Ett riktigt klipp

 

Idag har jag gjort ett av mina bättre skoköp... typ ever.
Jag ber om ursäkt för bildkvaliteten... Det är kanske inte världens snyggaste dojjor men de är hett efterlängtade.
Ecco Gortex. I två år har jag gått å klämt å känt på denna modellen.
De har kostat kring 1000 lappen, nåt jag kanske skulle kunna ge för ett par snygga stövlar men ett par allväderspjuck?!
Skitdumt tänkt för med tanke på att jag har hund och hur lång tid vi har regn/ snö/ slask/ regn igen i det här landet så är det SÄRSKILT såna här skodon jag borde lägga pengar på.
I över 20 år i sträck har jag varit hundägare... utan att ha ägt ett par vattentåliga kängor eller regnstövlar. Kallt å blött blir det... och torkskåpet får gå varmt.
Men nu!
Min favoritskoaffär Kullens hade rea på fjolårets skor.
Ett par av dessa fanns kvar. Till halva priset. I min storlek.
480 spänn för ett par Ecco Gortex som jag förmodligen kommer att BO i oktober-april. Man kan vada i en sjö med dessa utan att bli våt.
Jag var så lycklig att jag ville grina i kassan när jag betalade dem!

Idag gav jag upp. Kapitulerade.
Å satte på Gottfrid en tratt.
Han har haft socka på sin tass för att inte kunna riva på sitt sår, men han kliar upp det ändå.
Tratt på en så här stor hund är skitjobbigt. Tratten blir nämligen gigantisk.
Gottepojken accepterar den ändå rätt bra även om han inte tycker om den.
Han dundrar in i allting... dörrkarmar, möbler, mina ben för han ser ingenting.
Men nu får det va så. Nu ger jag det ett par dagar att bli bättre och blir det inte det så behöver han antibiotika.

Å så har jag sprungit. Det kändes okej idag fast varmt. Flåset är mycket bättre nu.
Sprang dryga 9 km och sista 500 metrarna spurtade jag allt vad jag hade.
Sen gick jag en kvällsrunda med Gottfrid så benen är ordentligt möra på mej nu.

Det var den här lediga dagen det.
Imorgon är det back to work. En dags ledighet är på tok för lite.
Jag hinner ingenting, allra mins vila upp mej.

Till sist vill jag åter igen tacka för fina kommentarer som jag fått det sista om mej och om min blogg.
Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna det, men jag är djupt tacksam och blir så innerligt glad över dem... och över er!
Tack för att ni läser å för att ni finns.

Puss/ Asta

Read More

I natt jag drömde...

 


I natt drömde jag att jag var förälskad.
Ni vet så där TOKFÖRÄLSKAD.
När man måste pussas hela tiden, ständigt vidröra varandra på något vis, när ens blick söker föremålet för förälskelsen över en grupp av människor, låser sej fast i den andra och när det inte finns nåt roligare än att hångla för huden är elektrisk och kyssarna får det att hissna i magen.
Jag vaknade av att Gottfrid snarkade tungt rakt in i mitt öra med några centimeters avstånd, men känslan av drömmen sitter i och jag känner mej på ett riktigt bra humör.

Saknar ni att vara förälskad? Eller är ni förälskade i detta nu?
Oftast saknar jag inte känslan. Det är som om jag blivit för gammal, "vuxit ifrån"...
Vansinne så klart. Förälskad kan man bli när man är 85 år och det är precis lika härligt och pirrigt.
Förälskelse är ju lite som en psykos.
Andra, viktiga saker, tappar betydelse.
Sömnen blir inte viktig. Inte maten heller.
Man lever i ett endorfinrus, hög på ruset av förälskelsen.
En förälskelse sägs vara mellan ett halvår och upp till ett år.
Sen orkar inte kroppen mer. Har man tur utvecklas förälskelsen till nåt mer beständigt. Till kärlek.
Ibland kan jag ändå sakna det, att vara förälskad.
Även om förälskelsen har baksidor. Ovisshet.
Tänker han lika mycket på mej? Tycker han lika mycket om mej? Tänk om han tröttnar? Varför ringer han inte? Var är han? Vad gör han? Verkar han inte lite intresserad av den där andra?
Ett 24/7 av rus, lycka å ångest.
Ibland saknar jag. Ibland är det jäkligt skönt att inte vara där.

