Ett sådant kärleksbrev får jag aldrig mer

 

"-Mayday! Mayday! We are sinking."
"-What are you sinking about?!"
Alla har vi nog sett Manpowers reklam om rätt man på rätt plats och kommunikationsförbristningarna. Rolig är den.
Å viktig är kommunikationen.

Jag å min make hade en brist i kommunikationen idag.
Han skulle, i sin iver att jaga möss och i att bli av med gamla madrasser som väl gjort sitt för tjugo år sedan passa på att slänga säng å sängbord in the Master bedroom idag.
Han sms'ade mej och bad mej rensa ut mitt sängbord.
Jag sms'ade att det hade jag gjort för flera veckor sen.
Han trodde att jag sparat undan det jag ville ha kvar någon annanstans.
Jag menade att jag slängt allt skräp och att det som var kvar skulle sparas.
Och! Eftersom det var han som slängde å jag som var på jobbet så var det enligt hans tolkning som det röjdes.

Jag minns inte allt jag hade i mitt sängbord.
Några gamla dagböcker. Lite smyckekrafs.
OCH!!! sånt som jag sparat från barnen.
Jag är absolut inte sentimental och har aldrig varit när det kommer till ungarnas kludd och pyssel. Bortsett från några tomtar och en teckning på familjen med huvudfotingar Mini ritade som vi ramat in har jag nog knappt sparat nåt.
Men där i min låda fanns utvalda kort och brev jag fått av barnen.
Med "barnen" menar jag till 95% min äldsta dotter som skriver å skämmer bort mej med de vackraste av kärleksbetygelser.
Några kort var från Mini som oxå är lagd lite åt det hållet.
Men sen var det ett kärleksbrev förstår ni, från sonen.
Skrivet efter något tjafs vi haft en gång då han var kanske 13-14 år.
Med blyerts och spretig handstil, inga krusseduller at all, men så himla fint.
Han bad om ursäkt, skrev att det inte kändes bra, att han varit grinig och sen skrev han saker som att jag var världens bästa mamma, att han älskade mej mest av allt...
Jag menar, va fan... jag kommer aldrig få ett sånt brev av sonen igen!
Så många gånger... när livet har varit för jävligt... när man grälat med barnen eller bara saknat dem som jag läst de där korten och breven.
Nu är de borta.
På tippen.
Å aldrig mötas vi åter.
Allt för en jävla kommunikationsmiss som jag egentligen inte kan klandra maken för.
Han gjorde det inte med flit, vi missförstod varann.
(Sen att jag så klart skulle tänkt till om jag rensat den där lådan och sett de fina korten. Men men, det är jag det. Å jag är kvinna.)

Så ungar... kan vi nu enas om att ni hjälper er mor i förtvivlan och skriver varsitt brev till mej om varför ni älskar mej mest i världen och varför just jag är en så mycket bättre öm moder än någon annan kvinna någonsin varit el kommer att bli?!
Kan ni göra den lilla enkla gesten till kvinnan som burit er under sitt hjärta i 9 månader, pressat ut er medans det kändes som att skita ut en hörnsoffa i skinn, burit er genom febernätter och koliksmärtor. Älskat er, snytit er, hängt på trista lekplatser för er, varit klassmamma tillsammans med olika pretto morsor, lagat lunchlådor i all hast för att ni klockan 22 på kvällen kommer på att "det är utflykt i morgon", oroligt nattvakat när ni varit ute och fortfarande... TA ME FAN... skulle ge mitt liv för er allesammans. Kan vi enas om att ni GÖR detta för mej nu?!
Tack!

Puss/ Asta

Read More

45 års kris?

Min make påtalar ofta att jag har en "Snart 50 års kris."
För honom är mina nya motionsvanor ett säkert tecken på det.
Ibland även när jag köper kläder. Som jag enligt honom är för gammal för.
Å då bär jag ändå aldrig muskorta kjolar eller magtröjor.

Men visst, "nåt" är det... sen skulle jag inte vilja kalla det för kris för jag mår inte dåligt av det.
Det är snarare som en ökad medvetenhet om att livet går förfärligt snabbt och att det gäller att ta hand om sej å göra det bästa av det.

