Dags att än en gång bege sej till det lilla torget i Bloggdala för ännu en träff med bokcirklarna.
Den här gången skall vi tycka till om John Greens bok "Förr eller senare exploderar jag."
Berättelsen kretsar kring unga Hazel, en 17 årig flicka med lungcancer.
Sjukdomen gör henne syrgaskrävande dygnet runt och den gör henne deprimerad.
Man blir lätt det av vetskapen att man bär en dödlig sjukdom när livet knappt börjat.
"Varje gång man läser en broschyr eller en hemsida el något om cancer finns depression med på listan över cancers biverkningar. Men egentligen är inte depression en biverkning av cancer. Depression är en biverkning av döendet."
Hazel ägnar osunt mycket tid åt att se dåliga serier på tv, äta för lite och åt att läsa samma bok om å om igen "Ett storslaget lidande."
Hazels mamma ser därför till att dottern kommer iväg till en stödgrupp bestående av unga människor med cancerdiagnoser. De träffas i kyrkans lokaler "i mitten av Jesus hjärta" och samtalar.
"Stödgruppen var förstås deprimerande som fan."
I denna stödgrupp lär Hazel känna Augustus Water. En ung man som mist sitt ben till skelettcancern men som därefter friskförklarats.
En flirtig vänskap utvecklas till fullblodig pulserande ung kärlek.
Berättelsen är en roman om kärlek. Det är oxå berättelsen om att vara ung.
Men framför allt är det en roman om livet och döden. En roman om att trots alls göra sitt bästa för att leva ett kort liv fullt ut.
Den är märkligt osentimentalt skriven. Mer som en redovisning med ett uns av humor och eftertanke.
När jag läste till sjuksköterska fick vi gång på gång itutat oss att "Hälsa är inte frånvaro av sjukdom, det är upplevelsen av livskvalitet."
Å det stämmer faktiskt.
Helt friska människor kan uppleva sitt liv ganska meningslöst medan sjuka människor kan uppleva kvalitet i det de orkar och mäktar med.
Denna bok sätter verkligen fingret på det.
Boken har legat som 1:a på New York Times bestsellerlista.
Den är filmatiserad. Hyllad.
Och det är ingen dålig bok. Inte alls.
Den är väldigt tankvärd och vacker.
Romanens handling och personer är lätt att känna med och att tycka om.
Men av någon anledning berör den mej inte speciellt mycket.
Den når inte in... och kanske är den inte heller tänkt att göra det heller.
Jag tror att jag hakar upp mej på två saker i boken som sänker läsupplevelsen.
1. Att det är en ungdomsbok. Varför det stör mej kan jag inte svara på.
Hade jag inte blivit informerad om det innan så hade jag antagligen inte ens tänkt på det.
2. Att jag tidigt, redan när Gus presenteras i boken, förstår att han inte alls är frisk utan att det kommer gå åt helvete för honom.
Jag vill inte kunna räkna ut sånt när jag läser.
Jag har funderat på varför jag inte blev mer berörd av boken än vad jag blev, för jag finner egentligen inga "fel" på den.
Kanske har det med mej själv och mitt eget mående att göra, kanske kan inga böcker "nå" mej helt och fullt just nu?
Jag ger boken en 3:a. Den är helt klart godkänd.
Jag tackar Therese för val av bok och lämnar över till Köpenhamnsmamman att välja bok och tid för recension.
Puss/ Asta
0 comments:
Post a Comment