Maria frågade om sjuksköterskeyrket.

 

Maria frågade: Jag funderar ju på att läsa till ssk och du som sitter på en massa erfarenhet och gått utbildningen - när kände du under utbildningens gång att det här var din grej? Vilket ämne inom sjukvården brinner du mest för och kände du det redan när du läste till ssk? Vad var det svåraste du bemött som ssk? - både som elev och som ssk i yrket. ( givetvis utan att bryta patient sekretess, men om du utgår från dig själv) Vad är din styrka som ssk?

Bred fråga och jag ska försöka ge ett brett svar. Har andra läsare som efterfrågat inlägg om mitt yrke tidigare.
När jag började läsa Sjuksköterskeprogrammet efter att ha tragglat igenom grundvux och komvux gjorde jag det i syfte att bli barnmorska. Jag ville då helst inte jobba en enda dag i onödan ( ett år som syrra innan du får söka vidare.)
Men jag kom att tycka om mitt yrke som medicinsköterska och blev kvar.

Sjuksköterskeutbildningen är en av de bättre utbildningarna som finns om man vill arbeta med människor på något sätt för den är så bred och så oändligt många möjligheter. Via erfarenhet och/ eller vidareutbildning kan man arbeta med allt från graviditeter till åldringsvård. Allt från psykiskt sjuka till akuta medicinska omhändertaganden. Det kan vara allt från en lugn vårdcentral till en akutvårdsavdelning med liv och död.
Alla som tycker om att arbeta med människor kan finna sin plats.

Om jag skulle gå vidare inom yrket så skulle jag utbilda mej till barnmorska, till distriktssköterska eller inom psykiatrin och då förmodligen missbruksvården.
Gemensamt för dessa till synes spridda områden är att de bygger mycket på personliga relationer. De bygger alla på förtroende mellan sjuksköterska och patient, på att lära känna och på samtal.
Det är där jag är som bäst inom mitt yrke, i mötet, att använda mej av att förmedla förtroende och ge känslan av att lyssna och förstå.
Att jobba på IVA, akuten, ambulansen är inte min grej. Jag skulle alltid undra hur det gick sedan och känna en frustration i det.

Nu mera efter snart 12 år i yrket har jag ju såklart även hunnit samla på mej en del erfarenhet och det som kallas den kliniska blicken.
Nu kan jag tycka att det är lite kul när det hettar till och det sker nåt akut.
"Kul" är så klart fel ord men det är en speciell känsla när det handlar om liv och död och patienten klarar sej. Adrenalinkick.

Det svåraste jag mött som sjuksköterska?
Jag vet inte. Det är på olika nivåer.
Patienter som man lär känna under många år och fäster sej vid lite extra som går bort.
Patienter som kommer in med vad som först bedöms som något banalt, en lunginflammation eller liknande, men som visar sej ha spridd cancer.
Att ringa till anhöriga å berätta att en patient plötsligt gått bort är aldrig roligt. Alltid svårt.
Att känna sin begränsning och inte kunna påverka eller hjälpa en ensam människa är inte heller lätt.
Anhöriga som är missnöjda el arga el förtvivlade och som man inte når fram till.
Hade ju en sådan incident för nåt år sedan när jag och en kollega blev filmade och hotade och det var inte så himla kul.
Dels för incidenten i sej men även för att jag inte nådde fram till dem och för att jag tillät mej bli förbannad.
Över lag så upplever jag att både patienter och anhöriga blir allt mer missnöjda.
Inte så att de är det "jämt" men jag får lägga mer tid på sådana samtal nu jämfört med i början av min karriär, vilket så klart beror delvis på besparingarna och delvis på ett generationsskifte. Gårdagens gamlingar var ett mer tåligt släkte. Dagens gamlingar ( och ffa deras anhöriga) läser på på internet och tror sedan att de kan mer än läkaren.
Den dagliga stressen är en annan svår sak.
Känslan av att gå hem och inte vara 100 % säker på att man inte missat något viktigt eller med vetskapen om att en patient som kanske fått ett tungt besked om svår sjukdom inte fått prata. Att jag bara hunnit säga "God middag" och "Här är dina mediciner" till honom.

