Svar på kommentar

"jag har några frågor som ingen vill svara på. Varför är det inte rasism åt andra hållet? De som inte vill ha något med svenskar att göra. svenska horor är ett exepel på vad utlänska kallar oss. Varför uppmärksammas inte rasism mellan invandrare. som ortodoxa kristna och muslimer hatar varandra. Varför behöver vi arbetskraftinvandring då det finns 600 000 svenskar som flyttat till norge. Vart finns över en halv million jobb??? många av oss vill hem...vi är av alla slag, utbildade, outbildade. svarta, vita, krista muslimer...varför är vi inte inklederade? många av oss vill hem. Min vännina som gjorde det fick ett fin fråga på arbetsförmedlingen. Kan du inte flytta tillbaka till norge???"

Jag fick en kommentar. Jag har klippt och klistrat in den så den är ordagrann.
Den kom från mitt inlägg "Jag tar gärna diskussionen."
Och jag tar ett djupt andetag och ska verkligen försöka att svara eftersom "ingen" tydligen velat göra det tidigare. Jag är inte säker på att jag förstår vad du som skriver vill ha sagt riktigt men jag ska göra ett ärligt försök.

Rasism betyder att man ser på människor som raser där den ena är värd mer än den andra. Det betyder att man tillskriver människor egenskaper endast utifrån sin etnicitet eller sin religion.
Rasism förekommer i alla länder och inom alla kulturer så vitt jag känner till.
Rasism kan vara att se alla judar som smutsiga eller giriga. Att se alla muslimer som mordiska och kvinnoföraktande. Alla svarta som dumma och djuriska. Eller alla svenska kvinnor som slampiga och obegåvade.
Rasism kan absolut riktas åt alla håll.
DÄREMOT är det i Sverige inte en strukturell rasism att tex se på ljushyade kvinnor som "horor." Det är fortfarande förkastligt och ingenting jag försvarar men i Sverige är vi i vårt land, omgivna av andra vita människor som har den formella makten och i princip alla privilegier.
Att säga "hora" eller att säga "svartskalle dra hem" får därmed olika tyngd.
Förstår du vad jag menar när jag säger så?
Jag tror oxå att den procentsatsen av invandrare som verkligen ser ner på svenskar som billiga och lättfotade antagligen inte är större än den del av svenskar som sympatiserar med Sd. Alltså ett fåtal i den stora massan.
Ord som "hora" har tyvärr blivit ett skällsord som förekommer bland alla nationaliteter bland unga i Sverige.
Det är inte okej om Mohammed säger så. Inte om Tommy gör det heller.

Den andra delen i din fråga om svenskar som drar till Norge för att arbeta då.
Ja, vi har en förhållandevis hög ungdomsarbetslöshet i Sverige.
Vi har i jämförelse med Norge låga löner.
Både outbildade svenskar som åker till Norge för att göra skitjobben som inga norrmän vill ha för en relativt hög lön och som de aldrig skulle valt att göra i Sverige för X antal tusenlappar mindre. Vi har även högskoleutbildade människor, inte minst inom vården. Sverige har än så länge av tradition haft en högre andel högskole- och universitetsutbildade än vad Norge har.
Arbetskraft behövs till Sverige av samma skäl som till Norge egentligen.
Dels för att vi eftertraktar högskoleutbildade människor vi inte själva har.
Å tänk vad lönsamt! Att få hit vi säger en läkare eller en ingenjör av något slag som utbildat sej i sitt hemland och som bara behöver lära sej lite svenska och kanske komplettera någon kurs innan de kan gå direkt ut i arbetslivet och dra in skatt åt staten. Vad tror du en svensk kostar genom förskola, grundskola, gymnasium och universitet innan hen har samma universitetsutbildning och kan betala skatt.
Miljoner är svaret.
Dels är det människor som tar arbeten som svenskar inte vill ha.
Tar vården som exempel än en gång då det är en verklighet jag känner till.
Undersköterskeutbildningar ställs in överallt för ingen vill ha den typen av jobb länge.
Andelen sjuksköterskor och läkare med utländsk bakgrund är oxå hög.
Sverige skulle inte klara jobben och välfärden utan invandring.