Jag känner mej gammal allt oftare.

... Som här om veckan när jag talade med en kille på jobbet, bara några år yngre än mej, över en lunch och han pratade på om sina småbarn medan jag pratade om mormorsrollen.

... Som när jag står framför spegeln för att lägga make up och noterar att jag bara blir allt mer lik mormor. Mormor hade så där mjuk, lös hud i ansiktet. Kinder som hängde. Mina kinder börjar bete sej allt mer likadant.
Det är märkligt när man konstaterar precis som "gamla människor" att spegelbilden av mej och min inre bild av hur jag tror att jag ser ut inte stämmer överens.

... Som när jag konstaterar att det snart är för sent att plugga till barnmorska. Gränsen för lån tror jag går vid 45.

... Eller att mina produktiva år är slut och att klimakteriet närmar sej med stormsteg.

... Att jag allt oftare noterar att mina yngre kollegor tänker på mej som en "tant."
En rolig å cool tant måhända, men likväl en tant och hur de klumpar samman mej med de andra som är äldre och som lixom närmar sej 55-60.

Säkert är löpningen ett resultat av detta med, precis som maken säger.
Inte för att jag desperat vill behålla dragningskraften på motsatta könet (nja, kanske lite då) utan för att insikten om ens dödlighet och ålderdom är tydligare nu än vid 25-30.
Jag vill hålla, jag vill palla, jag vill må bra många år till.

Att vara tant kan vara både väldigt positivt och väldigt negativt.
Det positiva är att man gör lite som man tycker, säger det som faller en in.
Inte nojjar så förbannat.
Det negativa är att man på nåt sätt upphör att vara kvinna, att synas.
Människor går förbi en på gatan å man är bara "tanten."
Inte en jävel kollar in ens häck :)
Det finns än allvarligare sidor med att inte synas. Äldre kvinnor får tex den sämsta vården.

Men "kris" njä. Inte än.

Puss/ Asta 44,5 år med all den där lösa huden.

Read More

Att kanske bryta upp

Det är nåt med mej denna hösten.
Nåt som gör att jag vill bryta upp. Förändra. Göra om. Tänka nytt. Våga.
Rätt jobbigt om du frågar mej.

Bland annat funderar jag på om det är dags att byta jobb?!
Allra helst skulle jag ju vilja starta upp den där "hunddrömmen" men just nu känns det inte realistiskt.
Man tager vad man haver sa Kajsa Varg (inte, sägs det) och det jag haver är Sjuksköterskeprogrammet på 180 p. Ja, plus 15 poäng i Kreativ Svenska men det kanske inte öppnar så många yrkesmässiga dörrar.
Jag har sökt två jobb. Eller två vikariat.
Ett "på huset" inom en annan klinik. Alltså inte Medicin.
Ett i en ännu mer främmande värld, inom kommunen.
Det är de ända jobb som jag sökt i hela mitt liv. Till mina tidigare arbetsplatser har jag blivit headhuntad. Snyggt!

Men så är det den här tvekan.
Å ena sidan, å andra sidan.
Liggande eller stående kamel.
Aftonbladet eller Expressen.

Jag är mycket för att göra listor.
I mitt huvud eller nedtecknade på papper.
Fast egentligen är det helt värdelöst.
Den ena sidan kan få massor av argument medan den andra sidan kanske bara får ett men som väger nog så tungt.

På "ja sidan" för att söka ett nytt jobb finns bland annat följande argument...

* Jag är trött på min pinsamt dåliga lön.

* Jag är trött på personalbristen och att det hela tiden kommer nya, tillfälliga ersättare.

* Därmed får vi som är erfarna och vana dra ett så tungt lass vad det gäller studenter, hospiteringar, kringjobb på avdelningen.

*Jag är... usch förbjudet att säga... emellanåt trött på patientklientelet.

* Det kanske helt enkelt vore inspirerande med ny miljö och att lära sej nåt nytt.

* Om jag fick kommuntjänsten skulle jag få både bättre lön och nära till jobbet.

