Vad ska man med 228 vänner till?

 

De sociala medierna tar över allt mer av våra sociala liv.
På gott och ont, å i olika grad hos olika individer så klart.
Själv lever jag väldigt mycket ut mitt sociala liv på twitter, facebook och bloggen.
Jag skyller på att jag "inte hinner/orkar" träffa mina riktiga vänner i ett livspussel som känns allt för korvstoppat. Men egentligen är det väl en sanning med modifikation eftersom jag uppenbarligen "hinner" underhålla livet på de sociala medierna.

Facebookpolare och bloggvänner i all ära, de är inte så där mycket att hålla i handen när åskan går.
Visst finns det undantag, jag har själv träffat människor på sociala medier som kommit att bli vänner irl, men på det stora hela är det så.
Alldeles oavsett hur vi gnuggar varandra i klubbarna för inbördes beundran är det så.

Idag på promenaden med Gottfrid så funderade jag över det där.
Å över vem alla de 228 vännerna på facebook tror att jag är?
Vem alla mina läsare som inte kommer ur irl-kretsen tror att jag är?
Hur jag framstår?

Jag har till exemplet ibland hört att jag på bloggen verkar så ledsen, så djup.
Att många av mina inlägg har filosofiska, deprimerade toner.
Jag förstår att jag ibland tolkas som hårdare än vad jag är i både blogg och på fb.
Text är lättare att få till lite snärtigt och jag är mer konflikträdd i vardagen.
I princip tar jag alla rasistdiskussioner även privat men mycket annat kan jag låta glida förbi för att jag helt enkelt inte orkar diskutera.

Jag är, på riktigt, ganska blyg inför män och i ovana situationer.
Jag är ganska sårbar och skör.
Jag försöker att vara ärlig, trogen och lojal i mina relationer även om jag ibland inte alltid lyckas och jag tycker sådana värderingar är viktigare än vad jag tror "vänner" på sociala medier hinner uppfatta.
Jag är inte så där... lättsam.

Sen nån vecka tillbaka har jag gått från att känna mej "stabil-å-härlig-å-gud-vad-det-är-underbart-med-hösten" till att dippa rätt rejält ner i ett själsligt mörker.
Ett evigt, hela tiden jag är vaken, mörker av geggig rädsla, ångest, självförakt.
En skräck över vem jag är och vem jag kan bli.
Ett självhat över att hela tiden misslyckas.
Jag kan inte resa mej. Inte sluta älta och inte sluta våndas.
Jag vet inte om jag ska berätta för dem jag älskar eller bära det själv.
Jag vet inte vad som är bäst. För dom och för mej.
Å jag är chockad över hur fort det kan svänga.
Jag funderar allvarligt på att söka professionell vård.
Lägga in mej. Drogas ner.
Så mår jag. På riktigt.
Å vad fan hjälper 500 läsare på bloggen eller 228 facebookvänner då?!
När man inte ens kan tala med dem som är en allra allra närmast?
Svänga från "upp, upp, upp" till "neeeeeeeeeeeeeeeeeeeer" i dovaste basröst.
Då hjälper det väldigt lite att människor jag inte känner tycker att jag är fin.

Puss/ Asta