Hej hopp. Jag tror jag har ångrat mej. Jag menar, det har ju hänt förr... med andra... att någon är övertygad om en viss åsikt å så sker en banal händelse och vips så hamnar personen på andra sidan barrikaden.
Nej, men vänta lite nu tänker kanske ni.
Varför ska du plötsligt bli Sverigedemokrat?
Jo men det är ju fullkomligt logiskt!
Jag vill inte att pensionärer som byggt det här landet skall sitta med avstängda element å frysa när de äter kattmat.
Jag vill inte att sjuka människor skall skickas hem från sjukhusen utan ordentlig undersökning.
Jag vill inte att barnen skall vara 60 stycken i varje klass på en lärare.
Inte heller vill jag att svårt sjuka cancerpatienter skall tvingas arbeta.
Jag tycker inte att mörkhyade mördare å våldtäktsmän skall få en klapp på axeln istället för straff (det tycker jag förvisso inte om blonda diton heller.)
Jag älskar mitt land. Jag vill inte förråda det. Inte sälja ut det.
Å jag är inte rasist.
Jag har dessutom varit etniskt svensk i så många generationer bakåt som jag känner till.
Nu blev det logiskt inte sant?!
För att Sverige skall vara så där helylle lyckligt å harmoniskt...
För att Sverige skall ha råd att ge massor av pengar till allt å alla...
För att gatorna ska bli trygga, gamlingarna välnärda, skolbarnen tindrande, ekonomin blomstrande... för det krävs bara att vi gör oss av med invandrarna.
Nu är det förvisso inte så bara.
Min make är andra generationens invandrare (hans mamma är från Finland) och lite fäst är jag ändå vid honom. Men men, det är ett offer som måste göras.
Mina utländska vänner... tja, jag kommer att sakna dem, men jag antar att det finns massor av snälla å roliga blonda kvinnor med som jag kan bli kompis med istället.
Min homosexuella bror. Han ÄR ju svensk. Kanske kan han få stanna ändå?
Om han bara slutar upp med de här dumheterna att föredra män och slutar med att sprida HIV till höger å vänster.
Jag antar att vissa offer får man ta.
Som att Sverige blir skitdåligt i fotboll utan Zlatan.
Som att jag kommer sakna att käka en riktigt god pizza.
Torsk är ju oxå gott. Å sill. Eller inte.
Å dragspelsmusik är ju så vackert.
Jag kan knappt tänka mej nåt finare än när blonda små svenska barn (å deras allt förr packade pappor) dansar kring midsommarstången en småkall och duggregnande junidag till dragspelsmusik.
Och flyktingarna. De som inte längre får komma in.
Jo men de har det ju ändå mycket bättre i sitt eget land, bland sin egen kultur, i sina egna krig.
Kanske kan till och med Jimmie Åkesson åka till nån krigshärd och "hjälpa till på plats" den dagen han tröttnar på att vara stadsminister i det evigt ekonomiskt blomstrande och snuttigull trygga Sverige?!
Valet 2014... here I come.
Puss/ Asta
0 comments:
Post a Comment