Å på "nej sidan" då...

* Jag älskar mina kollegor. Delar av mina kollegor åtminstone.
Jag umgås nästan bara med folk på jobbet (har väldigt begränsat socialt liv, är på arbetet "jämt") och det känns viktigt att ha polarna där då.

* Jag kan mitt jobb. Jag är en av de erfarnare. Det är skönt att kunna och inte vara osäker till vardags.

* Jag har nyligen varit utbränd och behöver kanske trygghet mer än förnyelse?

Ja, jag vet helt enkelt inte. Men jag har sökt och får jag någon av tjänsterna så får jag väl ta ställning då. Tänk om jag får båda?!?!

Hur är ni?
Sådana som bara tar klivet eller den som står å velar?
Å vad är egentligen det viktigaste med ett arbete?
Lön, arbetsvillkor eller kollegor?

Puss/ Asta

Read More

Liten veckosammanfattning

 

Den här lilla finingen fick följa med mej hem i veckan.
Bilden gör den inte alls rättvis.
Den är i spets, smickrande i sin skärning och med frasig v-ringning och en söt glipa i ryggen som sätter det extra lilla piffet.
Inte för att jag precis behövde ytterligare en klänning men jag blev bara kär!
Vi får se när den får göra debut. Köpte den med en viss händelse i åtanke, men det verkar aldrig bli av så nu ska den nog luftas nästa helg när jag å maken ska till Götelaborg, se på Betnér och Soran i "En skam för Sverige" å sova på hotell.
Oj vad länge sedan jag sov på hotell i Sverige.
Jag längtar redan efter frukostbuffén.
Klänningen är köpt på Lindex om någon blir nyfiken på den. 399 kr.

Söndag kväll. Jag har varit ledig i helgen, den har gått förtvivlat fort.
Igår ägnade jag mej mest åt mej själv och åt Gotteman.
Idag har vi varit å hälsat på barnbarnet Ängla och hennes föräldrar.
Bortsett från att jag fick pussar, snusat å sjungit om både trollemor å krokodiler så bjöds vi på ugnsbakad lax och blåbärspaj.

Igår tog jag äntligen mej i kragen och sprang en runda.
Vill ogärna tappa bort varesej rumpmuskler eller ökad lungkapacitet, men det är ju så förtvivlat tråkigt.
Ja, jag kom i väg i alla fall och siktar nu på att faktiskt klara av åtminstone 2 rundor i veckan, helst tre.
Gick en miljöträningspromenad med Gottfrid och Mini i stan.
Han är en dröm att ha med sej. Ja, Mini skötte sej skapligt hon med.
Jag fotade löv, Mini matade änder och Gottfrid kissade på varenda buske å lyktstolpe han kunde hitta.

Jag håller på att dra ner på både mina antidepressiva tabletter och mina insomningstabletter.
Känner mej relativt stabil och är konstigt nog inte lika skräckslagen längre inför att inte kunna sova så jag har gott hopp att göra mej av med de sistnämnda.
Cipralexen kanske jag behöver ha kvar i lägre dos länge än.
Men hösten är min tid på året, då jag är som mest harmonisk, så är det någongång jag skall genomföra livsstilsförändringar så är det om hösten.
(På tal om det så har jag sökt två tjänster men det vågar jag bara viska om för annars blir jag så nervös å vill ångra mej. Berätta det inte för någon.)


Anticimex var ju här å kikade runt i vårt mushus.
De läxade upp maken över försumlighet och stoppade in giftiga vaxkakor i hålrum så nu fullkomligt stinker huset av död mus vilket är ungefär den vidrigaste doft jag någonsin andats in. Å då jobbar jag i vården. Jag kan det mesta om äckliga dofter som luktar motsatsen till hallon.

Jag fortsätter även med min minskande köttkonsumtion.
Har väl typ ätit kött 3 dagar av 7 och det är bra.

Känns det inte som om jag håller på att "sluta upp" med en massa saker?!
Vi får väl se hur länge karaktären pallar.

Hur har ni det?

