Jag fick en hel del kommentarer på mitt inlägg "Ska bara klaga i en enda mening sen får det va bra" där jag skrev ut min frustration över att alla andra i familjen skitar ner å att bara jag tar ansvar. En del välmenande kommentarer å några... not so much.
Men det är okej. Jag gillar när ni tycker. Å jag gillar när det blir diskussioner och inspiration till nya... som det här... inlägg uppstår.
Det jag skrev om... frustrationen över lata familjemedlemmar och det jag fick svar på... vad sjutton vuxna ungar bor hemma för, är som jag ser det två olika diskussioner.
Två olika frågeställningar som jag tänkte reda ut här.
Min pappa sa en gång "Du har uppenbart problem med din auktoritet" och det där har jag flinat åt många gånger, för även om han sa det i skämtsam ton så måste det ligga ett å annat bakom det.
Jag låter mycket. Skäller. Ser lite barsk ut så där.
Men inte en jävel lyssnar :)
Maken är lika odugligt ojämställd som för 25 år sedan. Av fyra ungar fick jag en som självmant städade hemma. Mina hundar skulle kunna benämnas som en smula "oslipade", på jobbet klipper kollegorna i olika kartor av narkotikan och nån sverigedemokratläsare har ännu inte krupit till korset.
Jag är lite som Märta var. Jag låter rätt mycket men bits alldeles för sällan.
I synnerhet min familj har genomskådat det där.
Där är första delen av diskussionen. Den jag påbörjade i mitt gnällinlägg.
Vi är i vår familj 2 stycken 44 åringar, 1 st 23 åring, 1 st 21 åring och 1 st 19 åring.
Nästan bara jag tvättar. Nästan bara jag går långrundor med hunden. Nästan bara jag storhandlar, städar å plockar undan. Nästan bara jag lagar mat.
De andra kan välja EN syssla NÅN GÅNG när de tycker sej HINNA.
För de jobbar. Eller är gravida. Eller diskade i torsdags. Eller "pappa gör heller ingenting." Eller nåt annat.
Å när vi talar om det håller de alltid med.
Självklart kan vi inte ha det så här! Självklart måste de hjälpa till. Självklart måste vi dela ansvaret!
Men sen fallerar det ändå på nåt märkligt jävla sätt.
Bra dagar när jag är på gott humör gör jag jobbet utan att fundera på det.
Sämre dagar får jag krupp och inte någon falsk sådan heller.
Det är hur som helst ett aber å jag skulle vara en lyckligare å gladare fru/ mamma/ svärmor om det inte vore så.
"Släng ut ungarna" var det flera som tyckte.
Seriöst?! Tycker ni jag skall sätta min gravida dotter på gatan?
Varför föreslog ingen att jag skulle "slänga ut maken"... det vore väl ändå mer rimligt?
Nej, jag vill inte slänga ut mina barn. Det skulle faktiskt inte falla mej in!
Min dotter väntar barn, hon å hennes pojkvän har mycket dålig ekonomi och visst... de skulle kanske kunna få socialbidrag o klämma ihop sej i en liten lägenhet med urusel ekonomi men jag unnar den lilla familjen en bättre start.
Jag vill kunna finnas här för dom. Så de får stöttning med barnet och hjälp i början när ett litet barn kostar som mest å allt skall inhandlas.
Å även om jag inte tyckte så så är det inte helt enkelt att få en lägenhet eller socialbidrag.
Vad det gäller sonen är det lite samma sak. Han har ett tillfälligt jobb men inte så han kan dra runt ett hushåll. Han får under begränsad tid den här hjälpen.
Jag har inte ekonomi att betala en hyra för honom eller sticka till honom pengar här å där, så jag gör det jag kan... erbjuder honom ett rum och mat mot en skälig del av sin lön.
Han är självständigt lagd och lär inte bo hemma längre än nödvändigt.
Lika lite som alla som ondgjorde sej över att jag bar runt på Gotte när han var liten å rädd. Jag visste att jag kommer varken orka eller behöva bära honom när han väger 55 kg.
Jag skulle idag och när som helst öppna dörren för vem som helst av mina barn som behövde bo hos mamma ett slag.
Bortsett från att de är lata odågor min familj så måste det väl finnas flera sätt att leva?
Tycker ni inte det?
Jag är absolut ingen curlingmamma och den som tvivlar på det kan fråga vem som helst av mina ungar eller någon annan som känner mej väl, jag försöker ställa krav på dem å kräva att de är vuxna. Jag tar å har aldrig tagit deras konflikter eller ärenden.
Men jag trivs i min storfamilj.
Jag tycker det är mysigt att avsluta kvällen med en kaffe ihop med sonen å käka frukost med den gravida dottern. Jag kommer säkert bli trött som attan av att ha ett spädbarn i huset, men jag tycker det ska bli härligt att för ett tag få leva tre generationer tillsammans nära.
Jag räknar med att det kommer löna sej. På alla sätt.
Puss/ Asta
0 comments:
Post a Comment