Nu jävlar ska vi vädra komplex med en riktig fulbild

Jag har LOVAT... å jag är inte den som är den... även om jag ångrar mej ordentligt nu.
Men va fan, jag kan skratta glatt å rått åt andra så det är väl inte mer än rätt att mina kollegor (å tyvärr ni andra oxå) får er ett kvällsflabb.
Ovan har ni ett RIKTIGT ofördelaktigt fulkort!
Å vet ni, det är inte nog med det för utstyrseln... eller brist på utstyrsel... är faktiskt på riktigt.

Sist jag sprang, om det var i onsdags-torsdags så var mina jeansshorts jag normalt springer i i full gång att tvättas.
Så jag lånade ett par tunna å sköna av Mini.
Visst, lite små var de men va fan... vem tittar på det? Jag skulle dessutom springa mest ute på ensamma grusvägar.
Det kändes funktionellt.
Hmm.
Kanske borde jag lyssnat på maken som storögt beordrade mej att "INTE gå ut sån!"
Men nej.
Så jag sprang. Å de smååå smååå shortsen åkte upp i ändan på mej. Medan valkarna i midjan svängde i takt.
ALLA stirrade på mej när de gick eller körde förbi.
Stirrade, som i att vända på huvudet för att se bättre/ längre, på detta spektakel.
Män, kvinnor, barn, gamlingar... ALLA.

Min vän å kollega Marie trodde på fullt allvar att jag klädde mej så "för att vara snygg/ se sexig ut."
Det var då jag sa att jag skulle lägga ut kortet på bloggen.
Alltså...
Jag ser väl ut som kvinnor i min ålder gör mest. Lite daller, lite valkar, lite too much både här å där. Men likt alla andra har jag större å mindre problemområden.
OM jag vill se sexig ut så klär jag mej i en schysst bh som puffar upp taxöronen lite, har lagom syndig u-ringning OCH... detta är viktigt... och döljer lår och mage.
Jag plattar inte till tuttarna i en osmickrande sportbh och låter låren fladdra för vinden.

Ja herre gud.
Jo jag är nykter.
Nykter men rätt trött.
Har jobbat dag i dag, men det var lugnt på jobbet och jag kom hem i skaplig tid.
La mej i en solstol å solade nån timme eller mer.
Senare var jag ute å sprang. Dock i mer normal klädsel, se bild nedan (fast linnet åkte av efter nån kilometer.)
Sprang en mil idag med, min tredje denna vecka, och ÄNTLIGEN känns det som om det börjar ge resultat. Som om det går lättare, ffa med andningen.
Det är väl polleneländet som börjar ge sej oxå.
Sista kilometern var benen tunga men i övrigt kändes det skitbra.

Jag gick en runda med Gotteman när jag kom hem, visserligen bara 3-4 km men det var som om det tog knäcken på mej. Nu... en kebabrulle senare... är jag sinnessjukt trött och helt leabruten. Knän, höfter, rygg, fotleder knorrar å protesterar så fort jag rör mej.
Jag ser ut som en sliten 90 åring i min motorik,

Men visst är jag duktig?!
Inte klok (som lägger ut sånna här bilder på internet) men duktig?!

Puss/ Asta


kk

Read More

En av mina värsta dagar

 

Jag läser Millans inlägg om hur hon inte helt kurant... minst sagt... är på heldagsutflykt på Liseberg.
Har ni varit på Liseberg en smällhet sommardag? Det är ingen barnlek ens om man är frisk kan jag säga med alla backar, människor, köer, gråtande/ tjatande barn, griniga föräldrar, uppstoppade kaniner å annat.
Mysigt... jo då, jag älskar Liseberg, men det är oxå rätt tärande.
Man ska helst vara i form.

Kommer osökt att tänka på en dag när jag inte var i form. En av de värre dagarna i mitt liv kan jag nog säga.
Tror det var 5 år sedan. Vi var på Kreta jag, maken, Mini och en annan familj.
Trots att vi bodde på ett jättefint hotell så var det en riktig mardrömsresa.
Maken och jag skulle där fira 20 årig bröllopsdag. Vi blev osams och stissiga på varandra redan på Landvetter.
För er som läst "Ur vulkanens mun" så har ni scenen klar för er. PRECIS så var det.

