Vad KUL att det denna gången verkar bli lite mer samtal kring boken vi läst i bokcirkeln och inte bara en recension rakt av. Lite mer som en bokcirkel irl med det fina att även människor som inte är med i cirkeln kan delta och diskutera.
Jag skrev ju ett spinn off inlägg till recensionen om det här med att vara mamma, här kommer ytterligare ett som romanen och era kommentarer väckte hos mej.
Cecilia Albert och skulden.
Kvinnan i romanen som utåt sätt GÖR så mycket av allt det där hon tror att familjen och samhället förväntar sej av henne.
Plockar fram frukostporslinet kvällen innan, serverar frukost efter var och ens önskemål en simpel vardag, är klassförälder, skriver listor, bockar av, städar, är ordentlig och inombords går hon sönder av olust, förbjudna tankar och en känsla av att ha tappat bort sej själv.
För varje gång hon tänker något fult, för varje gång hon inte orkar vara nära i kramarna med sitt barn så måste hon kompensera detta, genom att försöka ännu hårdare, bli ännu bättre...
För mej känns inte alls detta främmande.
Idag saknar man ju sina ungar hela tiden. Å med man menar jag att jag saknar mina ungar hela tiden, för de är vuxna, lever sina egna liv och tror inte längre att mamma är orsaken till att solen går upp på morgnarna.
Men då, när de var 4 stycken små som alltid var hemma, alltid pockade på uppmärksamhet, alltid ville ha något av mej... mat, ett knä, en åsikt, en kram, en glas, en åthutning åt nåt syskon, en saga, en saga till... nog kändes deras små armar om halsen ibland klistriga då.
Nog kände jag att "släpp mej innan jag skriker å lägg dej och sov för fasen för jag måste... måste... få vara ifred en stund."
Det är väl inget konstigt?
Även om kärleken är oändlig så måste väl en mamma få andas ibland?
Jag tror bara det skapar mer skuld, en större känsla av misslyckande om vi går runt å håller tyst om den sortens känslor.
Det tog lång tid in i livet, och jag är nog faktiskt ännu inte där, att förstå att mina tankar definierar inte vem jag är.
Elaka, missunnsamma, skadeglada, likgiltiga tankar gör mej inte till nån ond människa.
Att känna avundsjuka för att en vän åker på sin tredje utlandsresa detta året.
Att i hemlighet glädjas över att någon som bantar och lyckas bättre än jag själv tar en extra stor tårtbit.
Att i tanken avslöja en väns stora hemlighet på mest effektfulla sätt.
Att le i mjugg när maken slår i tån hårt av barra helvete i trappan.
Att tänka tanken att "där går en människa, om jag bara vrider lite på ratten så kör jag över henne"... allt sånt där ÄR faktiskt helt normalt!
Det gör inte mej... eller dej... ond. Det är sådant alla människor gör mer eller mindre.
Okej går du runt å är avundsjuk och missundsam för jämnan borde du kanske fundera på varför å göra nåt åt det för din egen skull... men nån gång ibland.
Alla gör det. Men alla sätter inte sina onda planer i verket.
Alla slickar inte på kollegornas muggar i smyg som Cecilia Albert.
Men erkänn att du har tänkt på nåt sånt konstigt nån gång?!
"Det är tanken som räknas" sägs det.
Fel! Tanken räknas inte ett skit. Det är handlingen som räknas.
Det du gör. Det du inte gör. Det du säger. Eller inte säger.
Inte vad du tänker. Eller känner.
Omvänt spelar det ju inte ett skit roll hur mycket antirasist du är om du alltid stillatigande sitter tyst när människor i din omgivning kläcker rasistiska kommentarer.
Det spelar noll å nada roll hur synd du tycker om de krigsdrabbade barnen som du ser från tvsoffan om det är det enda du gör... tycker.
Så tänker jag. Å då säger jag det oxå :)
Vad tänker du?
Puss/ Asta
0 comments:
Post a Comment