Jag känner dagligen på mitt arbete att jag gör nytta och skillnad.
Men ibland... inte allt för ofta men då och då... kan man känna att man förändrar för en annan människa i grunden. Att våra samtal och de trådar jag därefter drar i blir startskottet på ett nytt å bättre liv för patienten.
Sådana tillfällen spar jag i mitt yrkeshjärta som små diamanter.
DÅ är yrket verkligen fantastiskt! Värt allt.

Slutligen vill jag råda dej att göra högskoleprovet så många gånger du kan.
Resultatet förbättras ofta för var gång och första gången var lite av en chock för mej och för många andra. Det är tufft mentalt att skriva ett prov i 5 timmar å vara allert hela tiden, där du vet att resultatet påverkar huruvida du kommer in på utbildningen eller inte.
Lycka till!

Puss/ Asta

Read More

Maria ställde flera frågor, här är svaret på den första.

 

Maria ställde flera olika frågor (tack sweety) och jag delar upp dem.

a) Vad gör du i ditt liv som fungerar bra just nu och tidigare?
b) Vad gör du i ditt liv som INTE fungerar så bra, nu och tidigare?
c) Hur ska du göra i så fall för att komma vidare?

Svår fråga. Faktiskt jättesvår. Jag har suttit med frågan framför mej en lång stund, funderat på från vilket håll jag ska angripa den. I stort eller smått, på vilken nivå å så där.
Det är verkligen en skitbra tankeställare till sej själv.
Nu och tidigare...
Alltså inte bara 5:2 metoden jag lyckas med i dag och löpningen jag misslyckats med ett tag utan nu och tidigare.
Har jag förstått frågan rätt då?

a.) Jag har min envishet. Min stora tjurighet. Min besatthet i att duga.
Det gör att jag aldrig slutar att försöka och att jag bara tillfälligt ger mej.
Jag förlorar vänner med den egenskapen, men jag förändrar oxå förutsättningar som många andra kanske inte skulle ha gjort.
Min största bedrift i livet, även om jag inte gjort det felfritt på nåt sätt, är att vara mamma. Sättet jag varit... och är... mamma på.
Jag har brutit någon slags förbannelse som funnits i min släkt och då särskilt på mammas sida. Jag står nära mina barn.

Om jag tänker på vad som fungerar bra i mitt liv just här å nu så är det nog just det.
Min modersroll. Det är i den jag känner mej... minst bristfällig. I den och i min betydligt enklare roll som Gottemamma.
Det fungerar härligt bra, han å jag, som bästa polare.
Det är i vardagen med honom å i naturen som jag hämtar harmoni, kraft och gör mej av med stress å negativa tankar.

b.) Sen har jag min rädsla. Mitt bristande mod i somliga situationer. Min låga självkänsla som visst aldrig går att riktigt träna upp?! För jag ÄR vad jag presterar för mej själv. Jag är aldrig bättre än det jag för tillfället ror i land.
Å när jag inte längre ror i land det. Eller när jag plötsligt ökar kraven för vad jag ska fixa. Då är jag skitdålig. Igen.

En del av mina närmaste relationer fungerar inte bra.
Det är inget jag vill/ kan prata om på bloggen men de flesta läser det kanske mellan raderna ändå. Å det måste jag göra nåt åt. På nåt sätt. Åt nåt håll.
Mitt yrkesliv knakar.
Jag tror faktiskt inte att jag riktigt återhämtat mej efter förra vinterns härdsmälta.
I alla fall har jag inte, mer än korta stunder och enskilda arbetspass, lyckats känna någon arbetsglädje på sista tiden. Någon inspiration.
Min självrespekt brister emellanåt mer än lovligt.
Jag låter människor behandla mej nonchalant utan att riktigt sätta i foten å säga tack å hej.
Jag vet inte vad det handlar om, det är i dessa fallen inte någon konflikträdsla utan mer att jag så gärna vill... vill tro. Vill vara älskad.

c.) Ja vad fan ska jag göra åt det?
Jag återkommer väl till svarsinledningen på första frågan.
Jag får fortsätta försöka. Finna nya vägar. Försöka igen. Eller slå mej fri.
Jag får fortsätta utmana rädslan. Klura över vägval på mina rundor med Gottepojken.
Å jag får väl helt enkelt göra slut med människor som inte förtjänar mej!