Vad det gäller din väninna på Arbetsförmedlingen så kan vi väl bara konstatera att hen gjorde ett dåligt och uppgivet jobb och kanske borde fundera på att byta?!

Hoppas du fått svar på dina frågor.

Puss/ Asta

Read More

Typiskt svensk

 

Lady Dahmer frågade sina läsare om vad de hade för stereotypa egenskaper för sej, hur de var "typiskt svenska" och jag blev inspirerad att skriva ett eget inlägg.

Som jag tjatat om flera gånger var jag under min utbildning till sjuksköterska på en föreläsning som hette "Kulturkrockar och kulturmöten" och kvinnan där talade mkt om olika kulturer, ink den svenska och varför vi egentligen är som vi är.
Det finns ju skäl till det å sånt är riktigt intressant.

* Jag sätter mej alltid själv på buss/ tåg och lägger gärna väskan på sätet bredvid för att markera "upptaget" in i det längsta.

* Jag är socialdemokratiskt och just de där värderingar kring skatter och gemensam välfärd känns väldigt svenskt.

* Jag ser alltid på Kalle Anka på julafton.

* Jag säger tack i tid å otid.

* Jag är löjligt stolt (ffa utomlands) över våra storheter som Abba, Zlatan, Foppa.

* Astrid Lindgren är helig för mej

* Jag är långt ifrån ateist men går sällan i kyrkan och är skeptisk mot allt som är "lite för religiöst."

* Jag gillar Kalles kaviar

* Jag tycker lätt att människor som tar mycket plats är jobbiga

* Jag ställer höga krav på mej själv och andra.

* Jag källsorterar och är relativt miljömedveten.

* Jag är blödigare med djur än med människor.

* Jag är obekväm med att krama främmande personer

* Jag går inte bara hem till folk, inte ens barn el nära vänner, utan att först ha bestämt å bokat.

* Jag är hellre hemma än på krogen.

* Jag kan gå på stan omålad med håret i en tofs och med hundkängorna på utan problem.

* Jag pratar ofta om vädret

* I en inledande konversation med en främling är en av mina första fem frågor alltid "Vad jobbar du med?"

* Jag lägger pinnen på bandet efter mej när jag handlat

* Jag parkerar aldrig på handikappsparkeringen.

* När jag blir arg skriver jag det på facebook eller sätter en dekal på bilen :)

* Jag är artig mot främlingar in i det längsta

* Äter alltid matjesill på midsommarafton

* Snusar

På vilket sätt är du "typiskt svensk" ?

Puss/ Asta

Read More

Det här med att ha vuxna barn hemma

 

Jag fick en hel del kommentarer på mitt inlägg "Ska bara klaga i en enda mening sen får det va bra" där jag skrev ut min frustration över att alla andra i familjen skitar ner å att bara jag tar ansvar. En del välmenande kommentarer å några... not so much.
Men det är okej. Jag gillar när ni tycker. Å jag gillar när det blir diskussioner och inspiration till nya... som det här... inlägg uppstår.

Det jag skrev om... frustrationen över lata familjemedlemmar och det jag fick svar på... vad sjutton vuxna ungar bor hemma för, är som jag ser det två olika diskussioner.
Två olika frågeställningar som jag tänkte reda ut här.

Min pappa sa en gång "Du har uppenbart problem med din auktoritet" och det där har jag flinat åt många gånger, för även om han sa det i skämtsam ton så måste det ligga ett å annat bakom det.
Jag låter mycket. Skäller. Ser lite barsk ut så där.
Men inte en jävel lyssnar :)
Maken är lika odugligt ojämställd som för 25 år sedan. Av fyra ungar fick jag en som självmant städade hemma. Mina hundar skulle kunna benämnas som en smula "oslipade", på jobbet klipper kollegorna i olika kartor av narkotikan och nån sverigedemokratläsare har ännu inte krupit till korset.
Jag är lite som Märta var. Jag låter rätt mycket men bits alldeles för sällan.
I synnerhet min familj har genomskådat det där.