Puss/ Asta

Read More

Sunt förnuft om hundar

 

Hade ett litet åsiktsutbyte på facebook och fick som svar att "Man kan inte ifrågasätta sunt förnuft."
Nej, det låter ju dumt att göra det. Jag menar... sunt förnuft, det hörs ju på namnet.
Problemet är kanske att det finns olika sanningar och att det som är sunt förnuft för mej inte nödvändigtvis är det för dej.
Vi utgår från olika kunskaper, erfarenheter och världsbilder när vi åkallar begrepp som "sunt förnuft."
Det kan gälla barnuppfostran, djurhushållning, politik i alla dess former, familjeliv, skolan, arbetsplatser... ja, men i princip allting.

Just denna diskussionen handlade om hundar och hunduppfostran och det är ett bra exempel på vad jag menar för ALLA hundägare med ALLA möjliga typer av uppfostransideologier hänvisar till "det naturliga", till flockbeteendet, till vargen.
Själva urmodern till våra tama vovvar.
Detta alldeles oavsett hur man ser på begrepp som ledarskap, dominans, rang, belöning, bestraffning...
Och de åkallar... sunt förnuft.

Problemet med denna källhänvisning till vargen som förespråkades ivrigt av brukshundsfolk framför allt förr i världen var att man studerade vargflockar på djurparker där det vilda och naturliga språket var satt ur spel.
Där aggressivitet och stridigheter inom flocken fick en onaturlig betydelse och där mycket av det man studerade feltolkades.

Själv har jag fostrat hundar inom både det som kallas den "hårda och den mjuka skolan." Egentligen tycker jag det är svårt att prata om hårt och mjukt, det glider in i varandra och få hundägare är utpräglade hårda eller mjuka i sin hundkontakt.
Jag är övertygad om att båda metoderna fungerar.
Du kan fostra din hund till att känna respekt/ rädsla för dej och på så vis få den att lyda. Du kan fostra din hund till att samarbeta därför att den tycker du är den roligaste och mest spännande personen att vara med.

Ledarskap för mej handlar om att vara en trygg person som tar ansvar för alla de situationer som jag och min hund ställs inför. Genom att läsa av min hund och ge honom utrymmet han behöver. Genom att gå först.
Ledarskap handlar om att vara rolig, påhittig, smart.
Inte minst när du har med en envis, tjurskallig, smärttålig mastiff att göra.
Alla typer av våld är ett misslyckande.
Där med inte sagt att jag inte kan markera. Ett morr, en skärpt ton, ett snabbt "nyp" i örat eller kinden.
Så som tiken gör mot sina valpar. Så som Märta bemötte Gottfrid.
Oändligt tålmodig och snäll. Men så tydlig man kan.

Min huvudsakliga belöning handlar om närhet och tillhörighet.
Bestraffningen om nonchalans och att han inte får vara med.
Jag skulle aldrig någonsin slå honom eller få för mej att använda elhalsband eller stackel.
Faktum är att jag är ganska tveksam till stryphalsband med.
Det skapar en onödig stress och på sikt inte bra för kotorna i nacken.
Hur stor påverkan det gjorde märkte jag inte förrän jag började med sele på Gottfrid. Han blev en lugnare hund direkt.

Var å en blir salig på sin tro. Jag på min å du på din.
Båda tror vi på sunt förnuft.

Puss/ Asta

Read More

Mod å fredag

 

Det är en sån bra bild! Eller hur?!
Jag såg den på facebook och har återkommit till den i tanken många gånger sedan dess. För precis så är det nog många gånger för både människor å djur.
Vi har kapacitet till så mycket mer än vad vårt mod och vårt självförtroende tillåter oss att vara.
Jag är inne i en period när jag funderar mycket, försöker bejaka mej själv, lyssna till mitt hjärta och våga säga "ja" lite mer.

Det är skönt att vara ledig en fredagskväll.
Att ha en ledig helg framför sej.
Jag har försökt stänga av allt mitt analyserande å bara vara ikväll.
Sliten och med utgnuggat smink dricker jag vin å ser på hockey.
Tidigare idag, i skymningen kring fyratiden, gjorde jag det bästa jag vet.
Klädde på mej efter väder, tog med min hund å drog ner till havet.