Tack för frågan.

Puss/ Asta

Read More

Laila frågade om 5:2 metoden.

 

Gulliga Laila frågade...
"Ja.......det med 5:2 lurer jeg litt på. Blir du ikke veldig svimmel og kvalm de dagene du ikke spiser? Eller har jeg misforstått, og at man spiser da også men bare flytende (smoothies og lignende)?"

Jag är så ny på det här med 5:2 metoden, har hållit på en å en halv vecka bara, men det känns bra så här långt.
Jag ska inte sticka under stol med att jag vill tappa de kilon jag gått upp över jul och någon månad innan dess. Vägde 59 i höstas och 62,5 när jag startade förra fredagen.
3,5 kg låter inte så mycket och är det inte heller, men det var ändå tillräckligt för att kläderna skulle börja sitta åt igen, byxorna skava i midjan då jag satt å så vidare.


Viktigt för mej var ändå att inte försöka "banta" utan att hitta ett sätt att gå ner å hålla vikten på som fungerade i vardagen och som var snäll mot kroppen.
5:3 är en livsstil och ett sätt att leva och inte en egentlig diet.
Det sänker insulindoserna i kroppen, minskar risken för hjärtkärlsjukdom, demens, diabetes. Fastan triggar cellerna till cellförnyelse och stimulerar deras arbete vilket man tror (djurförsök visar) minskar riskerna för många tumörsjukdomar.
Kroppen är helt enkelt inte skapt för att få kontinuerlig mängd föda hela tiden.
Tilläggas skall att någon långtidsforskning i större skala på människor finns inte ännu.


Det passar mej perfekt tror jag.
Jag tror dock inte det passar alla.
Jag är sällan hungrig på förmiddagarna och har alltid slarvat med frukost och lunch.
Mina fastedagar blir sällan jobbiga förän fram mot tre-fyra på eftermiddagen.
Under fastedagarna skall kvinnor äta upp till 500 kcal. Män 600 kcal.
Hur man förlägger dem beror på vem man är.
En del behöver frukost för att fungera. Andra är, som jag, hungrigare på kvällen.
Hittills har jag i huvudsak valt att köra Nutriflex/ Naturdiet shakes på fastedagarna.
Det av två skäl. Det är enkelt att hålla koll på kalorierna. Å jag blir mer hungrig när jag börjar tugga på något.
Jag dricker mycket vatten upptill, annars blir jag lätt yr.
Vill man så kan man istället äta för 500 kcal. Det är en lätt frukost och middag.
Sallad är nästan inga kalorier alls. Ägg mättande och 85 kcal. En banan ca 100 kcal.
Hur man gör med sin kaloriranson lägger man upp själv.
Ja, jag är lite hungrig men första fastedagarna var värst. Sen vet man att det funkar och rätt fort går över.
Faktiskt mår jag bättre i magen de dagar jag fastar. Är inte alls lika gasig och svullen.
Däremot är mitt tålamod betydligt sämre och jag är oxå mer lättstressad.


Visst är fastedagarna en smula spartanska men till skillnad mot när jag bantat så vet jag att "imorgon får jag äta igen." På mina ätdagar äter jag precis som vanligt.
Pizza ibland. Chips på helgen osv.


Jag har faktiskt inte vägt mej ännu, tänkte vänta till på fredag när det gått två veckor.
Det känns som om jag tappat lite kring magen på kläder å så.
Vi får se.


Tack för din fråga goa Laila och lycka till om du nu hänkar på.


Puss/ Asta

Read More

Våga fråga.

