Thursday, November 14, 2013


Livet är fullt av små glädjeämnen. Ett gott glas vin, en innerlig puss, ett tungt hundhuvud i knät.
Men livet är oxå fullt av små irritationsmoment.
Såna där små, små i-landsproblem som man knappt törs nämna men som ändå är där och retar (... och inte på något skojigt sätt.)

En sån sak kan vara att blandaren i köket går sönder inte ens 3 år gammal.
I köket behövs ju lixom inte vatten eller så. Neeeej då, det går lika bra att fördiska i handfatet på toa.
Vilken TUR att vi lyssnade på snickarn som byggde köket.
"Inte köpa IKEAS grejer, satsa på kvalitet när det kommer till blandare."
Kvalitet my ass. Men dyr var den. Å snygg så länge den varade.

 

Det är alltid härligt att vara behövd. Ja det är faktiskt ett behov lika stort som behov av kärlek.
Å om jag är älskad tvivlar jag på ibland men aldrig på om jag är behövd.
Jag är nämligen behövd så in i ... älgvete.
Inbrända/ intorkade matrester vareviga morgon.
Idag blev det x 2. Städade upp, promenerade jycken, handlade och si så där ja... stekpannan var använd igen.

 

Vissa saker ska bara funka. Dit hör bilar, dit hör magar, dit hör stånd och dit hör datorer. Å så klockor då.
Jag vet inte HUR många hundra gånger jag slängt en blick på klockan idag och noterat att "nää, det kan inte stämma... nu heller."
Byt batteri tänker kanske du.
Sköt dej själv svarar jag då. :)

 

I bilen... båda bilarna behöver förresten lagas för att klara en ombesiktning... lyser "servicelampan" ilsket brandgul (denna är inte orange, den är brandgul) var gång man startar bilen.
Som en evig påminnelse till mej om att jag borde skaffat mej en ordentligare eller kanske rikare make.

 

Ska försöka orka jobba i morgon. Hujedamej.

Ps. Nämnde jag förresten att vi fått stopp i handfatet på toa. Undra varför?!

Puss/ Asta


 

Grått, grått, grått ute.
November och januari skulle jag gärna stryka ur almanackan.
Normalt så här års brukar jag längta efter advent.
Jag har, som trogna läsare redan vet, rätt svårt för jul (den där tindrande, lyckliga, harmoniska dagen som aldrig riktigt blir vad man önskar) men älskar advent.
Fast i år känns det som om jag inte hunnit med.
Var det inte nyss sommar?

Sedan 3-4 år tillbaka har jag som tradition att ta ledigt (alltså betald semester, fy på mej) veckan före första advent för att "adventmysa."
Adventmysa är egentligen ett annat ord för att städa och putsa fönster, men det finns det väl ingen normal kvinna under 63 som tar betald semester för att utföra?
Har ni någonsin hört talas om en man som gör nåt sånt?
Alltså adventsmyser jag. Å gör samma sak. Fast jag adderar glögg, sovmornar och julklappsinköp.

Att adventsmyset kommit av sej beror inte endast på mej.
Doften av död mus gör sitt till. Svårt att känna mys då.
Att maken skaffat projektor och därmed möblerat om i vårt liiiiilla liiiilla vardagsrum med de stoooora stoooora sofforna så det ser helt galet ut å man får hoppa över sofforna för att ens komma in förtar oxå en del.
Vad är det för vits att pynta om det ändå ser för jävligt ut lixom?
Därtill kan vi plussa på lite "oro i leden" hos ett flertal familjemedlemmar och en konstant brist på pengar.
Se där ja. Helt oförklarligt är det alltså inte att jag suckar tungt över blotta tanken på att släpa fram tomtar och kulörta stjärnor.

Har ni druckit glögg än?
Moffat pepparkakor?
Inte jag. Där är jag oskyldig, vit som snö.
Men... ni känner mej.
A sinner and a saint.
Jag har druckit litervis med julmust.
Å ätit tomteskum.

Puss/ Asta

Wednesday, November 13, 2013

 

De sociala medierna tar över allt mer av våra sociala liv.
På gott och ont, å i olika grad hos olika individer så klart.
Själv lever jag väldigt mycket ut mitt sociala liv på twitter, facebook och bloggen.
Jag skyller på att jag "inte hinner/orkar" träffa mina riktiga vänner i ett livspussel som känns allt för korvstoppat. Men egentligen är det väl en sanning med modifikation eftersom jag uppenbarligen "hinner" underhålla livet på de sociala medierna.

Facebookpolare och bloggvänner i all ära, de är inte så där mycket att hålla i handen när åskan går.
Visst finns det undantag, jag har själv träffat människor på sociala medier som kommit att bli vänner irl, men på det stora hela är det så.
Alldeles oavsett hur vi gnuggar varandra i klubbarna för inbördes beundran är det så.