Det finns mycket jag vill ha av livet.
Mycket jag vill ha avklarat, inte minst känslomässigt, när jag ligger på min dödsbädd en dag.
Mycket jag önskar skulle vilja var annorlunda.
Men har jag bara ett hav och min hund så ordnar sej allting annat.
Det är det viktigaste.
De största grundstenarna för att jag ska må väl!
Min återhämtning.

Jag har varit lite sugen på party idag. På att få dra på mej make up'en, dra på en klänning, träffa folk, kanske gå på krogen, bli lite berusad... men jag orkade inte.
Pop corn, tidig sänggång och en god bok är bra det med.

Vad gör ni ikväll?

Puss/ Asta

Read More

Nu missförstod ni nog mej en smula...

 

... eller så var jag kanske otydlig.
Jag fick flera kommentarer (tack, tack) på mitt inlägg om att våra smartphonevanor och kring mina tankar kring att barn inte blir mindre bekräftade nu än förr, tvärtom.
Ni skriver många kloka saker och det mesta instämmer jag till fullo i.

Jag menade ingenstans att föräldrar bör ägna sej åt sina telefoner varje vaken minut och låta ungarna sköta sej bäst de kan :)
Tvärtom, jag minns att jag skrev ett inlägg för något år sedan kanske när jag gick hårt åt föräldrar som inte läste för sina barn och jämförde det med annan försumlighet som att inte ge dem bra mat eller hålla dem rena.
Fick rätt mycket skit för det där, men vidhåller att jag har rätt kring högläsning för barn.
Att samlas, inför natten eller annan lämplig tid på dagen, för att läsa högt för sitt barn ger barnet så många nödvändiga nycklar till livet.
Intresset för ord, för språket. Berikande av fantasien. En möjlighet att bearbeta och prata om livets svåra som ofta tas upp i böcker.
Sagor handlar väldigt ofta om just tunga ämnen. Spännande, hemska eller sorgliga.
Att högläsa är även en stund för mys, närhet och koncentrerat fokus på barnet.
Å det får ungar att varva ner å bli trygga.
Barn som blir lästa för utvecklar bättre språkkänsla och det skapar ett behov av fortsatt läsning även som vuxna.

Å självklart skall man vara med sina barn!
Jag avskyr ordet kvalitetstid när det kommer till umgänge med sina barn.
Det vet alla som känner mej.
Barn behöver kvantitetstid med sina föräldrar. Massor av tid i vardagen när man gör vardagliga sysslor tillsammans.
Så skapas samtal, dialog och diskussioner. Så hjärntvättar förklarar man samband i samhället, politiken, relationer och livet för sina ungar.

Det inlägget handlade om var att barn numera sägs ha så ouppmärksamma föräldrar. Att de inte blir sedda för att mamma å pappa ständigt sitter med blicken i sina smarta telefoner.
Kanske förekommer det, men jag tror inte att det är ett stort samhällsproblem.
Tvärtom, barn idag har en helt annan status och en mycket mer självklar rätt att synas, ta plats, bekräftas än vad tidigare generationer någonsin fått.
Jag menar inte att allt var så mycket bättre med uppfostran på -70 talet när jag växte upp, det var det inte.
Men barn tog ingen skada av att leka själva, leka med kompisar, vara ute, slå sej, möta svårigheter som de fick tackla själva.
Vi hade inga föräldrar som ständigt nickade uppmuntrande till allt vi gjorde.
Våra föräldrar frågade inte "Spännande, hur tänker du nu?" till allt vi sa... kanske borde de gjort det oftare, men ibland fick vi suckande gå där ifrån, ha lite tråkigt eller lösa problemet själva.
Föräldrar har alltid varit upptagna av annat än sina barn... oxå!
Nu är det smartphones, igår var det tv'n och i förrgår kvällstidningen.
Det som är trams är snacket om att det går sån nöd på ungar nu för tiden.

Puss/ Asta

Read More