Engla

 

Ja, jag vet att det här är tjatigt för er och kommer så förbli ett tag.
Idag har jag äntligen fått träffa henne. Hon som skall komma att bli socialdemokratisk statsminister, astronaut, kattuppfödare, hovslagare eller vad hon än må vilja.
Den sötaste bebis som jag sett i hela mitt liv... lilla Engla.

Små små perfekta öron.
Mörka ögon som rymmer hela världens visdom.
Små små fingrar, lite uttorkade å tunna.
Å allt detta håret.
Hon är perfekt. Perfekt så man häpnar.
Livets mirakel.
Jag önskar jag fick visa bild på henne, men det får jag inte, så ni får hålla till godo med en mormorbild.
En bild när jag håller mitt barnbarn. All kärlek och all stolthet syns verkligen i den profilen.

Det är en så överväldigande känsla.
Så stor kärlek. En sån vilja att vara nära.
Det har varit direkt plågsamt att jobba ikväll, att gå i samma byggnad som henne.
Så nära, så långt borta.
Men två gånger... en gång innan jobbet och en gång på kvällen när resten av familjen kom för att titta... var jag där.
Luktade, kände, viskade att jag älskar. 

Visst är det konstigt?
Vi två... jag å Engla... vi känner inte varann.
Och ändå skulle jag gå genom eld för henne.
Ändå älskar jag henne, lika stort som jag älskar barnen.
Det känns helt onaturligt att inte få vara där.
Det är det svåraste... att respektera den lilla familjens behov av att få vara ifred.
Att inte ta för mycket plats.
När man vill vara nära hela tiden.

Min dotter ser så stolt ut.
Hon ser lugn, trygg och lycklig ut.
Plötsligt ser jag henne på ett nytt sätt.
Hon är inte bara min dotter.
Hon är mitt barnbarns mamma.

Puss/ Asta