Som ett kliande eksem

 

Som en molnande huvudvärk som gnagt i nacken under lång tid och som plötsligt blir olidlig.
Som en irriterande melodislinga eller ett småbarns ständiga pockande på uppmärksamhet som oförhappandes når ens medvetande.
Som ett kliande eksem. Ett regn som når igenom kläderna.
Så kommer det tillbaka...
Saknaden efter Märta.
Plötsligt... från ingenstans... kommer saknaden tillbaka med full kraft.
Jag saknar henne rent fysiskt.
I det som var hon och som ingen annan kan ersätta.
Jag saknar att luta min panna mot hennes.
Eller hur hon lutade sin panna mot min bröstkorg.
Hur hon la sitt huvud på min axel.
Hur hon såg på mej.
Med all sin klokhet, all sin visdom, med sin oändliga kärlek.
Jag saknar mitt ankare.
Jag är rotlös och flytande utan henne.
Å för evigt är så fruktansvärt länge.

Jag njuter av Gottfrid varje dag.
Han är min skatt. Min bäbis.
Jag är hans ankare.
Han har en så stark personlighet, en oändlig kärlek.
Jag är tacksam över honom och samtidigt redan rädd för den dagen jag inte har honom kvar.
Jag kommer sörja honom lika hårt.
Av andra orsaker än Märta men lika stort.

Jag har annars haft en bra dag.
Det var rätt kul på jobbet. Även om jag var trött.
Det är socialt att jobba dagtur. Roligt med patientkontakt igen.
Å när jag kom hem sprang jag en mil... och tyckte det gick lätt!
Att det var... ja, trevligt.

När tröttheten är överväldigande kommer känslorna lättare å starkare.
Kanske är det därför som jag räds att mista min lillkille och saknar min tant så ikväll.
Kanske är sova det bästa jag kan göra... en kväll som denna.

Puss/ Asta