Där är första delen av diskussionen. Den jag påbörjade i mitt gnällinlägg.
Vi är i vår familj 2 stycken 44 åringar, 1 st 23 åring, 1 st 21 åring och 1 st 19 åring.
Nästan bara jag tvättar. Nästan bara jag går långrundor med hunden. Nästan bara jag storhandlar, städar å plockar undan. Nästan bara jag lagar mat.
De andra kan välja EN syssla NÅN GÅNG när de tycker sej HINNA.
För de jobbar. Eller är gravida. Eller diskade i torsdags. Eller "pappa gör heller ingenting." Eller nåt annat.
Å när vi talar om det håller de alltid med.
Självklart kan vi inte ha det så här! Självklart måste de hjälpa till. Självklart måste vi dela ansvaret!
Men sen fallerar det ändå på nåt märkligt jävla sätt.
Bra dagar när jag är på gott humör gör jag jobbet utan att fundera på det.
Sämre dagar får jag krupp och inte någon falsk sådan heller.
Det är hur som helst ett aber å jag skulle vara en lyckligare å gladare fru/ mamma/ svärmor om det inte vore så.

"Släng ut ungarna" var det flera som tyckte.
Seriöst?! Tycker ni jag skall sätta min gravida dotter på gatan?
Varför föreslog ingen att jag skulle "slänga ut maken"... det vore väl ändå mer rimligt?
Nej, jag vill inte slänga ut mina barn. Det skulle faktiskt inte falla mej in!
Min dotter väntar barn, hon å hennes pojkvän har mycket dålig ekonomi och visst... de skulle kanske kunna få socialbidrag o klämma ihop sej i en liten lägenhet med urusel ekonomi men jag unnar den lilla familjen en bättre start.
Jag vill kunna finnas här för dom. Så de får stöttning med barnet och hjälp i början när ett litet barn kostar som mest å allt skall inhandlas.
Å även om jag inte tyckte så så är det inte helt enkelt att få en lägenhet eller socialbidrag.
Vad det gäller sonen är det lite samma sak. Han har ett tillfälligt jobb men inte så han kan dra runt ett hushåll. Han får under begränsad tid den här hjälpen.
Jag har inte ekonomi att betala en hyra för honom eller sticka till honom pengar här å där, så jag gör det jag kan... erbjuder honom ett rum och mat mot en skälig del av sin lön.
Han är självständigt lagd och lär inte bo hemma längre än nödvändigt.
Lika lite som alla som ondgjorde sej över att jag bar runt på Gotte när han var liten å rädd. Jag visste att jag kommer varken orka eller behöva bära honom när han väger 55 kg.
Jag skulle idag och när som helst öppna dörren för vem som helst av mina barn som behövde bo hos mamma ett slag.

Bortsett från att de är lata odågor min familj så måste det väl finnas flera sätt att leva?
Tycker ni inte det?
Jag är absolut ingen curlingmamma och den som tvivlar på det kan fråga vem som helst av mina ungar eller någon annan som känner mej väl, jag försöker ställa krav på dem å kräva att de är vuxna. Jag tar å har aldrig tagit deras konflikter eller ärenden.
Men jag trivs i min storfamilj.
Jag tycker det är mysigt att avsluta kvällen med en kaffe ihop med sonen å käka frukost med den gravida dottern. Jag kommer säkert bli trött som attan av att ha ett spädbarn i huset, men jag tycker det ska bli härligt att för ett tag få leva tre generationer tillsammans nära. 

Jag räknar med att det kommer löna sej. På alla sätt.

Puss/ Asta

Read More

Jag tar gärna diskussionen. Kom igen!

Sverigedemokraterna backar i Demoskops väljarbarometer till 10,5, men det ska vi nog tyvärr inte dra några förhastade jublande slutsatser kring.
Det är inte över för än den feta damen sjungit i september och fram till dess gäller det för var och en av oss... ungefär 90% av den röstberättigade befolkningen... att motverka dem och ta diskussionen var helst den dyker upp.

Något som man ofta hör från öppna eller smygröstande Sverigedemokrater är ”Sverigedemokraterna behövs och finns för inget annat parti vågar ta diskussionen.”
Diskussionen om vad?
Jo men säg!!!
För jag vill gärna veta och jag lovar att jag ”vågar ta diskussionen.”
Jag tror att Stefan Löfvén, Fredrik Reinfeldt, Anni Lööf, Bettan på ICA och många, många andra oxå vågar ta den.
Det svåra i kråksången är ju att vi, 90% av svenskarna, verkar leva i en annan verklighet än Sd folket gör.

