I natt jag drömde...

 


I natt drömde jag att jag var förälskad.
Ni vet så där TOKFÖRÄLSKAD.
När man måste pussas hela tiden, ständigt vidröra varandra på något vis, när ens blick söker föremålet för förälskelsen över en grupp av människor, låser sej fast i den andra och när det inte finns nåt roligare än att hångla för huden är elektrisk och kyssarna får det att hissna i magen.
Jag vaknade av att Gottfrid snarkade tungt rakt in i mitt öra med några centimeters avstånd, men känslan av drömmen sitter i och jag känner mej på ett riktigt bra humör.

Saknar ni att vara förälskad? Eller är ni förälskade i detta nu?
Oftast saknar jag inte känslan. Det är som om jag blivit för gammal, "vuxit ifrån"...
Vansinne så klart. Förälskad kan man bli när man är 85 år och det är precis lika härligt och pirrigt.
Förälskelse är ju lite som en psykos.
Andra, viktiga saker, tappar betydelse.
Sömnen blir inte viktig. Inte maten heller.
Man lever i ett endorfinrus, hög på ruset av förälskelsen.
En förälskelse sägs vara mellan ett halvår och upp till ett år.
Sen orkar inte kroppen mer. Har man tur utvecklas förälskelsen till nåt mer beständigt. Till kärlek.
Ibland kan jag ändå sakna det, att vara förälskad.
Även om förälskelsen har baksidor. Ovisshet.
Tänker han lika mycket på mej? Tycker han lika mycket om mej? Tänk om han tröttnar? Varför ringer han inte? Var är han? Vad gör han? Verkar han inte lite intresserad av den där andra?
Ett 24/7 av rus, lycka å ångest.
Ibland saknar jag. Ibland är det jäkligt skönt att inte vara där.

Maken å jag har varit gifta 25 år i år.
Vi har inte precis en okomplicerad relation. Vi utvecklas ständigt åt olika håll.
Vi är ganska öppna mot varann att vi tar det år för år och "just nu."
Jag vill ju någongång i livet ha den där hunddrömmen med hunddagis/ pensionat, uppfödning, enkelheten i livet. Det vill inte han.
Han vill bo i stan, han längtar efter att frigöra resurser för att kunna resa å se världen. Det vill inte jag.
Än så länge kompromissar vi å väljer det här livet. Hur vi gör om 5 år vet vi inte.
Men som gift har jag valt bort "förälskelse."
Det är inget konstigt att man ibland saknar det man valt bort.
Jag kan sakna barn nr 5 oxå. Jag vill absolut inte ha ett barn till men jag kan ändå lite sörja att den tiden av livet är över och förbi.
Jag kan till å med få mina ryck och sakna att bo i stan, längta hem till Göteborg (men säg det inte till min man), fast det går fort över.

Näpp. Nu får jag ta å styra upp livet här lite.

Puss/ Asta