Å som om inte "äktenskapskris modell gigantisk" räckte så fick vi Salmonella.
Det började med mej. Å med feber.
Vi skulle på en heldagarsutflykt. "Kreta på tvären."
Jag hade 39 graders feber och var halvt döende.
Bussen hade ingen fungerande AC.
Det var ett enda långt helvete med "Här ska vi ut och titta på ett brofäste", "Nu ska ni få stiga ut och titta på getter", "Här är en välkänd damm", "Nu ska vi ut och se den här kyrkan/ cafét/ kapellet/ trappan/ arenan/ bergsutsikten"...
Jag var yr å illamående å svimfärdig.
Maken å jag tjafsade konstant när han inte smörade å flirtade med den 20 åriga guiden och jag ville mest gråta.
Hemskt!
Det var en helt vidrig dag.
Men visst, jag kan en hel del om Kreta (... och jag vill aldrig åka dit igen.)
Behöver jag säga att det var makens och min sista utlandsresa tillsammans?

På bröllopsdagen, den 20:e augusti, var jag om möjligt ännu sämre.
Då hade jag utöver hög feber konstanta diarréer.
När vi skulle ut och "fira" orkade jag inte följa med.
Jag turades om mellan att sitta insvept i ett blått överkast antingen på toa eller på balkongen där jag smygrökte och pressade ner små små droppar av whisky.
Fy fan.

Nu. Sleepingtime. Upp klockan 05.

Puss/ Asta

Read More

Har människan ett unikt värde?

 

Jag kom att tänka på ett gammalt inlägg som Lady Dahmer skrev för länge sen och som handlade om människans unika värde. För att spetsa till det frågade hon sina läsare... "Vem skulle du rädda om du bara hade tid å möjlighet att rädda en av dem från att drunkna, Anders Breivik eller grannens hund?"
Hon fick massor av svar.

Jag har ofta funderat över det där, med människans överlägsna värde över djurens.
Hur mänskligt liv anses okränkbart på ett vis som inte gäller andra arter på jorden.
Genom vår intelligens, vår förmåga till samarbete och anpassning, vår motorik och vår själ har vi en alldeles egen status på den här planeten.
För de flesta.

För mej är det inte så. Inte lika självklart så i alla fall.
Märta var min bästa vän i världen. När hon dog sörjde jag henne på ett helt annat plan än när jag mist andra... människor... som stått mej nära.
När hon dog blev jag rotlös. En ensamhet som aldrig kommer försvinna tog mej i besittning.
Jag sa ofta innan och jag vidhåller, att hade jag kunnat köpslå med Gud eller Djävulen om att få behålla henne för evigt så hade jag offrat i princip vad eller vem som helst (förutom mina barn.) Så viktig var... och är... hon för mej.
Trots att hon "bara" var en hund.
Gottfrid är inte mitt ankare men han är min bäbis.
Jag älskar honom lika obegränsat men på ett annat vis och det finns ingenting jag inte skulle göra, offra eller rädas för honom.
Han är (igen... vid sidan om barnen) mitt "allt."
Å han betyder mer för mej än nästan vilken människa som helst.

Knäppt? Jag vet inte.
För mej är det bara inte så enkelt att mänsklig kärlek står över allt eller att bara människan har en själ.
Jag hade alla gånger räddat hunden före Breivik... utan dåligt samvete.

För ett tag sedan var jag i tjafs med en naziztsnubbe på twitter.
Han var för dum för att resonera med men han ställde frågan,
"Så alla människor har samma värde, även en pedofil."
Nej, alla människor har inte samma värde för mej. Men det är inte så enkelt att det beror på etnicitet, religion, sexualitet eller huruvida hen är kriminell eller inte.

Vad tänker du?

Puss/ Asta

Read More

Veckans enda lediga dag

 

Idag har jag varit leeeeedig.
Min enda lediga dag denna veckan. (Jo för fan, här kör vi hårt med de utbrända, det som inte dödar det härdar... kanske.)

Det har varit en strålande vacker sensommar dag. Vi har haft 30 grader varmt... svettigt värre, men snart är det snöstorm och eländiga frostrutor som skall skrapas så här gnälls inte.