Maken å jag har varit gifta 25 år i år.
Vi har inte precis en okomplicerad relation. Vi utvecklas ständigt åt olika håll.
Vi är ganska öppna mot varann att vi tar det år för år och "just nu."
Jag vill ju någongång i livet ha den där hunddrömmen med hunddagis/ pensionat, uppfödning, enkelheten i livet. Det vill inte han.
Han vill bo i stan, han längtar efter att frigöra resurser för att kunna resa å se världen. Det vill inte jag.
Än så länge kompromissar vi å väljer det här livet. Hur vi gör om 5 år vet vi inte.
Men som gift har jag valt bort "förälskelse."
Det är inget konstigt att man ibland saknar det man valt bort.
Jag kan sakna barn nr 5 oxå. Jag vill absolut inte ha ett barn till men jag kan ändå lite sörja att den tiden av livet är över och förbi.
Jag kan till å med få mina ryck och sakna att bo i stan, längta hem till Göteborg (men säg det inte till min man), fast det går fort över.

Näpp. Nu får jag ta å styra upp livet här lite.

Puss/ Asta

Read More

Vill ha å behöver

Den här klänningen är så jäkla snygg. Från Indiska, Miss Li's kollektion som börjar säljas den 7:e augusti. 499 kr.
Jag vet inte riktigt när jag ska ha den... bara att jag måste!

Utöver det så önskar jag mej (fast jag antar att jag får köpa det själv) lite nya jeans i olika slitningar. Hög midja ska de ha!

Jag "behöver" ett par stövlar med promenadvänlig klack och ett par kängor för ruskväder (Gortex eller liknande) och ett par snygga stövletter eller boots.

Längtar efter höstkläder men ännu har jag inte handlat några.
Har ni?

Puss/ Asta

Read More

Näpp, det var ingen bra idé

 

Men HERRE GUD vad ni är snälla (å lite småblinda.)
Tack alla söta som skrivit så fint angående fulinlägget nedan.
Själv tänker jag ha det som motivationsbild... så jag ser till att de där löparrundorna verkligen blir av.

Jag har kommit långt vad det gäller kroppsnoja.
Förr mådde jag dåligt över 101 olika saker på min kropp.
Numera känner jag oftast tacksamhet över att den är frisk å stark.
Att inte vara strålande nöjd å att ha komplex är två skilda ting.
Jag känner mej rätt fri ifrån komplex.
Det finns inget osexigare än vuxna kvinnor som går runt å är fixerade vid sitt utseende jämt å ständigt. Som tränar jämt å petar i maten å som låter hela världen kretsa kring hur de ser ut.
I nämnd ordning springer jag för att bli starkare, få bättre flås å större lungkapacitet... och för att bli mer fit (snyggare helt enkelt.)
Utseendekomponenten finns där... absolut... men den får inte få för stort fokus.

Påtal om det osexiga med att peta i maten har jag idag prövat på den lustiga konsten att svälta :)
Överallt läser man om den"nya" dieten, 5/2. Kort går den ut på att "äta som vanligt" fem dagar i veckan å att fasta (äta max 600 kcal) två dagar per vecka.
Jag ville pröva mest för att se hur det var.
Det sägs vara bra för cellprocessen, minska risken för stroke, bättre insulinnivåer osv. Sen kunde man som sylt på gröten gå ner några kilon med.
Well, hungern är inga problem. Jag kan lätt vara utan mat till fram på eftermiddagen. Börjar jag inte äta så tar det tid innan behovet vaknar.
Men jag blir ju fullständigt bäng i huvudet!
Kan inte fokusera, inte koncentrera mej.
Och jag vet inte om ni tänkt på det... men att vara bäng i huvudet medan man jobbar är ingen bra idé.
Å på mina lediga dagar vill jag kanske springa så då passar det inte heller.
Näpp. Det var ingenting för mej det.

