Idag var det Tvååkersutställning.
För er som inte känner till det är det en relativt stor och årligen återkommande hundutställning nästgårds från mej.
Jag har inte varit där på några år. Märta var omöjlig att ha med i sådana sammanhang.
Men i år skulle Gottfrid få följa med och få en rejäl dos med miljöträning.
Dock fegade jag ur att ställa honom. Jag tyckte det räckte med att "känna på atmosfären." Ångrade mej lite i efterhand, det var bara 8 Dogue de Bordeauxer anmälda och även om jag inte kan mkt om utseendetjafset så kunde jag se att Gottepojken stod sej väl.
Lillebror å Mini var med.
Det var tjockt med folk, harmonisk stämning, fint väder... och en å annan som ryade på sin hund.
Gottfrid skötte sej över förväntan. Han var säkerligen helt tagen av alla hundar, människor och lukter.
Han hälsade på många olika hundar och raser. Både tikar och hanhundar.
Allt var bra och jag var så stolt över min prins.
Vi köpte oss var sin glass, ställde oss i skuggan lite off från alla utställningsringar och TJOFF sa det...
... Tjoff och Gottfrid gjorde ett ryck mot en liten tax som stod ett par meter därifrån med sin husse.
Jag tappade kopplet och taxpappan blev rädd och försökte ställa sej emellan men Gottfrid brötade sej fram.
Då lyfter taxpappan upp sin hund (jag har full förståelse för att han blev rädd även om JAG vet att Gotte inte skulle göra honom något.) Då HOPPAR Gottfrid efter taxen och det var väl ungefär där jag hann fram, fick tag på honom och mumlande bad om ursäkt så heeeemskt mycket medan jag slet med mej min hund.
Under tumultet SKREK kvinnor i ett tält uppställt för Svenska kennelklubbens räkning och det hela orsakade en liten cirkus.
Knappt hade jag hunnit torka svetten ur pannan innan en rådig man, representant för Kennelklubben, kommer fram. Hälsar på Gottfrid genom att känna igenom honom som för att "kolla av hans aggressivitet"... Gotte sa ingenting.
Sen kom "råden."
En liten uppsträckning hade väl varit helt okej men den höll på. Å höll på. Å höll på.
Jag höll en ödmjuk attityd, bad om ursäkt, förklarade att han bara är ett år, att det absolut inte är okej och jag förstår rädslan men det såg värre ut än vad det var.
Gubben gick på... i bästa "jag menar ingenting illa lilla vän ton" om att "såna här" hundar måste man vara observant med, såna här beteende måste stävjas i tid, vissa hundar är måndagsexemplar och kanske hade jag fått en sån? Jag måste genast köpa en halti. Aggressivitet är inte att leka med. Nästa gång han attackerar kan det sluta illa. Osv osv.
I säkert 10 minuter-en kvart. Helt oberörd av mina svar.
Samtidigt stirrade de skrikande kvinnorna på oss och fick mej att känna mej som om jag hade den rabiessmittade Cujo i koppel.
Jag var så arg att jag ville skrika, så förnedrad att jag ville gråta men allt jag gjorde var att le och svara artigt.
Alltså. Jag menar absolut inte att negligera.
Jag borde varit beredd. HELA tiden. Självklart är det inte okej att skrämmas så där.
Men hallå??!! Det är en hundutställning, jag såg skällande, morrande hundar flera gånger. Såna "små olyckor" händer väl när det är packat med folk å hundar.
Ingen blev ju biten. Ingen blev ens hotad om att bli biten.
Jag kan inte låta bli att undra om hela uppträdandet som blev berodde på två faktorer... min hunds ras och att jag är en liten kvinna klädd i klänning?
Eller hade en schäfersnubbe i kennelklubbens reflexväst fått samma bemötande?
Om att stävja dåligt beteende, köpa skyddsutrustning, klena nerver osv?
Jag tror faktiskt inte det.
Och ha MAGE att kalla min hund för ett måndagsexemplar?
Han som aldrig har hotat någon någonsin förut.
Vi tappade lite lusten där. Å åkte hem strax därpå.
Något stukad kände jag mej. Gottfrid helt slut mentalt.
Men ett ben fick han i alla fall... måndagsexemplaret.
Vad tycker ni spontant... come on, bring it on.
Puss/ Asta
0 comments:
Post a Comment