Kort uppdatering

 

Ledig dag.
Jag jobbar hela tiden och har bara enskilda dagar fria.
Då gäller det att använda dem.
Idag har jag sprungit, shoppat, grillat och druckit vin.
En hel helg trängs in på en stackars fredag.

Köpte mej en ny bh för tuttarna har tydligen krymt i duschen.
Dessutom var det jätte länge sen jag köpte en ny.
Underkläder ligger inte högprioriterade hos mej på shoppinglistan.
Det är så dyrt. Å syns ändå inte.
Men idag inhandlades ändå en svart, rätt så basic bh.
Å så dessa böckerna då oxå.
Böcker är alltid kul!
Kristina Olssons bok skall vi läsa i Bloggdalas bokcirkel och de andra ska nog få följa med i resväskan ut i stora världen.
Att läsas vid en poolkant eller med utsikt över medelhavet, sippandes på en drink eller två.
Det är bara ca 1,5 månad kvar nu till Cypern. Förväntningar över resan blandas med oro över att lämna Gotteman å att ansvara för mamma i 7 dagar.

Gottes sår verkar äntligen läka med tratten på.
Han är förvånansvärt duktig med den. Visst... brötar som värsta bulldozern... men han finner sej glatt. Han är nästan alltid glad den pojken.

Vad gör ni en fredag som denna?

Puss/ Asta

Read More

Asta enligt Lillebror

Nina Lingblom Tobin (uppskattad, trogen, underbar läsare) kom med ett skojigt önskeinlägg.
"Välj tre personer i din närhet och beskriv dej så som du tror att dom skulle beskriva dej."
I inlägget nedan gav jag röst åt maken. Här kommer "Lillebrors" tankar...
(Lillebror är min vän, kollega och valda lillebror i livet.)

Lillebror:

 

Jag har känt Asta i 7 år ungefär. Hon kom ihop med sina kollegor till min avdelning när hennes avdelning lades ner och förstörde hela vår fina hjärtavdelning.
Det tog alltså ett tag innan jag började tycka om henne... ja eller ens stå ut med henne.
Under ungefär halva tiden har vi umgåtts privat och jag har kallat henne för min syster.

Asta vill gärna ge sken av att vara en riktig kvinnosakskvinna. Hon talar ofta och gärna om feminism, patriarkat, mäns våld mot kvinnor, kvinnors kamp för jämställdhet osv men egentligen är allt det där bara snack.
Hon vill att en karl ska "ta hand om henne", hemma är det hennes man och på jobbet är det jag.
Så fort nåt tekniskt strular eller det är halt ute ropar hon på mej.
Inte bryr hon sej om att lära sej heller. Nästa gång samma tekniska sak kommer i hennes väg ropar hon igen.
Å jag hjälper henne. Det är mitt sätt att visa kärlek, jag är inte den kletiga typen.

Det är däremot hon. Hon vill gärna kramas, hålla handen, säga att hon "älskar."
Å visst, jag älskar henne men måste jag SÄGA det hela tiden?
Hon vet det ändå.

Ni skulle bara veta hur fjollig hon kan vara. Den sidan kommer minsann inte fram här särskilt ofta.
Hon har alltid klänningar, smink, höga klackar.
Hon fnissar förtjust så fort det närmar sej en karl och tvinnar sej i håret för att se så oskuldsfull ut som möjligt.
Det förnekar hon, men jag har väl ögon att se med?!

Sen är hon tuff oxå. Lite väl aggressiv kan hon vara.
Hämndlysten. Det verkar för övrigt alla kvinnor vara, men min syster är det lite mer.
Hon har ingen respekt för överheter och säger precis vad hon tycker till chefer och överläkare.
Ibland är det bra. Ibland bara genant. Själv är jag en smula konflikträdd och blir mest nervös.

Jag vet ingen som har en så bristande karaktär som hon.
Hon har ständigt nya projekt för sej. Ska sluta röka/ sluta dricka/ börja banta/ börja springa/ börja gå upp tidigt på morgonen/ sluta tidsoptimista... men ingenting varar och rätt som det är sitter hon där med en kebabrulle i ena handen och en starköl i den andra.
Hon är beroende av sin telefon. Facebookar och wordfeudar i alla möjliga olämpliga sammanhang.

Det sämsta med Asta är att hon aldrig svarar i telefonen och har så jävla långa (å tråkiga) meddelanden på den.
Det bästa är nog att hon får mej att skratta högt och... nej jag kommer inte på nåt mer, det är väl det.

