Nu skall jag prata om något skamfullt. Egentligen ÄR det ingenting att skämmas för, men när man dessutom slänger in lite noja för att bli som släkten, ett par mått hårda nypor mot sej själv och ett eller ett par kryddmått självförakt så blir det just skamfullt.
Jag håller på att sluta ta mina insomningstabletter.
Fick dem utskrivna för kanske 3 år sedan i samband med ångest å att jag inte sov ett endaste dugg. Gick i samma veva KBT för att komma tillrätta med sömnen men utan resultat.
Å sedan har det rullat på.
Jag är en känslig själ, stark men svag, och jag har lätt för att vandra in i mörker om för mycket runt omkring stör. Om jag lever i långvariga konflikter, får utmattningssymtom eller inte kan sova.
Efter att en lång tid inte kunnat sova. Alltid varit urlakad på dagen med resultatet att man blir så himla känslig är det en sådan befrielse att ta ett litet vitt piller och sova tungt en hel natt.
Ja, egentligen gör ju inte insomningstabletten det jobbet, den har en kort verkan och hjälper bara till med själva somnandet, men det har räckt för mej.
Efter ytterligare en tid blir man så himla bortskämd med att helt kunna styra sin sömn på ett sätt få medicinfria kan. 20 minuter innan jag vill snarka så åker pillret in i gapet å sen är det klart.
Problemet är bara att Zopiklon är en beroendeframkallande medicin.
Utsättningsproblemen kan vara många med ångest och abstinens till följd.
Jag har inte känt något sådant alls. Det är "bara" det att jag inte kan sova längre.
Jag trappade ner från 7,5 mg till 5 mg. Åt det någon vecka eller två. Det funkade utan problem.
Därefter ner från 5 mg till 2,5 mg och det gick skapligt. Det tog lite längre tid att somna men jag somnade i alla fall.
Sista veckan har jag kört 1,25 mg. Det är nog i princip lika med noll för den enda effekt jag känner av det är att det smakar beskt i munnen. Jag blir inte ett dugg trött eller avslappnad.
Sedan någon vecka sover jag alltså väldigt lite. Eller framför allt väldigt sent.
Slumrar kanske in fram mot fyra-fem på morgonen och sover till 10-11.
Jag sover tunt och oroligt. I natt/ morse drömde jag flera korta drömmar som alla gick ut på samma sak... Att jag diskuterade mitt utsättande av Zopiklon med olika läkare som alla tyckte det var dumt/ onödigt och "gav mej tillåtelsen" att fortsätta med medicinen. Rekommenderade det varmt. Skrev gladeligen ut recept.
Ja herre gud. Skruvad är ju bara förnamnet.
Jag har nu börjat känna av min försämrade sömn med att jag utöver tröttheten är mer irriterad, mer ljudkänslig, mer sårbar för den allra minsta stress.
Det är svårt att hålla fast vid motivationen då när man känner att det snarare försämrar ens psykiska hälsa än förbättrar den.
Men ännu ger jag inte upp!
Jag vill verkligen sova för egen maskin igen.
Jag tycker inte om att ha något beroende, även om det inte är ett allvarligt sådant.
Det är ett meck med att övertyga läkare om recept och att alltid tänka på att ha dem med sej.
För att inte tala om liken i garderoben med släkten man släpar på.
Mamma är lik sin mamma.
Har du liknande erfarenheter? Någon tanke? Eller bara ett hejarrop så skriv...
Puss/ Asta
0 comments:
Post a Comment