Jag satt i solen en liten stund innan jag duschade och begav mej in till La Stada på diverse ärenden.
Först skulle vi fixa nya pass jag å Mini.
Detta nya pass kommer att slå alla rekord i att se bäng ut.
Jag sa som det var till polisen, fotot ser ut som en sån där "häktad bild" ni vet som de åtminstone har i USA.
Jag ser både arg och kriminell ut (hur ser de ut???) och samtidigt för jävlig i håret.
Well, jag ska bara ha det för att kunna ta mej ut och in i landet så det får duga.
Än har tanten inte krympt ihop... 163 ståtliga centimeter är jag.

När vi var klara med detta lilla festliga äventyr så köpte jag present till maken som fyller år idag... eller ja, igår om vi ska vara petiga, klockan är över midnatt.
Han fick en flaska fin whisky och en bakelse av precis rätt sort.
Tror minsann att han blev ganska så nöjd.
Handlade även käk på hemvägen.
Kött att grilla och ett stort märgben till Gottfrid... vet ni, det är redan såna där äckliga flugägg i det. Bha!

Hemma tog jag en öl och småpratade lite med maken. Vi somnade en stund i varsin solstol i skuggan. Det är kvalitetstid det. Nåt att bära med sej kalla, karga vinterdagar.
Sen grillade vi, öppnade en flaska vin som var inköpt i Portugal för över 300 spänn så det skulle vara riktigt bra. Tyckte inte om det å drack bara ett halvt glas.

Kvällen har annars ägnats åt datorhäng, promenad med Gottepojken och Yatzyspelande med Mini.
En riktigt fin ledig dag måste jag säga.
Nu väntar ytterligare tre arbetspass på raken.

Hur har ni det i augustinatten?

Puss/ Asta 

Read More

Jag fick en kommentar...

... från en bloggsyster (Freja.)

"Du har helt rätt i det du skriver! Vi lever i en kultur där ungt går före gammalt. Så pass att det bara för något år sedan skrevs in i diskrimineringslagen. Även om det i bland är yngre som diskrimineras är den allra största delen äldre, och då främst äldre kvinnor. Det finns till och med forskning (fast just nu har jag inte källan och ooorkar inte leta reda på den, skäms Freja) som visar att kvinnor över 50 är osynliga. På arbetsmarknaden och i samhället. Jag har märkt av det. För några år sedan väjde folk undan när jag stod och väntade på bussen, nu är det som om jag inte syns. Ungdomsgäng kan ställa sig runt mig och prata med varandra över mitt huvud som om jag inte var där... Så anonym kan ta sin kommentar och "stoppa upp..." för ålder är en viktig kulturell kod i vårt samhälle, och det ändras inte genom att en går runt och talar om för folk hur gamla de ser ut och vad det beror på! Visst vore det skönt om den ändrades, men då får en använda andra verktyg. Som att istället sluta säga att folk ser yngre ut än de är... Och du ser INTE ut att vara 50! Du är inte osynlig..."

Jag funderar över vad det beror på.
Vad det är som gör att vi hyllar ungdomen så... framför allt i västvärlden inbillar jag mej.
Under min högskoletid var jag på den intressantaste föreläsningen jag någonsin varit på. Den hette "Kulturmöten och kulturkrockar" och det var en mycket karismatisk och livserfaren kvinna som höll i den.
Trots att det är många år sedan jag hörde henne så lever hennes resonemang kvar i mej.
Hon hade varit chef för någon flyktingförläggning, arbetat på migrationsverket, levt bland indianer och även ett antal år i Iran. Hon hade vänner från jordens alla hörn och hon talade om olika kulturer och varför vi är som vi är, tänker som vi gör, handlar så som vi handlar osv.
Hon synade även den svenska kulturen och fick oss att skratta både igenkännande och generat.
Bland annat berättade hon om en nära väninna från Iran som sagt till henne nåt i den här stilen "Ni västerländska kvinnor tycker att ni är så frigjorda och ni talar om slöjans förtryck. Men vem är förtryckt? Ni är tvungna att yrkesarbeta OCH sköta ansvaret hemma. Ni måste se ut som om ni är 25 år hela livet för annars är ni ingenting värda."
Det är tänkvärt...

