Jag har läst tre av recensionerna på "Överenskommelsen" som vi precis avverkat i Bloggdalas bokcirkel. Alla tre är mer eller mindre betuttade i boken men två av dem antyder att "det kanske man inte borde, kärleksromaner som denna anses inte riktigt fint att uppskatta."
Jag funderade lite över det där.
Samma tanke har nämligen ilat genom mina synapser.
Det finns någon slags rang och hierarki inom litteraturvärlden som inom så mycket annat. Vad som är fint att läsa och vad som inte är det.
Med klassiker som Strindberg i ena skalan, förbi stora komplicerade romaner, till deckare, chicklit och tillslut... längst ner kärleksromaner.
Varför är det så?
Måste allting vara lite svårt å otillgängligt, komplicerat å krävande för att vara bra?
Är det något jag är starkt allergisk mot bortsett från häst, gräspollen och sverigedemokrater så är det elitism. Att "tro att man är lite bättre" för att man är/ gör/ har varit med om vissa saker.
Jag läser rätt sällan kärleksromaner.
Likväl kunde jag på många sätt uppskatta "Överenskommelser."
Däremot är jag en stor fan av chicklit där Marian Keyes är en av de främsta men många bra har kommit i hennes fotspår.
Jag älskar "Bonde söker fru" och "Ensam mamma söker" och får utstå en del hånfulla kommentarer och djupa suckar för det. Inte minst från maken och andra män som verkar tro att tvprogram som dom gör en "dum i huvvet."
Det är så fånigt så det är inte klokt!
Jag läser mycket. Jag följer med i debatter. Jag ser alltid program som Agenda osv.
Jag har ett yrke som kräver att man ständigt hänger med i ny forskning.
Varför skulle jag bli korkad av att se på tv eller läsa om romanser?
Å varför ifrågasätts det inte om man blir dum i huvudet av alla amerikanska sitcoms som ffa män älskar?
Är det för att det företrädesvis är kvinnor som tycker om dessa serier och romaner?
Kvinnligt->fjolligt->dumt... eller vad då?
Bha, säger jag bara. Vad säger ni?
Puss/ Asta
0 comments:
Post a Comment