Sverigedemokraterna läser statistik som fan läser bibeln.
Det blir då inte helt enkelt att tala om saker och ting som ”vad invandringen kostar”, ”vad pengarna skulle räcka till om vi stoppade invandringen”, ”hör hög andel våldtäktsmän som är utomeuropéer” eller vad det än nu är som de gillar att prata om.

Vi kan alla vara överens om att det finns problem med integrationen i Sverige.
Vi kan nog alla samsas om att det ute i förorterna råder ett klimat som inte är bra för någon.
Segregation och klasskillnader är ett hot mot välfärd och demokrati.
Kring det har socialdemokraterna misslyckats och sittande regering spätt på problemen ytterligare.
Att vara integrerad innebär inte att alla måste vara exakt likadana. Redan där stöter man på problem i diskussionen med en sverigedemokrat.
Det innebär inte att släppa sitt språk, sitt umgänge, sin religion, sin kultur, sina traditioner.
Man måste inte heta Anna eller Sven, fuska med deklarationen, gå i kyrkan 2 gånger om året, äta tacos på fredagar, ha julfest med kollegorna å bli allt för berusad, sitta själv på bussen och bo i ett fisförnämt medelklassområde för att vara svensk.
Integration handlar om att vilja och få lov att tillhöra. Att få tillgång till ett arbete som du har utbildning för, tjäna en lön, betala skatt, lära dej språket, rösta, vara en del av.

Där har Sverige och dess politiker misslyckats. Sverige är ett rasistiskt land.
Kanske inte sämre än andra men likväl rasistiskt.
I ett icke rasistiskt land är alla medborgare lika värda.
Där har namn, hudfärg och religion ingenting med kompetens för ett arbete att göra.
Vi har världens bäst utbildade taxichaufförer. Människor med många års universitetsutbildning som inte får nyttja sina kunskaper å där de aldrig kommer samhället till godo.
De problem som tillåts i invandrartäta förorter eller skolor skulle inte tillåtas någon annanstans.
Det är oxå rasistiskt. Bland fattigdom och hopplöshet har alltid kriminaliteten varit högre.
Det har ingenting med etnicitet att göra, det beror på utanförskap och brist på framtidstro.
Brist på hopp, brist på förebilder.
När unga flickor kränks i sina demokratiska rättigheter skall det inte spela någon roll om de heter Aysha eller Anna.

Vad invandringen kostar har det räknats på många gånger och från många håll.
Det är snudd på omöjligt, då det finns allt för många variabler att ta hänsyn till.
Vad ingår? Å hur?
Sjukvård för en syrisk kvinna som bott här i 3 år? Skolgång för en kurdisk pojke som kom hit som 1 åring?
Sammantaget har ändå seriösa försök mynnat ut i att Sverige tjänar pengar på invandringen i det långa loppet och att vi inte skulle klara oss utan dess kunnande, kompetens, skatteintäkter.
Sverige är ett för litet land.
Å bortsätt från det. Även om vi väljer att se på den statistik som visar på att invandringen och flyktingmottagandet kostar pengar... vad har vi för val?
Hur skall vi kunna stänga våra gränser inför människor som flyr sina liv från allt som är dem välbekant för att komma hit. Människor som i krig förlorat allt.
Vad vore vi då för människor?
Ja, vi vore sverigedemokrater förmodligen.

Jag är svensk och stolt över att vara det. För mej innebär ”svensk” att vara nyfiken, generös, öppensinnad och solidarisk.
Jag räds lika lite en kvinna som går i slöja som jag räds en tonåring i keps.
Jag räds en moské lika lite som jag räds ett varuhus.
Det är en människa. Det är en byggnad.
Min kultur och min identitet som svensk kan aldrig bli hotad av att jag inte får kalla bakverk för rasistiska ord, att jag inte får se tecknade nidbilder på julafton eller att en kollega firar ramadam.
Hur skulle det?

Jag kan ta en diskussion om det vilken dag som helst i veckan.