Puss/ Lillebror (tolkat av Asta.)

Read More

Så här är Asta enligt maken

 

Nina Lingblom Tobin (uppskattad, trogen, underbar läsare) kom med ett skojigt önskeinlägg.
"Välj tre personer i din närhet och beskriv dej så som du tror att dom skulle beskriva dej."
Hmmm. Ett utmanande tankeexperiment.
Nu har jag visserligen hos parterapeuter fått lära mej att det viktigaste i en relation är att låta var och en själv uttrycka det den känner och att bara för att man känner någon väl inte ta för givet att man själv redan vet vad den andra tycker/ känner/ vill.
Det kan vara rätt svårt.
Har man som jag tex levt med samma partner i 30 år så är det lätt att tro sej veta.
Å att veta bättre.

Men denna skrivuppgift är bara på skoj och jag ska försöka sammanfatta deras person och det som de "alltid säger" om mej.

Maken:
Jag har varit tillsammans med Asta sedan hon var 15.
Inte sedan hon var 12. Det är lite synd för då hade jag kunnat syna henne bättre.
ALLT hon varit med om hände nämligen (enligt henne) då hon var 12.
I övrigt kan jag syna bluffar som hon drar för andra.
Bland annat säger hon ofta att hon som ung alltid tog premiärdoppet den 1:a maj.
Tja... det var i så fall innan hon blev 15. Säger inte mer... 

Det mesta var bättre med min fru förr.
Hon var pilskare. Hon var blondare. Hon talade mer utpräglad göteborgska.
Jag tycker att hon är snygg nu men hon var snyggare för 20 år sen.
Själv tycker hon tvärtom. Att hon såg för jävlig ut med ständig brist på frisyr, tajts och stor t-shirt med nån snygg karl på. Tex Dylan i Beverly Hills.

Det här med hennes hundfanatism har bara eskalerat.
Visserligen har vi alltid haft hund men förr om åren kunde hon uppfostra dem i alla fall. Då blev hon galen på hundägare som lät sina hundar tigga, komma upp i soffan eller som inte hade pli på dem.
Nu har hon svängt 360 grader och tycker att ju olydigare desto charmigare. 

Min fru handlar en jävla massa som hon inte behöver. Hon har tex minst 500 par skor men behöver ständigt nya. Hon köper dem i smyg och gömmer dem några veckor och tror att jag inte fattar ( eller ser på kontoutdraget.)
Jag låter henne oftast hållas. Kanske för att jag själv blåser en eller annan spänn på poker eller köper en projektorlampa som jag "glömmer" att berätta om för henne. 

Asta lagar världens godaste mat. Där är jag en avundsvärd man.
Däremot har hon aldrig kunnat baka, åtminstone inte som min mamma som gör världens godaste chokladkaka, alldeles lagom kladdig mitt i.
Nu på senaste tid har hon börjat springa. Jag vet inte riktigt vad det står för och det gör mej en smula konfunderad?
Jag aktar mej noga för att visa någon form av uppmuntran över hennes rännande eller över att hon är brun.

Hon säger att jag är bortskämd. Att jag ingenting gör i det här hushållet.
Själv tycker jag att hon överdriver det hon själv utför.
Tex säger hon aldrig "Jag tog hand om disken."
Nej då... hon säger "Jag plockade ur diskmaskinen, sköljde av den smutsiga disken, satte in den i diskmaskinen, skurade en gryta å två kastruller för hand, torkade av bänken osv."
Det är klart att det låter mycket då.
Om jag ska besiktiga bilen (vilket hon förövrigt inte gjort en gång i hela sitt liv) säger inte jag "Jag letade upp bilnycklarna, gick ut till bilen, satte nyckeln i tändningslåset, la i backen..."
Men för all del. Jag vet att hon gör mest. Jag är tacksam över det, kanske kunde jag säga det oftare. 

Det mest irriterande med Asta och som hon säkert försöker dölja för er är att hon är elitistisk. Så fort det blir något tjafs om någonting kommer hon dragande med att hon har så mycket mer livserfarenhet, si å så många HÖGSKOLEpoäng, att hon är kvinna (förtryckt/ fött barn) och att hon arbetar som sjuksköterska (vilket är det finaste/ svåraste/ viktigaste/ mest utmattande man kan göra.)
Sen slarvar hon alltid bort nycklar med.
Å sover med hunden.
Och att hon nästan alltid ställer sej på ungarnas sida i konflikter.