Överallt syns en typ av kvinna. Den unga och den smala.
Både jag och Mini reagerade sist när HM's höstkatalog kom i dagarna och kläder för stora kvinnor visades upp av en modell som var i min size. Hon drog max stl 40.
Varför då?
Finns det inga vackra lite större kvinnor?
Självklart finns det det. Jag känner flera.
I dagarna har det ju diskuterats när Salong Bernt's skämde ut sej genom att gestalta Josephine Baker med hjälp av en vit kvinna som smetat in sej i brunkräm?!
Som om inga färgade artister fanns att tillgå.
Å så detta med ålder då...
Att vara "körd" i 40-50 års åldern. Förbrukad. Osynlig.
Stina Dabrowski gick nyligen ut och sa att hon får inga jobb längre. Hon anses som för gammal. Hon är en av vår tids främsta journalister. Hon har intervjuat storheter från världens alla hörn. Men med rynkor i ansiktet så FUNKAR det bara inte längre.
Tydligen!

Vad är det som gör detta?
Är det tittarna/ konsumenterna som kräver slät hy?
Är det så viktigt för oss att programledaren är ung å smal att det går före kunnande å kompetens?
Finns det inte plats för båda i så fall?
Bland män är det ju inte så där.
GW Persson får breda ut sej. Christian Luuk är med överallt.
De är underbara men knappast unga å bildsköna.

Å faktiskt är jag inte bättre själv.
Jag fasar över att tappa mitt attraktionsvärde och bli sedd på gatan som just "tant."
Osynlig som Freja skriver.
Jag kan längta/ se fram emot andra fördelar... så som pondus och att man kan strunta i att vara så jävla polerad hela tiden men det här med att ändå bli sedd... som kvinna... är av någon anledning viktigt för mej.
Jag är inte rädd för att bli 50... för alternativet vore fruktansvärt... men jag vill bara inte vara där än. Å med det menar jag inte att det inte finns vackra 50+'are för världen är full av dem.

Puss/ Asta

Här är en av världens vackraste kvinnor. Enjoy.

Read More

God uppfostran

 

Sociala koder. Kulturellt betingade oskrivna lagar. Uppfostran. Social kompetens.
Jag fick en kommentar som jag funderar kring. Läs den och känn efter hur den landar...

Det är precis som om man stöter sig med folk om man råkar gissa fel på åldern (uppåt). Vad är det egentligen för fult med att se äldre ut än vad man är?
Det är samma sak med vikten. Det är helt okej att säga till någon som gått ner i vikt att den blivit så smal. Men nåde den som säger om man gått upp i vikt. Det är inte ofta någon säger att man blivit tjock.
Jag tror inte 49 åringen menade något illa. Varför skulle hon då rädda upp situationen som du skrev?? Jag tror bara hon var ärlig och tycker så.
Om jag nu ska spekulera i varför du ser ut att ha fyllt 50 år så kanske det beror på att du solar mycket och det sliter som bekant på huden, ger fler rynkor och slapp hud.
Hur det nu är och vad folk än tycker blir vi alla äldre. Det kan vi inte göra så mycket åt, som tur är.
Ha en fin fredag!

Det finns en del intressant i vad hon skriver även om jag är rätt övertygad om att det inte var främsta syftet i hennes ord. Fröken "Anonym" har nämligen  kommenterat förr i helt andra ämnen men i samma ton.

I olika kulturer finns olika tabun. Olika saker som är fint å fult. Olika grad av öppenhet.
I vår kultur råder en kultur där det som är ungt och smalt också är det som är vackert och eftersträvansvärt.
Å det är lite galet emellanåt. Detta att när du inte längre ser ut som 25 är du inte mycket värd inom många branscher. Erfarenhet är trevligt men inte på bekostnad av ungdom.
Skönhetsidealet är smalt. Eller åtminstone "formerna på rätt ställe."

