Rätt många säger det.
"Pengar betyder ingenting för mej."
Eller...
"Jag skiter i pengar."
Eller...
"Pengar gör ingen människa lycklig."
Nästan alltid är det den välmående medelklassen som säger så där.
De som bor i en schysst villa. Har ett vackert och stämningsfullt hem. Åker utomlands någon gång om året. Har råd med bil och unnar sej det oxå. Kan käka ute ibland.
Jag tror inte att de flesta människor som slänger ur sej något sånt menar något illa.
Jag tror bara inte att de reflekterar över hur vansinnigt privilegierade de är jämfört med de flesta på detta klot och jämfört med en hel del människor i vårt eget land.
En gång var jag fattig. Vi levde på en lön. 5000 kr i månaden. Hyran kostade hälften.
Vi hade 3 barn. Min föräldrapenning var slut, men visst vi hade några spänn i bostadsbidrag och barnbidrag. Å andra sidan hade vi fler utgifter än hyran.
Vi låg ett par någon tusenlapp under existensbehovet uträknat av socialtjänsten men fann inte förnedringen värd att gå dit.
Jag upplevde aldrig att det gick någon nöd på oss. Jag var ung och detta liv var det enda jag kände till.
Men det innebar bland annat att chips å cola som fredagsmys hörde till ovanligheterna.
Det innebar att barnen åt väldigt mkt falukorv, blodpudding, pannkakor och annan billig mat. Vi vuxna åt mackor eller inget alls rätt ofta.
När barnen vart sjuka... vilket småbarn ofta är i öroninflammationer, falsk krupp och allt var det var och man behövde hämta ut penicillin så var månadens budget spräckt.
Semester var inte att tänka på. Nån dagsutflykt kunde det bli i den risiga gamla volvon som läckte in avgaser så ungarna blev åksjuka och började kräkas efter en halvtimma blev det nån enstaka gång.
Övriga nöjen fick vara gratis. Rasa av sej i skogen. Leka hos kompisar. Äta kvällsmaten ute som picknick. Leka med trolldeg.
Vi levde så där under några års tid. Det gick. Men inte så mycket mer.
Å då finns det dom som har det värre. Där det bara inte GÅR ihop i slutet av månaden alldeles oavsett hur det har sparats. Ungar som går i trasiga gympadojor när vintern kommer. Barn som inte har råd att ta med ett äpple eller en banan om dagen till skolans fruktstund. Barn som uppmuntras att, oavsett vad det är som serveras i skolbespisningen så måste de äta för det serveras ingen mer mat hemma sen.
Föräldrar som bryter ihop av ångest inför julen.
Relativ fattigdom kallade väl Janne Josefsson det?
Jag antar att Janne Josefsson är en sån där härlig skjutjärnsjournalist som inte heller bryr sej om pengar.
Det finns studier som visar att ett överdåd av pengar faktiskt inte gör människor lyckligare. Det påverkar inte lyckokvoten om du tjänar 100 000 kr/ månad eller 200 000 kr/månad.
Men upp till en viss summa påverkar pengar lyckokänslan.
Därför att vetskapen om att räkningar kan betalas, mat inhandlas, kök renoveras om och den där resan till grekiska övärlden nästa sommar kan bli av ger trygghet.
Trygghet OCH en liten guldkant. DET påverkar lyckan.
Allt annat är bullshit.
Puss/ Asta
"Pengar betyder ingenting för mej."
Eller...
"Jag skiter i pengar."
Eller...
"Pengar gör ingen människa lycklig."
Nästan alltid är det den välmående medelklassen som säger så där.
De som bor i en schysst villa. Har ett vackert och stämningsfullt hem. Åker utomlands någon gång om året. Har råd med bil och unnar sej det oxå. Kan käka ute ibland.
Jag tror inte att de flesta människor som slänger ur sej något sånt menar något illa.
Jag tror bara inte att de reflekterar över hur vansinnigt privilegierade de är jämfört med de flesta på detta klot och jämfört med en hel del människor i vårt eget land.
En gång var jag fattig. Vi levde på en lön. 5000 kr i månaden. Hyran kostade hälften.
Vi hade 3 barn. Min föräldrapenning var slut, men visst vi hade några spänn i bostadsbidrag och barnbidrag. Å andra sidan hade vi fler utgifter än hyran.
Vi låg ett par någon tusenlapp under existensbehovet uträknat av socialtjänsten men fann inte förnedringen värd att gå dit.
Jag upplevde aldrig att det gick någon nöd på oss. Jag var ung och detta liv var det enda jag kände till.
Men det innebar bland annat att chips å cola som fredagsmys hörde till ovanligheterna.
Det innebar att barnen åt väldigt mkt falukorv, blodpudding, pannkakor och annan billig mat. Vi vuxna åt mackor eller inget alls rätt ofta.
När barnen vart sjuka... vilket småbarn ofta är i öroninflammationer, falsk krupp och allt var det var och man behövde hämta ut penicillin så var månadens budget spräckt.
Semester var inte att tänka på. Nån dagsutflykt kunde det bli i den risiga gamla volvon som läckte in avgaser så ungarna blev åksjuka och började kräkas efter en halvtimma blev det nån enstaka gång.
Övriga nöjen fick vara gratis. Rasa av sej i skogen. Leka hos kompisar. Äta kvällsmaten ute som picknick. Leka med trolldeg.
Vi levde så där under några års tid. Det gick. Men inte så mycket mer.
Å då finns det dom som har det värre. Där det bara inte GÅR ihop i slutet av månaden alldeles oavsett hur det har sparats. Ungar som går i trasiga gympadojor när vintern kommer. Barn som inte har råd att ta med ett äpple eller en banan om dagen till skolans fruktstund. Barn som uppmuntras att, oavsett vad det är som serveras i skolbespisningen så måste de äta för det serveras ingen mer mat hemma sen.
Föräldrar som bryter ihop av ångest inför julen.
Relativ fattigdom kallade väl Janne Josefsson det?
Jag antar att Janne Josefsson är en sån där härlig skjutjärnsjournalist som inte heller bryr sej om pengar.
Det finns studier som visar att ett överdåd av pengar faktiskt inte gör människor lyckligare. Det påverkar inte lyckokvoten om du tjänar 100 000 kr/ månad eller 200 000 kr/månad.
Men upp till en viss summa påverkar pengar lyckokänslan.
Därför att vetskapen om att räkningar kan betalas, mat inhandlas, kök renoveras om och den där resan till grekiska övärlden nästa sommar kan bli av ger trygghet.
Trygghet OCH en liten guldkant. DET påverkar lyckan.
Allt annat är bullshit.
Puss/ Asta
0 comments:
Post a Comment