 

Jag tar och härmar min bloggsyster Maria och kör årets första "Våga fråga" inlägg.

Frågan är alltså fri.
Fråga om vad du vill. Allt kan jag kanske inte svara på. Det är ingen idé att ni frågar mej vem som blir nästa påve eller hur vädret blir i Nynäshamn vecka 29 för det har jag ingen aning om.
Men i övrigt kan ni fråga vad ni vill, privata eller icke privata frågor.
Kanske undrar du om mitt jobb. Kanske vill du veta vad jag tycker om Sverigedemokraterna? :)
Kanske funderar du hur jag egentligen fixar det där med 5:2. Kanske undrar du över nåt i min uppväxt eller vilken som är min absoluta favoritfilm?

Jag har högt i tak och väntar ivrigt.

Puss/ Asta

Read More

Små små steg...

 

Idag var jag och storhandlade på Willys. Rätt trist affär, men billigare än ICA som jag småhandlar i och där det dessutom brukar slinka med ett å annat nagellack eller annat onödigt. Handlade för nästan 1600 kronor och inte en enda gris dog för min skull idag :)
Jag valde nöt och kycklingprodukter till både middag och pålägg.

För det är ju så där. Det är svårt, nästan omöjligt, att förändra hela sitt beteende från ena dagen till den andra. Man får ta de där pyttesmå stegen och acceptera att man ibland ramlar baklänges igen.

Vad det gäller mina matinköp så har jag en längre tid, alltså flera år, köpt i huvudsak svenskt kött och närproducerade mejeriprodukter.
Men jag har fuskat, ganska ofta till och med, och handlat en del dansk fläskfilé.
I synnerhet när plånboken varit tunn. Det skiljer en hel del i kostnad.
Men det skiljer en hel del i djurhållning oxå och sedan några månader tillbaka har jag i fattiga perioder hellre köpt mindre förpackning av svenskt kött än att valt det danska.

Jag har även sedan några månader tillbaka börjat köpa ekologiska ägg och ekologiska bananer.
Jag tror på det, att börja smått och nöta in till det blir en vana.
Just ägg och bananer är bra basvaror som gör stor skillnad.
Idag tog jag då ytterligare ett steg i mitt nya mer produktmedvetna liv och köpte ingenting med fläskkött i.
Helst skulle jag vilja bli vegitarian då jag inte riktigt kan rättfärdiga något köttätande, men grisar med sin intelligens och sitt sociala beteende ligger mej närmare hjärtat än nötdjur och kycklingar så jag startar där. Då blir inte förändringarna gigantiska och övermäktiga.

Jag handlade tomater oxå. Spanska.
Jag funderade lite på det där... svenska eller utländska.
Att värma upp ett växthus i Sverige drar en hel del energi antar jag.
Att skeppa tomater hit med båt är väl relativt klimatsmart.
Eller?
Jag frågar för jag vet inte?
Kanske finns det nån läsare som är duktig på sånt här.

Hur tänker du när du handlar?
Är ekologiskt viktigt för dej eller vilka är dina prioriteringar?

Puss/ Asta

Read More

Fredrik Backman å vita veckor

Fredrik Backman skriver en krönika i tidningen Café om alkohol som träffar mej mitt i magen. Läs den här.
Café är en "herrtidning", Fredrik Backman är man, krönikan är skriven utifrån hans iakttagelser av sej själv och sina manliga vänner i huvudsak. Enligt undersökningar som Backman hänvisar till är män under 30 år absolut största riskgruppen för alkoholism.
Trots det träffar den mej mitt i magen! Å då har jag ändå alltid funderat mycket kring alkohol, bruk och missbruk med tanke på min genetiska bakgrund.

En kvarts miljon svenskar är alkoholister. En dryg miljon svenskar har ett riskbruk.
Dricker för mycket eller för ofta eller av fel anledning.
Risken att utveckla ett missbruk är till ungefär 60 % ärftligt och 40 % livsstilsbetingat.
Ungefär som diabetes alltså.