Vi må tycka vad vi vill om det där. Det finns fler saker vi i norden bejakar och som anses fint. Att arbeta hårt tex. Att ha gott om vänner. Att motionera.
Vad vi än tycker så är det så och därmed uppstår sociala koder där det anses oartigt eller ouppfostrat att säga till en icke gravid kvinna "Men oj, vad tjock du ser ut, du har verkligen lagt på dej" eller "Det skulle man verkligen inte kunna tro att du var 40 så rynkig och gammal som du ser ut" eller "Så du är arbetsskygg... trevligt."
Det bara ÄR så att man inte säger så... man påtalar inte heller med artigheten och vänligt uppsåt i behåll att folk verkar ha lägre IQ än genomsnittet.
Vill man arbeta mot skönhetsnormer och åldersfixeringen så gör man det på andra vis.
Andra sociala koder i det här landet är ex att komma i tid, att ställa sej sist i kön, att sätta sej på eget säte i bussen, att inte tända en cigarett medan andra i sällskapet fortfarande äter osv osv.
I andra kulturer är det inte alls viktigt och där kanske det till och med är en komplimang att säga "Vad tjock du blivit."

Anonym spekulerar i "varför jag ser äldre ut."
Det känns inte helt... väluppfostrat... och var säkert inte menat så heller "ha en fin fredag" till trots.
Nej, min kollega menade absolut inget illa och situationen blev bara dråplig och lite pinsam, Anonyms kommentar å påpekande kring mitt utseende är nåt helt annat.

Jag har i många av mina inlägg skrivit om glädjen i att få åldras... helt enkelt därför att motsatsen är värre. När man varit med och begravt en av sina bästa vänner innan hon fyllde 35 och när hon hade så mycket kvar att uppleva, så mycket livsglädje ja, då inser man att det är ett privilegium att få göra just det... vara med och åldras.

Puss/ Asta

Read More

"Hur firade du din 50 års dag?"

 

Scenen är ett fikarum på en medicinavdelning.
Tiden är eftermiddag och aktiviteten kaffedrickning.
Sjuksköterskor och undersköterskor sitter å samtalar om ditten och datten.
En undersköterska som imorgon fyller 49 år spekulerar i hur hon vill fira sin födelsedag nästa år, när hon fyller 50 år. Alltså halvvägs till hundra.
Vi deltar alla i diskussionen. För å nackdelen med att ha kalas kontra att resa bort.
Plötsligt tittar hon på mej och min vän Marie och säger:

"Hur gjorde ni då när ni fyllde 50, hur firade ni?!

En sekund av tystnad fylls av nervöst och en smula förorättat fniss.
Jag: Jag har inte fyllt 50.
Hon: Inte?! Hon ser väldigt förvånad ut. "Men... hur gammal är du då?"
Jag (knycker lite på nacken): 44 år.
Hon: Oj då.

Å så tittar hon på min vän Marie, även hon långt ifrån 50 och hon ser dessutom yngre ut än vad hon är:
"Men?! Har du verkligen inte heller fyllt 50?!"

Vi fnissar å skrattar å hånar henne lite över hennes klavertramp och här hade hon kunnat rädda upp situationen och skyllt på våra stora ungar eller att hon hört att jag blivit mormor men istället säger hon:

"Ja, då måste jag se väldigt omogen ut."
(Underförstått att vi ser myyyycket äldre ut än henne.)

Den här undersköterskan är ny på mitt jobb. Vi känner inte varann så bra.
Men av det jag känner så är hon en väldigt mysig, behaglig och rolig... 49 åring.
Jag vill således inte ha några hårda kommentarer om henne här.
Hon menade inget illa... det blev bara lite tokigt.
Men jag tror aldrig att jag granskat mej själv så ingående varje gång som jag passerat en spegel.
Ingående stirrat på mina rynkor. Den slappa huden under hakan och tänkt:
Femtio?! Ser jag verkligen ut som 50?!
Alltså... kanske blir man blind för sitt eget utseende? Ser sin yngre själ.
Jag minns hur min gammelmormor ibland berättade hur hon mött gamla bekanta och hur hon sa "Hon hade blivit SÅ gammal, en riktig tant" (å så var hon väldigt mycket tant själv.)
Nu menar jag inte att man är lastgammal när man är 50. Inte alls.
Men jag är närmare 40 och det ÄR en jävla skillnad.
Vid 40+ kan man fortfarande bli gravid.
Vid 50 är det dags för klimakteriet snart.

Ja ja... det var det självförtroendet det.

Puss/ Asta nyss fyllda 44 år.

Read More