Idag på promenaden med Gottfrid så funderade jag över det där.
Å över vem alla de 228 vännerna på facebook tror att jag är?
Vem alla mina läsare som inte kommer ur irl-kretsen tror att jag är?
Hur jag framstår?

Jag har till exemplet ibland hört att jag på bloggen verkar så ledsen, så djup.
Att många av mina inlägg har filosofiska, deprimerade toner.
Jag förstår att jag ibland tolkas som hårdare än vad jag är i både blogg och på fb.
Text är lättare att få till lite snärtigt och jag är mer konflikträdd i vardagen.
I princip tar jag alla rasistdiskussioner även privat men mycket annat kan jag låta glida förbi för att jag helt enkelt inte orkar diskutera.

Jag är, på riktigt, ganska blyg inför män och i ovana situationer.
Jag är ganska sårbar och skör.
Jag försöker att vara ärlig, trogen och lojal i mina relationer även om jag ibland inte alltid lyckas och jag tycker sådana värderingar är viktigare än vad jag tror "vänner" på sociala medier hinner uppfatta.
Jag är inte så där... lättsam.

Sen nån vecka tillbaka har jag gått från att känna mej "stabil-å-härlig-å-gud-vad-det-är-underbart-med-hösten" till att dippa rätt rejält ner i ett själsligt mörker.
Ett evigt, hela tiden jag är vaken, mörker av geggig rädsla, ångest, självförakt.
En skräck över vem jag är och vem jag kan bli.
Ett självhat över att hela tiden misslyckas.
Jag kan inte resa mej. Inte sluta älta och inte sluta våndas.
Jag vet inte om jag ska berätta för dem jag älskar eller bära det själv.
Jag vet inte vad som är bäst. För dom och för mej.
Å jag är chockad över hur fort det kan svänga.
Jag funderar allvarligt på att söka professionell vård.
Lägga in mej. Drogas ner.
Så mår jag. På riktigt.
Å vad fan hjälper 500 läsare på bloggen eller 228 facebookvänner då?!
När man inte ens kan tala med dem som är en allra allra närmast?
Svänga från "upp, upp, upp" till "neeeeeeeeeeeeeeeeeeeer" i dovaste basröst.
Då hjälper det väldigt lite att människor jag inte känner tycker att jag är fin.

Puss/ Asta
 

Jag fattar inte vad det är MED Sverigedemokraterna och dess sympatisörer!
På riktigt så förstår jag inte det!
Jag försöker verkligen, försöker begripa hur de resonerar, men det går inte!

Sverigedemokraterna är, så som det ser ut nu (än målar vi inte fan på väggen), Sveriges tredje största parti.
Det är ett parti med rötterna i den rasistiska och fascistiska möllan.
Det är ett parti som tror att alla Sveriges problem går att lösa med hjälp av färre invandrare.
Sverigedemokraterna är ett parti som senaste åren försökt att framstå som mer trovärdiga och som om de lämnat rasismen bakom sej.
Nu vill de värna traditioner. Ta hand om pensionärer. Bygga Sverige starkt.
Självklart kursiverar jag ordet framstå därför att det är precis så.
Det är så de vill framstå, inte så de vill vara.
Hade Sverigedemokraterna menat allvar med nolltolerans mot rasism så hade de tagit i tu med de rasistiska rötägg som finns i partiet (å andra sidan hade det då inte blivit så mycket kvar) och de hade tagit avstånd istället för stött de rasistiska sajterna Avpixlat och Exponerat.

Inom alla partier finns det rötägg. Å inom alla partier finns det människor som är rätt mänskliga men som gör bort sej.
Den stora skillnaden är att om ex en socialdemokrat skulle kalla utlänningar för parasiter eller om Beatris Ask skulle svinga ett järnrör så skulle de åkt ut!
Med huvudet före ut.
Se på fd SSU ordförande Anna Sjödin som kallade en dörrvakt "jävla svartskalle", se på Sven-Otto Littorin som misstänktes för sexköp... UT med dem.
De blir en belastning, alldeles oavsett om de försvarade sina handlingar eller gjorde en pudel.
Men i Sverigedemokraterna... där kan man göra HUR korkade saker som helst, säga hur dumma saker som helst och ingenting händer. Varken i partiet eller bland sympatisörerna.
Möjligtvis ökar de. För det är ju ALLTID så synd om Sd.

