Lyft foten, sätt ner foten, lyft foten, sätt ner foten, lyft...

 

Jag måste bara säga det...
"Jag är sååååååååååååååååå bra!!!!"
Jag är helt lyrisk. Helt euforisk. Helt tagen över hur jäkla bra jag är!!!
Självklart inte i jämförelsevis med någon annan, men i jämförelse med mej själv.

Ikväll har jag varit ute med Gottfrid och sprungit ca 30 minuter i ett sträck!
Det gick inte snabbt, det var inte snyggt men det var FAN så mycket längre än vad jag någonsin sprungit förut.
Jag som brukar bli andfådd efter 100 meter å knappt det.
Jag kände det redan när vi var ute tidigare idag jag, Mini och Gottfrid och jag lunkade på då att det gick så lätt, att det inte tog emot.
Nu efter en halvtimma så kändes det i lungorna, låren, ljumskarna men jag orkade!!!
Å nu vill jag bara ut å göra det igen!

Måtte inte den där jävla gräspollen komma å förstöra allt ihop om nån vecka eller två. På onsdag ska jag ut igen, kanske utan Gottfrid för att slippa att samtidigt "springa på stället när han kissar" å hålla emot mot rådjur, kaniner, fåglar, katter... och käcka av vad jag orkar.

Men kom igen!
Var lite imponerade nu! :)

Puss/ Asta