Puss/ Asta

Read More

Inlägg till mej själv att läsa 7:e december-2018

 

Min son skrev ett brev till sej själv i juli i år med avsikten att läsa det 2016.
Han visade sej vara lite för otålig och öppnade det idag. Knappt ett halvår senare, 2,5 år för tidigt. Han läste det för mej... det var briljant skrivet... och jag blev sugen på att göra samma sak. Härma konceptet men inte tonen.
Tänker skriva ett blogginlägg och ett "riktigt" brev ( den ocensurerade versionen) att öppna.
Tidigast den 7:e december- 2018. Om 5 år...

Hej Asta-pasta

Hej dåtids Asta. Det är framtids Asta som skriver.
Jag tänkte berätta lite för dej hur jag har det. Väldigt dum tanke egentligen, ingen lär väl veta det bättre än jag men ändå...
Spekulera lite i hur jag tänker å tror om framtiden. Vad jag har för förhoppningar och farhågor.
Det allra värsta vore väl om jag den 7/12-18 upptäcker att inte ett skit har hänt... mer än att jag gått å fått åderbråck på benen.
Fast nä, ännu värre vore det förstås om jag inte finns och inte kan läsa mitt blogginlägg och mitt brev om 5 år. Men, då har jag inte ont av det ändå.
Våndor har väl alla men om 5 år vill jag ha nya våndor. Helst enklare än de jag har idag.

Jag är 44 år. Jag är fortfarande gift med "Maken." Antar att jag inte behöver beskriva honom närmare då jag lär komma ihåg honom om vi så skiljer oss i morgondag. Om jag inte får framlobsdemens. Då läser jag inte detta ändå.
"Stora flickan" är gift. Bor 15 mil bort med sin make och deras dotter Ängla 6 månader.
Hon har fullt upp med att bli den felfria modern. Jag säger det med ömhet.
"Dotter nr II" bor med sin sambo i stan ännu. De talar om att flytta till Oslo efter nyår. Det oroar mej, jag hör knappt av henne som det är nu. Inga barn är aktuella där.
"Sonen" bor hemma och allting är ovisst kring honom. Det var meningen att han flyttade hit från Göteborg en kort sejour pga pengabrist men så blev han kär å kvar. Nu har han kärleksproblem och vet väl inte riktigt vart livet för honom.
"Mini" bor hemma med sin pojkvän. De väntar barn. I slutet av april är det dags.
Gottfrid är 1,5 år och mammas kille. Jag är så stolt över hur han utvecklas och är.

Hur kommer det gå med ungarna?
Hur många barnbarn kommer jag ha 2018?
Kommer deras relationer att hålla? Å kommer de att bry sej om sin gamla mamma?
Kommer Mini bo hemma hos mej till jag blir gammal och jag får flytta in till henne?
Kommer jag och Maken fortfarande vara gifta? Vi har flera år bakom oss nu där vi utvecklats åt olika håll, vill så olika saker med våra liv, värderar så olika saker.
Vad händer när barnen flyttat och det kittet är borta?
När det faktiskt står oss fritt att utveckla våra liv mer efter egna önskemål.
Kommer tillbaka till de där önskemålen senare.

Jag jobbar fortfarande på Hallands sjukhus Varberg. Det har jag gjort i 11 år.
Jag trivs väldigt bra med mina kollegor men känner allt mindre motivation över mitt jobb och mitt yrke.
Det måste jag göra nåt åt. Antingen byta arbetsplats eller förändra min inställning.
Jag har sökt lite olika tjänster. Lite halvhjärtat.

I våras började jag springa... å var riktigt duktig. Hela våren och sommaren.
Nu när det är kallt å blåser och regnar blir jag allt mindre motiverad.
Om 5 år är jag säkert en riktig atlet... visst?
Så klart.

Jag shoppar för mycket. Unnar mej för mycket överlag. Varför gör vi så?
Jag undrar om framtids-Asta oxå kommer att hålla på så där?
Jag hyser inga större förhoppningar om jag ska va ärlig kring att bättra mej.
Det kanske är där vårt problem ligger? Att vi inte tror på oss.

