Surrogatmödrar

 

Annanas frågade om mitt "Nej till surrogatmammor."

Det är en svår fråga. Kanske den svåraste jag tog ställning till i mitt "Ja eller nej inlägg."
Jag förstår... och samtidigt kan jag aldrig fullt ut... den barnlängtan som barnlösa par hyser. Jag förstår att det är en stor sorg. Barn är för så väldigt många av oss essensen... ja själva meningen... med livet.

Annanas säger att hon skulle kunna tänka sej att bära någon annans barn.
Jag vill inte låta överlägsen eller för mer men jag tror att det är oerhört svårt att veta innan man har varit gravid.
De flesta kvinnor som varit gravida vet hur man under graviditetens gång fäster sej vid det lilla livet. Den lever där, växer tätt under ens hjärta, och barnets rörelser blir något att älska och lära känna.
Att utan att ha varit med om den känslan och den kärleken gör det omöjligt att kunna ta ställning till att man efter 9 månader och en sju helvetes smärta är beredd att ge bort sitt barn.
Jag skulle aldrig göra det. Aldrig kunna det. Inte ens för mina egna barn.

Problemet med surrogatmödraskap är att det är ett skitigt jobb.
Det är en sorts prostitution där kvinnans kropp utnyttjas för att ge någon annan lycka.
Idag västerländska välbärgade unga par som köper en fattig kvinnas kropp för sin egen lyckas skull. Sina egna behovs skull.

Man skulle förstås kunna tänka sej ett surrogatmödraskap som inte handlar om pengar. Där ingen ekonomisk ersättning utgår. Men hur kontrolleras det?
Hur ska myndigheter, sjukvård och andra kunna veta att denna kvinna ställer upp att bära ett annat pars barn utan att hon betalas under bordet.
Å vad händer om hon ångrar sej någonstans på vägen?
Vid de första fosterrörelserna? När hon får upp den kladdiga ungen på sitt bröst?
Vems är barnet då?
Vem har rätt till detta barn?
Kvinnan som burit det å fött det eller paret som satsat både gener och hopp?

Det kan låta förmätet av en fyrabarnsmamma att säga att alla tyvärr inte får barn.
Det är ingen mänsklig rättighet att få barn.
Ändå är det många som får barn som kanske inte borde fått det och oändligt många fina människor så som min Lillebror som skulle ha blivit en underbar förälder men som aldrig får chansen.
Men kvinnans kropp är hennes. Inte att köpslå med. Tillslut landar jag ändå i den slutsatsen.

Puss/ Asta