Ikväll har jag alltså jobbat igen. Sju pass har jag hunnit riva av sedan jag gick av semestern förra måndagen. Semesterlunken är verkligen låååångt borta.
Imorgon är jag ledig vilket känns väldigt välbehövligt eftersom huset ser ut som fan, kylen är tom och tvättkorgen påfylld. Jag ska ägna den åt vila å Gottfrid.

Sov gott raringar.

Puss/ Asta

Read More

Nu jävlar ska vi vädra komplex med en riktig fulbild

Jag har LOVAT... å jag är inte den som är den... även om jag ångrar mej ordentligt nu.
Men va fan, jag kan skratta glatt å rått åt andra så det är väl inte mer än rätt att mina kollegor (å tyvärr ni andra oxå) får er ett kvällsflabb.
Ovan har ni ett RIKTIGT ofördelaktigt fulkort!
Å vet ni, det är inte nog med det för utstyrseln... eller brist på utstyrsel... är faktiskt på riktigt.

Sist jag sprang, om det var i onsdags-torsdags så var mina jeansshorts jag normalt springer i i full gång att tvättas.
Så jag lånade ett par tunna å sköna av Mini.
Visst, lite små var de men va fan... vem tittar på det? Jag skulle dessutom springa mest ute på ensamma grusvägar.
Det kändes funktionellt.
Hmm.
Kanske borde jag lyssnat på maken som storögt beordrade mej att "INTE gå ut sån!"
Men nej.
Så jag sprang. Å de smååå smååå shortsen åkte upp i ändan på mej. Medan valkarna i midjan svängde i takt.
ALLA stirrade på mej när de gick eller körde förbi.
Stirrade, som i att vända på huvudet för att se bättre/ längre, på detta spektakel.
Män, kvinnor, barn, gamlingar... ALLA.

Min vän å kollega Marie trodde på fullt allvar att jag klädde mej så "för att vara snygg/ se sexig ut."
Det var då jag sa att jag skulle lägga ut kortet på bloggen.
Alltså...
Jag ser väl ut som kvinnor i min ålder gör mest. Lite daller, lite valkar, lite too much både här å där. Men likt alla andra har jag större å mindre problemområden.
OM jag vill se sexig ut så klär jag mej i en schysst bh som puffar upp taxöronen lite, har lagom syndig u-ringning OCH... detta är viktigt... och döljer lår och mage.
Jag plattar inte till tuttarna i en osmickrande sportbh och låter låren fladdra för vinden.

Ja herre gud.
Jo jag är nykter.
Nykter men rätt trött.
Har jobbat dag i dag, men det var lugnt på jobbet och jag kom hem i skaplig tid.
La mej i en solstol å solade nån timme eller mer.
Senare var jag ute å sprang. Dock i mer normal klädsel, se bild nedan (fast linnet åkte av efter nån kilometer.)
Sprang en mil idag med, min tredje denna vecka, och ÄNTLIGEN känns det som om det börjar ge resultat. Som om det går lättare, ffa med andningen.
Det är väl polleneländet som börjar ge sej oxå.
Sista kilometern var benen tunga men i övrigt kändes det skitbra.

Jag gick en runda med Gotteman när jag kom hem, visserligen bara 3-4 km men det var som om det tog knäcken på mej. Nu... en kebabrulle senare... är jag sinnessjukt trött och helt leabruten. Knän, höfter, rygg, fotleder knorrar å protesterar så fort jag rör mej.
Jag ser ut som en sliten 90 åring i min motorik,

Men visst är jag duktig?!
Inte klok (som lägger ut sånna här bilder på internet) men duktig?!

Puss/ Asta


kk

Read More

En av mina värsta dagar

 

Jag läser Millans inlägg om hur hon inte helt kurant... minst sagt... är på heldagsutflykt på Liseberg.
Har ni varit på Liseberg en smällhet sommardag? Det är ingen barnlek ens om man är frisk kan jag säga med alla backar, människor, köer, gråtande/ tjatande barn, griniga föräldrar, uppstoppade kaniner å annat.
Mysigt... jo då, jag älskar Liseberg, men det är oxå rätt tärande.
Man ska helst vara i form.