Jonas Åkerlund var tydligen så omogen vid 53 års ålder att han såg på invandrare som parasiter. Att han delade upp svenskar och ville utvisa 3:e generationens invandrare med släkt.
Det är som att mina barn vid brott... eller mobbning som det var tal om här... skulle utvisas till Finland.
Som om mitt lilla barnbarn nu 4 månaders kommande barn skulle kunna utvisas till Iran... med sin mamma!
Tycker man så vid 53 års ålder då mognar man inte på några år genom att gå med i Sd... det törs jag svära på.
Då HAR man den synen på sina medmänniskor.
Ändå är det Åkerlund det är synd om nu...
Buuu! Vad Pk media är dumma.
Vänta ni, det här värvar säkert en eller två extra sympatisörer.

Som Soran Ismail säger. Demokrati är verkligen inte något perfekt sätt att styra ett land. Det är bara det bästa vi kommit på hittills. För alla borde verkligen inte få rösta. Det är ju jävligt uppenbart.

Sverigedemokraterna sägs förövrigt växa mest bland kvinnor just nu.
Intressant.
Det är ju där de gjort sina satsningar det senaste. Kul för Jimmie att det lönat sej.
Mindre kul för oss andra.
Ni kvinnor som sympatiserar med Sd... kanske för att ni är rädda för stora gäng med mörkhyade män i city... har ni läst deras partiprogram?
Har ni reflekterat en liten kort stund över deras syn på familje och jämställdhetspolitiken?
Eller är ni bara så jävla sugna på att ta klivet tillbaka till -50 talet och bli försörjda av någon hyvens vit, arisk man medan ni kan steka plättar med ett par ungar jollrande på filten?

Ett tag försökte Sd värva väljare bland HBT personer.
Genom att skrämmas med hur mycket muslimer hatade bögar ville de öppna famnen och ge sitt beskydd.
Det gick väl så där...
Rasism och homofobi går ofta hand i hand.
De potentiella bögväljarna uppskattade kanske inte tonen mot dem i alla inofficiella sammanhang som Sd syns. Inte heller uppskattade de Sd satsningar på att homosexuella inte skulle få gifta sej eller adoptera barn eller ha andra lagliga rättigheter som övriga medborgare får.

Nej, jag förstår mej verkligen inte på det där partiet. Å än mindre dess sympatisörer.
Någon får gärna förklara för mej...

Puss/ Asta

Monday, November 11, 2013

 

Minns ni när HIV kom?

Ett par månader innan jag blev gravid med mitt första barn hade jag och min make (då pojkvän) ett uppehåll och jag hade ett kortvarigt sexuellt förhållande med en annan kille.
Året var -86 och jag var 16 år.
Den här killen var... inte precis sexuellt återhållsam... och han arbetade som sjöman.
Hade typ brudar i varje hamn och besökte regelbundet bordeller.
Ja, jag var 16... det är kanske inte en man jag skulle valt att ha sexuella utsvävningar med idag.

Någon gång under -87 började man på allvar tala om HIV och AIDS. Åtminstone bland heterosexuella. Bland bögarna började det kanske tidigare.
Jag testades inte för det under min graviditet.
Men någon gång strax efter att jag fött barn började man uppmana människor som haft oskyddat sex att gå och testa sej för den förfärliga sjukdomen som bröt ner unga människors immunförsvar och som tillslut dödade dem i enklare infektioner som lunginflammation.

Jag minns att jag satt på en särskild hivprovtagningsklinik med min lilla bebis och maken och att jag kände mej livrädd.
Att jag kände mej helt säker på att jag hade det!
Dramaqueen var jag redan då.
Men provet var negativt och jag kom undan med en läxa.
Aldrig ha oskyddat sex med män som skryter om bordellbesök.
Faktiskt varken med eller utan kondom.

Sedan dess har jag hivtestat mej ett antal gånger.
Varje graviditet, inför sjuksköterskeutbildningen och tre-fyra gånger när jag stuckit mej på kanyler på jobbet.
Hysterin som rådde på -80 talet har snarare bytts ut mot en nonchalans.
Självklart delvis för att HIV i västerländska länder inte längre är en dödsdom med de bromsmediciner som finns givetvis men oxå för att vi glömt.
Frekvensen av andra ökande könssjukdomar som klamydia visar på att vi... unga som äldre... blivit dåliga på att använda kondom igen.

Minns du hur det var?

Puss/ Asta

 

Som typ sist i Sverige läste jag första delen av Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar-kärleken."

Det är den första delen i en trilogi om det trauma som drabbade världen... och så även Sverige... när AIDS kom på -80 talet.
Ett slags bögarnas pest. Eller straff som många nog såg den och den hysteriska rädsla som följde i spåren för att själv bli smittad.

Boken utspelar sej i Stockholm och handlar framförallt om Rasmus och Benjamin.
Två unga "nydebuterade" homosexuella män.
Den ena från landet. Utstött och mobbad. Han som alltid varit annorlunda.
Den andra ett Jehovas vittne. Sina föräldrars stolthet.

