Baa donk baa donk

 

Jag har äntligen varit ute å sprungit.
Det sista har jag verkligen tappat det här med motivationen (säg till om ni hittar den någonstans, det kan tom bli hittelön.)
Jag springer kortare och jag springer mer sällan.
Det är motigt innan och det är motigt under tiden.
Jag får inte ens samma rus efteråt eftersom jag dignar under det dåliga samvetet att jag borde springa mer, längre, snabbare vid det här laget.

Idag var jag i alla fall iväg och det kändes riktigt riktigt tungt.
Då hör jag plötsligt små nätta, lätta, raska steg bakom mej.
Tipp tapp tipp tapp tipp tapp.
En ung snygg tjej med långt rågblont hår i hästsvans och med ett moln efter sej av väldoftande parfym sveper förbi.
Ungefär dubbelt så snabb som jag. Hon ser helt opåverkat sval ut.
Så kommer jag.
Baa donk   baa donk   baa donk
Jag försöker tänka att hon är minst 25 år yngre än mej.
Säkert 10 kg lättare.
Å hon har garanterat inte dragit i sej lika många tiotusentals cigaretter som jag har.

Det hjälper bara så där.
Innerst inne känner jag för att lägga mej ner på cykelbanan och dunka huvudet i asfalten.
För att sedan leta upp någon rollator (sådana ligger ju alltid i buskarna å dikena och skräpar), stappla hem, skicka efter den fetaste cigarr och den starkaste whiskyn som går att uppbåda och sätta mej med detta på altanen och sticka yllestrumpor till den kommande vintern.

Men det gör jag inte.
Istället försöker jag tala förstånd med mej själv.
Säga saker som "all träning är bättre än ingen träning", "se vad långt du har kommit", "det tar tid att uppskatta löpning" osv.

Precis när det nästan känns bra igen så kommer han...
Pam pam pam pam.
Snabba löpsteg. Stuns. Målmedvetenhet. Lätthet.
En man.
Säkert 25 år ÄLDRE än mej. I fan så mycket bättre form.
Pam pam pam och han är förbi.

Bara skjut mej!
(Nej, gör inte det. Det är ett talessätt. Jag vill absolut inte bli skjuten. Inte ens med vattenpistol.)

Puss/ Asta