Fredrik Backman har säkert rätt i att unga män ligger risigt till vad det gäller risken att utveckla alkoholism men även medelålders kvinnor är en starkt ökande riskgrupp.
Bag in boxens förbannelse. Allt för lätt att trycka på den där kranen. Ett litet glas (eller två) efter jobbet för att sova bättre. Ett litet glas medan man lagar mat.
Vardagsunna sej. Vara lite härligt kontinental. Ta hand om sej själv.

Själv har jag ordentligt med genetiska riskfaktorer med mej.
Många säger att de som har en el flera nära släktingar med missbruksproblem inte bör dricka alls.
Jag riskdricker även i perioder trots att jag så gott som aldrig blir berusad.
Men jag tar det där tisdagsglaset för att förgylla vardagen ibland, jag dämpar en begynnande ångest med en öl en annan dag. Jag har svårt att se helg utan rödvin.
Inte på ett värre sätt än att jag har svårt att fira fredag utan chips eller att jag kan tisdagsunna mej en chokladbit men ändå...

I lördags drack jag mitt livs första Dry Martini. Den var mycket god.
Jag drack ett glas rödvin till maten och ett par öl när vi tillsammans med goda vänner spelade kort och därefter serverades en underbar Cafe Karlsson.
Trevligt, men nu är det bra på ett tag.
Nu har jag inplanerat minst två vita veckor. Kanske kör jag på längre, jag vet av tidigare erfarenhet att de två första veckorna är tråkigast sen går det av sej själv.
Jag är inte alkoholist. Men jag kan bli. Jag har mina 60%.

Var rädd om dej du med.

Puss/ Asta

Read More

Nu vänder vi blad som kungen sa

 

Tack snälla för er kärlek och ert stöd kring senaste inläggen om Sverigedemokraterna.
Jag känner just nu att jag vill ta tillbaka min blogg, låta den bli Asta's där alla ämnen trängs och inte bara en plats att käfta med människor som brister antingen i sin kognitiva förmåga eller i sin empati. Det vet i fan vilket.

Precis som i riktiga livet kan jag tycka att det är "roligt"... nej, det är fel ord men jag hoppas ni förstår vad jag menar att "bråka lite."
Jag kan vara sådan ihop med maken med. Gilla att gräla. Eldas upp av att få slunga giftiga kommentarer och känna mej verbalt överlägsen. Få in mina språkliga smockor och se hur de landar. Medan adrenalinet pumpar i kroppen.
Men lika plötsligt som den där energin kommit lika plötsligt försvinner den och då är jag bara trött. Trött och ledsen.
Lite så känner jag mej ikväll. Trött och ledsen. Inte "gråtledsen", mer uppgiven.
Uppgiven och less på att under min lediga dag ägnat så mycket tid vid datorn och så mycket tankekraft på nåt jag ändå inte kan rå på eller förändra.

Min man säger ofta "Men att du orkar. Orkar hålla på å tjafsa med de där idioterna (Sd.) Du kommer ju inte förändra hur de tänker i alla fall. Skit i dom. De är dumma i huvudet."
Jag vet att jag inte fått en enda sverigedemokrat att tänka om idag.
Det är nog inte mitt syfte.
Mitt syfte är nog snarare att vägra vara tyst. Att elda på er andra.
Att jag tycker att det är viktigt att vi ickerasister hörs.

Era kommentarer gör det ändå värt det lite grann. Att ha slösat bort en ledig dag på något som dränerar snarare än tillför.
Så vida de små liven inte hittar på något jätteknasigt under natten så kommer morgondagens inlägg handla om... vad som helst utan Sd.
För att ta tillbaka min blogg.
Eller oxå låter jag den vara helt. Å gör någonting annat.
Umgås med min hund tex.
Eller åker å handlar. Kylen ekar tom.

Nu ska jag i alla fall gå å läsa min utmärkta bok "Och bergen svarade" liggandes på spikmattan. Jag önskar er alla en god natt.

Puss/ Asta

Read More