Jag väntade visst millioner av år...

 

Det är mycket känslor idag.
Stora, små, starka, omtumlande.
Lycka, lättnad, vemod, saknad.
De är ju här alldeles nära... inte ens tre mil bort... och jag får inte träffa dom.
Inte idag.

Den här dikten hade jag på plansch i barnrummet när mina barn var små.
Jag tycker den sammanfattar känslan så fint.
"Jag väntade visst millioner av år, på denna enda minut."

Genom huvudet snabbspolas mina egna förlossningar.
Smärtan och lyckan.
I en blixtrande hastighet minns jag känslan av när vart å en av mina barn drog sitt första andetag och rummet lixom blev trängre.
Ännu en själ fyllde det.
En liten människa, min att älska och omhulda så länge jag lever.
Det är något magiskt med att överleva en förlossnings smärtor och att på andra sidan belönas med den största av kärlekar.
Jag tror inte det går att jämföra med något annat, och tyvärr tror jag inte att miraklet är det samma för pappan.
Vi kvinnor är fulla av hormoner, våra hjärnor indränkta i signalsubstanser som är till för att vi ska älska, beskydda, knyta an.

Det är något stort och rörande med att ens egen dotter, mitt kött å blod, gått igenom det samma.
Att hon nu ligger i en sjukhussäng, inte allt för långt bort, med sin man vid sin sida och med ett alldeles eget barn.
En dotter.
En förstfödd.
Att min unge fått gå igenom förlossningens våndor och den stora kärleken.
Jag vet inte varför just den detaljen blir så stor?
Men stor är den, nästan allt jag kan tänka på.

Jag försöker finna känslan och den är svår att förklara.
Jag kan försöka med ord som "glad." "Lycklig."
Men dessa ord täcker inte, räcker inte.
De är både mer å mindre på nåt vis.
Ödmjukt tacksam är ett bättre ord.
Överväldigad.
Jag böjer mitt huvud för Gud, för änglarna och för nåden att det gick bra.
Att Hon är här.
Om vi alla hjälps åt... hennes föräldrar, mostrar, fastrar, farbröder å morbröder.
Farmor. Släktingar. Vänner. Änglar. Gud fader. Å jag.
Om vi alla hjälps åt med att älska å beskydda henne ska det gå bra.

Puss/ Asta