Boken är som ett dokument om en del av vår nutidshistoria.
Den är som en historielektion där "vi heterosexuella" bara känt till vissa bitar.
Bitvis undervisar författaren oss om hur det var. Ger information. Stiger ifrån berättelsen som en bakgrundsröst.
Det är oxå då jag tycker mest om den. När jag "hör" Jonas Gardells röst.

Som roman, vilken som helst, har jag läst både bättre och sämre.
Jag känner en viss distans till de båda huvudpersonerna som jag inte tillåts lära känna på djupet.
Men jag uppskattar, och berörs, av dem.
Allra mest berörs jag kanske av sjukhusbeskrivningarna.
Det är en värld som är min.
En värld jag känner igen mej i.
Där jag både kan känna för å emot personalen som räds "den nya smittan" som ingen riktigt visste vad de hade men där alla såg vad den gjorde med unga starka människor (och framför allt män.)

Jag har läst böcker tidigare av Gardell.
Jag tycker även i andra sammanhang att han är bäst där han undervisar.
Hans "Om Jesus" är fullständigt underbar.

Jag kommer självklart att läsa de två återstående delarna i serien "Torka aldrig tårar utan handskar" och ser dem som viktiga böcker i vår tid. De är modern svensk litteraturhistoria.

Har du läst?
Vad tyckte du?

Puss/ Asta
 

Många människor verkar provoceras av mitt förhållande till min hund.
Av att jag inte behandlar honom tillräckligt "hundlikt."
Det finns en massa regler som en hund måste ha tydligen för att leva ut sitt hundliv.
"Det är ju inga bebisar. Han är en hund!" 

En hund kan han tydligen inte vara när han får människomat i sitt hundfoder.
Å en hund måste ligga på golvet... "för det är ju det hundar gör."
De ska inte få godis varje gång man varit å handlat och ABSOLUT inte tigga vid bordet. När min hund får sitta MED vid bordet får folk krupp.

En hund skall inte gullas med i tid å otid.
Man ska vara auktoritär. Även om en auktoritär läggning inte ligger naturligt för en.
De ska inte få lördagsgott.
De ska behandlas olika när man lär dem "trix" som att räcka vacker tass och när man lär dem passera andra hundar utan att slänga sej i kopplet.
Det första är nämligen en dressyrkonst. Det andra är uppfostran.
Å DET är skillnad... tycker förståsejpåarna. De som "kan hund" och tycker att "hundar ska få vara hundar." 

Mmmm.
Nu tänker vi till lite.
Vi jämför våra hundar med vilda vargar. Det älskar alla hundägare att göra.
Själva essensen av hunden. Instinkterna. Urmodern.
Men i tusentals och åter tusentals år har vi domesticerat vargen till att bli "hund."
Till att behärska och fungera i långt fler situationer än vad vargen kan.
Att ständigt fungera i en värld fylld av främmande flockar, bilar, skänande ungar å allt vad det är.
Att inte slänga sej efter en annan hanhund som inkräktar på din hunds revir är väl verkligen ett dressyrtrix om något?!

Hunden är ett flockdjur. Det allra mest naturliga är att få vara med sin flock och nära sin flockledare.
Det gäller vid ätande, det gäller vid vila och det gäller vid aktivitet.
Den undergivna tigger mat av den ranghögre.
Det är ett helt naturligt beteende för alla flockdjur.
Man äter tillsammans och den ranghögre delar med sej av sin mat.
Det gäller beskydd. Sov nära mej om natten. Så tar jag hand om faror som kan tänkas dyka upp.
Den ranghögre tvättar, plockar, gullar och fostrar den ranglägre.
Våra tama hundar blir aldrig vuxna individer inom flocken. De är våra "barn" som ständigt kräver omsorg, i ett vilt tillstånd hade vi "skickat iväg dem" och så gör vi inte med våra hundar.

Jag kan hålla med om att våra tama hundar får långt bättre mat och kostar mycket mer än vad fattiga människor i u-länder gör.
När jag köper grisöron till min hund för 50-60 kr i veckan är det en lyx jag unnar mej (och honom) precis som jag unnar mej lyxen att själv äta flera gånger om dagen, att spla ut hundratals liter rent vatten i en varm dusch osv.
Prioriteringar gjorda av dem som har råd.

Det finns ingenting naturligt med att hunden ska sova på golvet å nedervåningen själv medan övriga flocken huserar i sängar på övervåningen.
Det finns inget naturligt med att hunden ska lämna rummet när husse å matte äter.
Det är inte mer naturligt för en hund att passera en annan vuxen hanhund än att räcka vacker tass.
"Att vara hund" är inte att bli behandlad som en andra klassens familjemedlem.
Därmed inte sagt att alla måste hålla hund som jag gör, men kalla inte mitt sätt mer onaturligt än ditt.

Puss/ Asta