inte ses mer" vid minsta kritik eller konfrontation.
Det skapade en grund otrygghet inom mej som jag har svårt att befria mej ifrån.
Men det kan oxå vara att jag är rädd för att det ska bli "liv."
Att personen i fråga ska bli arg tillbaka och att det uppstår ett regelrätt bråk.
Eller kanske ännu mer rädd att jag skall såra någon på riktigt.
Att de ska bli ledsna.
Bara i de helt trygga relationerna vågar jag vädra besvikelse å ilska.
Med min man, delvis... men inte helt... med mina barn och med min mamma.
Min mamma må ha många brister och vår kontakt när jag var liten var inte strålande men hon är den mest prestigelösa och obittra människa jag mött.
Hon kan vara superduper jobbig eller bara allmänt småjobbig och jag kan skälla på henne, vara jävligt dryg och hon bara skakar det av sej.
Två timmar senare ringer hon å det är som om ingenting har hänt.
Hon har fått stå till svars för min barndom och har uppriktigt och utan att förneka sagt att hon är ledsen för det. Hon har försökt kompensera det på olika sätt.
Jag beundrar den lättsinnighet hon har inför konflikter.
Hur är du med konflikter utanför familjen?
Puss/ Asta
Jag vet inte varför... jag tror det är olika anledningar... men jag har varit det i hela mitt liv.
Jag önskar mej att jag kunde vara mer... rak.
När jag blir irriterad biter jag oftast ihop.
Jag biter ihop å biter ihop å biter ihop tills jag till slut är skitförbannad.
Å då... antingen överreagerar jag och ilskan blir helt oproportionerlig eller oxå (vanligare) så blir jag bara sur. Sur så det märks.
Kort i tonen. Ryckig i mina rörelser. Drar mej undan. Ser sammanbiten ut.
Att "vara irriterad" är ju egentligen inte snällare än att "säga ifrån."
Tvärtom faktiskt. Jag skulle själv föredra att någon berättade för mej att jag gjorde fel istället för att försöka tolka å gissa.
Det tror jag de flesta skulle.
Så varför är jag konflikträdd då?
Olika anledningar som sagt.
Med människor som står mej nära så är jag rädd att förlora dem.
Att ilska/ besvikelse skall kosta mej relationen.
Jag är uppfostrad så. Det är en lång tradition i min släkt att lösa konflikter genom avstånd. Genom att be människor "fara åt helvete" och verkligen mena det.
Min morfar och mormor sa dessutom så ofta till mej genom barndomen...
"Nähäpp! Men då behöver vi ju inte ses mer" vid minsta kritik eller konfrontation.
Det skapade en grund otrygghet inom mej som jag har svårt att befria mej ifrån.
Men det kan oxå vara att jag är rädd för att det ska bli "liv."
Att personen i fråga ska bli arg tillbaka och att det uppstår ett regelrätt bråk.
Eller kanske ännu mer rädd att jag skall såra någon på riktigt.
Att de ska bli ledsna.
Bara i de helt trygga relationerna vågar jag vädra besvikelse å ilska.
Med min man, delvis... men inte helt... med mina barn och med min mamma.
Min mamma må ha många brister och vår kontakt när jag var liten var inte strålande men hon är den mest prestigelösa och obittra människa jag mött.
Hon kan vara superduper jobbig eller bara allmänt småjobbig och jag kan skälla på henne, vara jävligt dryg och hon bara skakar det av sej.
Två timmar senare ringer hon å det är som om ingenting har hänt.
Hon har fått stå till svars för min barndom och har uppriktigt och utan att förneka sagt att hon är ledsen för det. Hon har försökt kompensera det på olika sätt.
Jag beundrar den lättsinnighet hon har inför konflikter.
Hur är du med konflikter utanför familjen?
Puss/ Asta
0 comments:
Post a Comment