Det bästa med Asta, bortsett från hennes matlagning som jag redan berättat om, är att vi i grunden delar samma värderingar. Att hon är tuff och säger ifrån.
Ja, å så tycker jag ju att hon ser bra ut.

Puss Maken (tolkad av Asta.)

I nästa inlägg kommer Lillebrors tolkning.

Read More

Ett riktigt klipp

 

Idag har jag gjort ett av mina bättre skoköp... typ ever.
Jag ber om ursäkt för bildkvaliteten... Det är kanske inte världens snyggaste dojjor men de är hett efterlängtade.
Ecco Gortex. I två år har jag gått å klämt å känt på denna modellen.
De har kostat kring 1000 lappen, nåt jag kanske skulle kunna ge för ett par snygga stövlar men ett par allväderspjuck?!
Skitdumt tänkt för med tanke på att jag har hund och hur lång tid vi har regn/ snö/ slask/ regn igen i det här landet så är det SÄRSKILT såna här skodon jag borde lägga pengar på.
I över 20 år i sträck har jag varit hundägare... utan att ha ägt ett par vattentåliga kängor eller regnstövlar. Kallt å blött blir det... och torkskåpet får gå varmt.
Men nu!
Min favoritskoaffär Kullens hade rea på fjolårets skor.
Ett par av dessa fanns kvar. Till halva priset. I min storlek.
480 spänn för ett par Ecco Gortex som jag förmodligen kommer att BO i oktober-april. Man kan vada i en sjö med dessa utan att bli våt.
Jag var så lycklig att jag ville grina i kassan när jag betalade dem!

Idag gav jag upp. Kapitulerade.
Å satte på Gottfrid en tratt.
Han har haft socka på sin tass för att inte kunna riva på sitt sår, men han kliar upp det ändå.
Tratt på en så här stor hund är skitjobbigt. Tratten blir nämligen gigantisk.
Gottepojken accepterar den ändå rätt bra även om han inte tycker om den.
Han dundrar in i allting... dörrkarmar, möbler, mina ben för han ser ingenting.
Men nu får det va så. Nu ger jag det ett par dagar att bli bättre och blir det inte det så behöver han antibiotika.

Å så har jag sprungit. Det kändes okej idag fast varmt. Flåset är mycket bättre nu.
Sprang dryga 9 km och sista 500 metrarna spurtade jag allt vad jag hade.
Sen gick jag en kvällsrunda med Gottfrid så benen är ordentligt möra på mej nu.

Det var den här lediga dagen det.
Imorgon är det back to work. En dags ledighet är på tok för lite.
Jag hinner ingenting, allra mins vila upp mej.

Till sist vill jag åter igen tacka för fina kommentarer som jag fått det sista om mej och om min blogg.
Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna det, men jag är djupt tacksam och blir så innerligt glad över dem... och över er!
Tack för att ni läser å för att ni finns.

Puss/ Asta

Read More

I natt jag drömde...

 


I natt drömde jag att jag var förälskad.
Ni vet så där TOKFÖRÄLSKAD.
När man måste pussas hela tiden, ständigt vidröra varandra på något vis, när ens blick söker föremålet för förälskelsen över en grupp av människor, låser sej fast i den andra och när det inte finns nåt roligare än att hångla för huden är elektrisk och kyssarna får det att hissna i magen.
Jag vaknade av att Gottfrid snarkade tungt rakt in i mitt öra med några centimeters avstånd, men känslan av drömmen sitter i och jag känner mej på ett riktigt bra humör.

Saknar ni att vara förälskad? Eller är ni förälskade i detta nu?
Oftast saknar jag inte känslan. Det är som om jag blivit för gammal, "vuxit ifrån"...
Vansinne så klart. Förälskad kan man bli när man är 85 år och det är precis lika härligt och pirrigt.
Förälskelse är ju lite som en psykos.
Andra, viktiga saker, tappar betydelse.
Sömnen blir inte viktig. Inte maten heller.
Man lever i ett endorfinrus, hög på ruset av förälskelsen.
En förälskelse sägs vara mellan ett halvår och upp till ett år.
Sen orkar inte kroppen mer. Har man tur utvecklas förälskelsen till nåt mer beständigt. Till kärlek.
Ibland kan jag ändå sakna det, att vara förälskad.
Även om förälskelsen har baksidor. Ovisshet.
Tänker han lika mycket på mej? Tycker han lika mycket om mej? Tänk om han tröttnar? Varför ringer han inte? Var är han? Vad gör han? Verkar han inte lite intresserad av den där andra?
Ett 24/7 av rus, lycka å ångest.
Ibland saknar jag. Ibland är det jäkligt skönt att inte vara där.