Kommer osökt att tänka på en dag när jag inte var i form. En av de värre dagarna i mitt liv kan jag nog säga.
Tror det var 5 år sedan. Vi var på Kreta jag, maken, Mini och en annan familj.
Trots att vi bodde på ett jättefint hotell så var det en riktig mardrömsresa.
Maken och jag skulle där fira 20 årig bröllopsdag. Vi blev osams och stissiga på varandra redan på Landvetter.
För er som läst "Ur vulkanens mun" så har ni scenen klar för er. PRECIS så var det.

Å som om inte "äktenskapskris modell gigantisk" räckte så fick vi Salmonella.
Det började med mej. Å med feber.
Vi skulle på en heldagarsutflykt. "Kreta på tvären."
Jag hade 39 graders feber och var halvt döende.
Bussen hade ingen fungerande AC.
Det var ett enda långt helvete med "Här ska vi ut och titta på ett brofäste", "Nu ska ni få stiga ut och titta på getter", "Här är en välkänd damm", "Nu ska vi ut och se den här kyrkan/ cafét/ kapellet/ trappan/ arenan/ bergsutsikten"...
Jag var yr å illamående å svimfärdig.
Maken å jag tjafsade konstant när han inte smörade å flirtade med den 20 åriga guiden och jag ville mest gråta.
Hemskt!
Det var en helt vidrig dag.
Men visst, jag kan en hel del om Kreta (... och jag vill aldrig åka dit igen.)
Behöver jag säga att det var makens och min sista utlandsresa tillsammans?

På bröllopsdagen, den 20:e augusti, var jag om möjligt ännu sämre.
Då hade jag utöver hög feber konstanta diarréer.
När vi skulle ut och "fira" orkade jag inte följa med.
Jag turades om mellan att sitta insvept i ett blått överkast antingen på toa eller på balkongen där jag smygrökte och pressade ner små små droppar av whisky.
Fy fan.

Nu. Sleepingtime. Upp klockan 05.

Puss/ Asta

Read More

Har människan ett unikt värde?

 

Jag kom att tänka på ett gammalt inlägg som Lady Dahmer skrev för länge sen och som handlade om människans unika värde. För att spetsa till det frågade hon sina läsare... "Vem skulle du rädda om du bara hade tid å möjlighet att rädda en av dem från att drunkna, Anders Breivik eller grannens hund?"
Hon fick massor av svar.

Jag har ofta funderat över det där, med människans överlägsna värde över djurens.
Hur mänskligt liv anses okränkbart på ett vis som inte gäller andra arter på jorden.
Genom vår intelligens, vår förmåga till samarbete och anpassning, vår motorik och vår själ har vi en alldeles egen status på den här planeten.
För de flesta.

För mej är det inte så. Inte lika självklart så i alla fall.
Märta var min bästa vän i världen. När hon dog sörjde jag henne på ett helt annat plan än när jag mist andra... människor... som stått mej nära.
När hon dog blev jag rotlös. En ensamhet som aldrig kommer försvinna tog mej i besittning.
Jag sa ofta innan och jag vidhåller, att hade jag kunnat köpslå med Gud eller Djävulen om att få behålla henne för evigt så hade jag offrat i princip vad eller vem som helst (förutom mina barn.) Så viktig var... och är... hon för mej.
Trots att hon "bara" var en hund.
Gottfrid är inte mitt ankare men han är min bäbis.
Jag älskar honom lika obegränsat men på ett annat vis och det finns ingenting jag inte skulle göra, offra eller rädas för honom.
Han är (igen... vid sidan om barnen) mitt "allt."
Å han betyder mer för mej än nästan vilken människa som helst.

Knäppt? Jag vet inte.
För mej är det bara inte så enkelt att mänsklig kärlek står över allt eller att bara människan har en själ.
Jag hade alla gånger räddat hunden före Breivik... utan dåligt samvete.

För ett tag sedan var jag i tjafs med en naziztsnubbe på twitter.
Han var för dum för att resonera med men han ställde frågan,
"Så alla människor har samma värde, även en pedofil."
Nej, alla människor har inte samma värde för mej. Men det är inte så enkelt att det beror på etnicitet, religion, sexualitet eller huruvida hen är kriminell eller inte.

Vad tänker du?

Puss/ Asta

Read More