Jag är i ett skede av livet där jag sällan träffar vänner och nästan aldrig ser på tv.
Det enda jag följer är Solsidan och Bonde söker fru. Kommer de att finnas kvar om fem år?
Elitserien, eller SHL som det heter nu, ser jag förstås. Det går bra för Frölunda i år. Vi ligger 2:a just nu mot ett till synes helt överlägset Skellefteå.
Cissi träffar jag knappt trots att jag fortfarande ser oss som bästa vänner och trots att vi bor 200 meter ifrån varann. Vi är dåliga på att höra av oss, få tummen ur.
Carina träffar jag mer, hon är duktig på att boka nästa tid när vi ses och jag behöver nog det. Sen är det Anders å Marie. Det blir mest på jobbet och jag är rädd att tappa bort dem om jag byter arbetsplats.
Jag träffar Ergo Sum ibland och har sporadisk kontakt med Blogg-Maria.
Nyss träffade jag Elin min frisör, vi får se var de kontakterna är om 5 år.
Malin träffar jag tyvärr aldrig nästan, trots att vi tycker om varann så blir det inte av.

Jag hoppas att jag har Gottfrid kvar om 5 år. Att han får leva ett långt Dogue de Bordeauxliv. Kanske har jag en till hund?
I de bästa av världar har jag fått pröva på den där hunddrömmen.
Att ha hunddagis/ pensionat och småskalig uppfödning. Leva på landet.
Ett enklare liv, närmare mej själv.
Men för det livet behöver jag välja bort maken. Eller han mej.
I mitt huvud har jag försökt kombinera ihop drömmen med mannen en miljard gånger utan att lyckas.
Jag vill nåt mer. Nåt annat.
Vill leva i större samklang med mej själv, där andra och annat inte spelar så stor roll.
Jag vill ha tid till djuren, till mina barn, till barnbarnen å vänner.
Jag vill sluta äta kött och jag vill ha en minigris som bökar runt i trädgården ihop med hundarna.

Jag läser mycket. Har startat Bloggdalas bokcirkel som väl varit igång ett år ungefär nu.
Min nya favoritförfattare heter Jonathan Tropper och skriver en manlig variant av chic litt.

Huset har vi fortfarande inte renoverat. Trädgården är fallfärdig och tapeterna från tidigt -90 tal. Vi har alltid ont om pengar och maken orkar inte fixa.
Vi har precis utrotat möss så JA... 2013 var året som det stank död mus i hela huset.
Det är jag säker på att jag kommer ha ett vagt minne av.

Jag är ännu inte i klimakteriet. Men det bör jag väl vara när jag läser detta som framtids-Asta. Jag undrar om det blir lika hemskt som det känns å som jag oroar mej för. Vem är jag när jag läser detta inlägg om 5 år. 49 åriga Asta.

Känner jag att jag duger?
Att jag kan?
Att jag vågar?
Allt det där jag inte duger till nu. Allt som jag ännu inte kan och vågar.
Jag hoppas det.

Puss/ Asta

Read More

Recension på egen hand. "Konsten att tala med en änkling" av Jonathan Tropper

 

Då har jag åter igen, så där busigt, läst en bok i smyg från mina systrar i Bloggdalas Bokcirkel.
Denna gången läste jag på nytt en bok av Jonathan Tropper... ja, jag vet, det börjar bli lite tjatigt nu.
”Konsten att tala med en änkling” som jag tror är den första boken som översattes till svenska och gavs ut i pocket av Jonathan Tropper, en 43 årig snubbe som är lärare i engelska och undervisar på Manhattan college i New York.

”Jag hade en fru. Hon hette Hailey. Nu är hon borta. Och jag med.”
Det är en mening som huvudpersonen Doug ständigt återkommer till. Inte ens trettio år fyllda har han funnit sitt livs kärlek och förlorat henne i en flygolycka.
Hans liv ett år efter olyckan går ut på att snabbt bli så berusad att han kan stå ut med resten av dygnet.
I Dougs liv finns även hans excentriska mor, hans far som en gång var en respekterad kirurg men som efter en stroke är minst sagt förändrad, hans tvillingsyster Claire och hans lillasyster Debbie.
Ja å så Russ då. En arg, sörjande tonåring som är hans styvson.
Doug vill helst vara i fred med sin sorg, han vårdar den ömt då varje sekund av någorlunda välmående för honom längre bort från Hailey. Tyvärr motarbetas han av sin familj och en å annan vacker kvinna...
Vi får följa Dougs liv tillbaka till livet. Till ansvar, till livslust, till sex å romantisk.
Det är rörande och roligt och tankeväckande.