Maken å jag har varit gifta 25 år i år.
Vi har inte precis en okomplicerad relation. Vi utvecklas ständigt åt olika håll.
Vi är ganska öppna mot varann att vi tar det år för år och "just nu."
Jag vill ju någongång i livet ha den där hunddrömmen med hunddagis/ pensionat, uppfödning, enkelheten i livet. Det vill inte han.
Han vill bo i stan, han längtar efter att frigöra resurser för att kunna resa å se världen. Det vill inte jag.
Än så länge kompromissar vi å väljer det här livet. Hur vi gör om 5 år vet vi inte.
Men som gift har jag valt bort "förälskelse."
Det är inget konstigt att man ibland saknar det man valt bort.
Jag kan sakna barn nr 5 oxå. Jag vill absolut inte ha ett barn till men jag kan ändå lite sörja att den tiden av livet är över och förbi.
Jag kan till å med få mina ryck och sakna att bo i stan, längta hem till Göteborg (men säg det inte till min man), fast det går fort över.

Näpp. Nu får jag ta å styra upp livet här lite.

Puss/ Asta

Read More

Vill ha å behöver

Den här klänningen är så jäkla snygg. Från Indiska, Miss Li's kollektion som börjar säljas den 7:e augusti. 499 kr.
Jag vet inte riktigt när jag ska ha den... bara att jag måste!

Utöver det så önskar jag mej (fast jag antar att jag får köpa det själv) lite nya jeans i olika slitningar. Hög midja ska de ha!

Jag "behöver" ett par stövlar med promenadvänlig klack och ett par kängor för ruskväder (Gortex eller liknande) och ett par snygga stövletter eller boots.

Längtar efter höstkläder men ännu har jag inte handlat några.
Har ni?

Puss/ Asta

Read More

Näpp, det var ingen bra idé

 

Men HERRE GUD vad ni är snälla (å lite småblinda.)
Tack alla söta som skrivit så fint angående fulinlägget nedan.
Själv tänker jag ha det som motivationsbild... så jag ser till att de där löparrundorna verkligen blir av.

Jag har kommit långt vad det gäller kroppsnoja.
Förr mådde jag dåligt över 101 olika saker på min kropp.
Numera känner jag oftast tacksamhet över att den är frisk å stark.
Att inte vara strålande nöjd å att ha komplex är två skilda ting.
Jag känner mej rätt fri ifrån komplex.
Det finns inget osexigare än vuxna kvinnor som går runt å är fixerade vid sitt utseende jämt å ständigt. Som tränar jämt å petar i maten å som låter hela världen kretsa kring hur de ser ut.
I nämnd ordning springer jag för att bli starkare, få bättre flås å större lungkapacitet... och för att bli mer fit (snyggare helt enkelt.)
Utseendekomponenten finns där... absolut... men den får inte få för stort fokus.

Påtal om det osexiga med att peta i maten har jag idag prövat på den lustiga konsten att svälta :)
Överallt läser man om den"nya" dieten, 5/2. Kort går den ut på att "äta som vanligt" fem dagar i veckan å att fasta (äta max 600 kcal) två dagar per vecka.
Jag ville pröva mest för att se hur det var.
Det sägs vara bra för cellprocessen, minska risken för stroke, bättre insulinnivåer osv. Sen kunde man som sylt på gröten gå ner några kilon med.
Well, hungern är inga problem. Jag kan lätt vara utan mat till fram på eftermiddagen. Börjar jag inte äta så tar det tid innan behovet vaknar.
Men jag blir ju fullständigt bäng i huvudet!
Kan inte fokusera, inte koncentrera mej.
Och jag vet inte om ni tänkt på det... men att vara bäng i huvudet medan man jobbar är ingen bra idé.
Å på mina lediga dagar vill jag kanske springa så då passar det inte heller.
Näpp. Det var ingenting för mej det.

Ikväll har jag alltså jobbat igen. Sju pass har jag hunnit riva av sedan jag gick av semestern förra måndagen. Semesterlunken är verkligen låååångt borta.
Imorgon är jag ledig vilket känns väldigt välbehövligt eftersom huset ser ut som fan, kylen är tom och tvättkorgen påfylld. Jag ska ägna den åt vila å Gottfrid.

Sov gott raringar.

Puss/ Asta

Read More