Efter att ha läst tre böcker i rask följd av Jonathan Tropper så börjar jag lära mej hans mönster som författare.
Alla hans historier innehåller sorg, smärta, tankar om livet, någon form av uppvaknande, en hel del sexism, ett uns av judiska traditioner och mycket humor. Samtliga romaner slutar relativt öppet och läsarna serveras aldrig något puttinuttigt väntat slut.

Jag älskar honom, jag kommer att läsa allt av denna författare som han någonsin kommer att skriva, men det känns som att det är dags att vi tar en liten paus ifrån varandra. Att vi... eller ja, åtminstone jag då... får längta lite till nästa möte.

” Att tala till en änkling”är bra, mycket bra till och med.
Ändå blev jag stundom irriterad och inte i alla delar lika förtjust som vid de tidigare läsningarna.
Det är oändligt med välformade rumpor, uppnosiga tuttar.
Outsinligt med släta ben, felfri hud.
Det är strippor som lappdancar och ljuvliga tonårsflickor som väcker uppmärksamhet.
Liiite så att jag blir trött faktiskt.
En utseendekommentar från syster Claire fick mej att både le och bli förnärmad. Hon letade potentiella dejter till sin bror tillsammans med en av granntanterna.
”Hur mycket väger hon?”
”60 kg. 61 kg kanske”
”Å hur lång är hon”
”1,60 skulle jag tro!
”Hon behöver ingen man, hon behöver viktväktarna.!
Hmmm.

Men som vanligt vinner Jonathan Tropper över mej med sin värme och sin humor.
Han är suverän på sina personlighetsbeskrivningar och lika bra på att beskriva relationer mellan sina romanfigurer. Trots att Doug verkligen mår dåligt och livet är miserabelt på alla sätt kan jag komma på mej att bli avundsjuk på honom och hans tvillingsysters relation.
”Vi turas om att gråta och trösta varandra i mörkret, vi pratar tills vi blir osammanhängande och våra tungor blir till gummi och våra munnar blir torra och orden tar slut. Sedan ligger vi tysta och stilla i fosterställning mot varann, yin och yang. Omgrupperar oss i vår provisoriska livmoder.”

Tropper har ett språk som är enkelt men ljuvligt.
Han har en iakttagelseförmåga som i varje detalj är finurligt att läsa. Som skiljer honom från flertalet andra författare. Han är inte utblommande och pretentiös, Jonathan Tropper måste verkligen vara genuint intresserad av att studera människor och att sedan formulera det.
Bara ett litet exempel
” Hon rättar till håret omärkbart och gör en inverterad pussmun genom att dra läpparna så de försvinner en sekund, som kvinnor brukar när de just satt på sej läppstift.”

Betyget kan omöjligt bli lägre än en 4:a.

Puss/ Asta

Read More

Ska bara klaga i en enda mening sen får det va bra

 

... Jag har ont i magen, skav i halsen å svårt att svälja, jag har redan varit sjukskriven nyligen och kan knappast sjukskriva mej igen med mindre än fyrtio graders feber, man förrlorar ju pengar med, jag fryser ena minuten och svettas nästa och undrar för mej själv om det är sjuka eller nåt klimakterieskit, sov dåligt medans jag trängdes med arg make som väckte mej några gånger för att jag tog för mycket plats, fast själv tyckte jag att han tog mycket plats, när maken inte väckte mej vaknade jag av ont i halsen men inte fan hittade jag mina fihermans friend, ute stormar det å blåser, trots att jag egentligen inte orkar och vill måste jag gå ut med hunden strax, till kvällen skall det komma in snö i stormen med, det blir underbart att köra hem i vid halv elva tiden efter jobbet, jag som är så tuff i halt väglag med, å andra sidan kan det vara skönt att slippa vara hemma för jag får nästan krupp av detta sviniga kök som var städat igår när jag åkte till jobbet, nu står det disk överallt blandat med skräp, smulor, kladd av diverse olika ting, trots att vi bor här fem vuxna människor så har var och en av dem skäl till att de inte kan/ orkar hjälpa till och skyller på någon annan, dessutom är jag fet också och ni kan ju gissa om jag kommit ut för att springa idag... 

Puss/ Asta

Read More